Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Företagshälsovård

Idag var det dags för ett besök hos företagshälsovården. Orsaken är varken sjukdom eller skada utan att det helt enkelt gått två år sen min senaste kontroll. För jordbrukare är det frivilligt att ansluta sig till företagshälsovården och jag måste ärligt talat säga att jag inte vet hur stor andel av oss som är anslutna. Ett lockbete för att ansluta sig till den är att man får en liten rabatt på pensionspremien eftersom man antas löpa mindre risk att bli arbetsoförmögen om man följer med hälsotillståndet. Dessutom är det ju faktiskt inte så dumt att då och då kolla att man hälsomässigt är i någorlunda bra skick heller.

För jordbrukare har de stora hoten mot hälsan, förutom direkta olyckor med maskiner och djur, varit rygg- och andningsproblem (främst dammlunga). För egen del finns det också en del hjärtproblem i släkten så det känns bra att även den sidan kollas upp. Företagshälsovårdarna gör också gårdsbesök där de följer med i arbetet och ger förslag om hur man kunde jobba smartare och spara på kroppen. Därtill är hälsovårdaren Ingegerd en rasande trevlig bekantskap, låt vara att hon tenderar att blanda in otrevliga begrepp som motion och BMI i samtalet.

Kontrollen gav i handen att jag väl är i rätt normalt skick. Blodtrycket var ok, lungorna funkade tydligen och mitt BMI hade överraskande sjunkit. Jag har de facto gått ner fyra kg sen min kontroll för två år sedan. Tydligen bränner man kalorier när man bloggar. 🙂

Det lantliga köket

Att man jobbar hemma innebär ju att man oftast intar sina måltider hemma vid köksbordet. En logisk följd av föregående är att lunchen ofta består av rester från de måltider familjen äter tillsammans. Om det råkar lämna några potatisar och ett par köttbullar över från kvällsmaten kastas de inte, det blir ju perfekt åt mej följande dag. “I vår familj har vi ingen hushållsgris, pappa äter hemma på dagarna” är ett citat som används hos oss. Ekonomiskt och miljömässigt är det förstås jättebra, gastronomiskt lämnar det ibland en del att önska.  På pluskontot bör man dock notera att det ju öppnar upp för en hel del intressanta experiment i köket och det går ju att ta ut svängarna ordentligt när det inte drabbar nån annan än mej själv. Ett begränsat urval ingredienser som egentligen inte hör ihop, gärna i kombination med tidsbrist, är bra för kreativiteten. Alternativt sänker det kritiska tänkandet, vilket är ungefär samma sak.

Idag stod t.ex. nötbringstortilla med pepparsås och Bondmors paprikasallad på menyn. Komponenterna var alltså överbliven nötbringa och pepparsås (söndagslunchen), några tortillabröd (fredagsmyset) och paprikasallad (pizzasallad från lördagkvällen). Resultatet var inte så dumt faktiskt, tvärtom. Det blir en del pyttipanna och omeletter eftersom de är grunder man kan kombinera med lite vad som helst, men egentligen är ju tortillan är en motsvarande standardbas man  kunde bygga en hel del varianter från. En nackdel med de här nyskapande recepten är ju dock att de är rätt svåra att upprepa, sannolikheten för att det skall finnas exakt samma ingredienser i kylskåpet samtidigt en gång till är ju inte så stor.

Fast alla experiment har ju inte blivit så bra heller, finns det inget annat i kylskåpet än makaroner och lutfisk är det svårt att göra nåt riktigt spännande av det. En kollega berättade att ett av hans lågvattenmärken var den dag han åt sill med brunsås och inget annat, men dit har jag ännu en bit kvar.

Premiär utan kvistigheter

Tisdagen blev premiärdag med motorsågen. Jag gick in för en rätt lugn start och högg bara ett par tankar innan jag vankade hemåt igen. Även om jag inte precis har nåt stillasittande arbete till vardags kommer ändå skogsarbetet som något av en överraskning för kroppen. Det är helt andra muskelgrupper som får jobba i skogen än i ladugården och man brukar vara lite trött och ledbruten de första dagarna. Speciellt i år när det är småjobbigt bara att plumsa fram i snön kändes det som en god prioritering att inte köra för fullt från början.

Avverkningsytan är en björkdunge som jag i ärlighetens namn måste medge har fått bli lite i tätare laget. Om skogen är alltför tät kommer man inte att utnyttja tillväxtpotentialen i marken fullt ut. Fast i nuläget känns det inte helt fel eftersom tätheten gjort att snön kommit åt att bilda så stora drivor. När man kommer en bit in i skogen minskar snödjupet från att ha gått över knäna till att gå ungefär till halva vaden och det är ju åtminstone ett steg i rätt riktning. Dessutom har det faktum att träden stått lite för tätt gjort att de har väldigt lite kvistar nedtill. Jag brukar kapa det virke som skall bli ved i tremeterslängder och på de flesta träd jag fällde idag kunde jag ta två eller tre längder utan att behöva kvista. Det är trevligt i sig och dessutom går det snabbare att få ihop kubikmetrar när man inte lägger så mycket tid på kvistningen.

Baracken

Årets säsong i skogen tog sitt första stapplande steg i.o.m. att skogsbaracken kördes ut till den tilltänkta avverkningsytan. Baracken fungerar som socialt utrymme i skogsarbetet, där man vilar mellan passen med motorsågen, filar kedjan, dricker lite kaffe o.s.v. Visst är det trevligt att sitta vid en brasa i skogen också, men när svetten på ryggen börjar frysa till is och man fortfarande har kedjan ofilad är det inte fullt så trevligt. Därtill är baracken ganska tacksam att förvara bränsle och annat i, så slipper man leta efter nedsnöade bensindunkar och fälljärn.

Själva huset har tidigare tjänat som stall åt grannens ponny och när dottern i tiderna gjorde sig av med ponnyn fick min pappa överta stallet. Samtidigt hade lokala båttillverkaren Nautor storstädning och slängde bl.a. ut en specialvagn de använt för att flytta halvfärdiga båtar mellan sina hallar. Förvånande nog visade det sig att grannens stall passade nästan exakt på Nautors vagn vilket gav stallet hjul och dragbom i ett nafs! Det innebär också att vår skogskoja har ett underrede i aluminium (byggt av masten till en Swan-båt), vilket kanske kan anses som en viss överkvalitet med tanke på användningsområdet.

Den här byggnaden är kanske inte det mest livsnödvändiga redskap man kan hitta på gården och visst har frågan nångång ställts om det är vettigt att ha en skogsbarack med tanke på att vi inte har mer än 15 ha skog. Svaret brukar vara att det garanterat inte är nån lönsamhet i det men att det å andra sidan inte heller är värt att frysa för en så liten skogsareal som 15 ha . Det här handlar om trivsel, inte ekonomi. 🙂

Lekstugan

När man bor på samma ställe som sina föräldrar och farföräldrar omges man förstås av sin egen historia. I vårt hus finns min morfars handdukstäckare, farmors föräldrars klocka, lampan som farfar byggde om o.s.v. Ute på gården står en lite mer skrymmande klenod som faktiskt fyllt sitt syfte i flera generationer, trots att den ursprungligen inte fanns hos oss.

På den tid när man flottade virke kunde det hända att en del av massavedsstockarna inte flöt utan sjönk till botten under resan nerför älvarna. Folk som bodde längs vattendragen brukade efter att flottarna dragit förbi fiska upp de här sk. “sjunkarna” och använda dem till ved eller liknande. Far i granngården gick ett steg längre när han nån gång på 20-talet timrade en lekstuga av stockarna åt sin dotter. Och det var ingen dålig lekstuga, den är timrad på riktigt (inget fusk med spikar), hade brutet tak, en liten daglykta, kvist och var t.o.m. försedd med en liten gjutjärnsspis. Man såg tydligen helt annorlunda på barns förhållande till tändstickor på den tiden…

Min farmor var barndomskamrat med dottern och lekte i stugan när hon var liten, likaså min pappa som också han sprang mycket hos grannen. När jag var liten fanns inga barn i lekstugeuppskattande ålder på gården så jag fick helt sonika överta den. Lekstugan forslades hem med traktor och har stått hos oss sedan dess. Sonen Hannes blir alltså nu den fjärde generationen som leker i samma lekstuga. Under åren har stugan blivit av med kvist och daglykta men i övrigt är konstruktionen rätt så intakt. För nåt år sedan fick den nytt golv och nu borde en del stockar bytas, men i övrigt är den fullt duglig att tjäna sitt syfte.

Med tanke på att vi lever i en tid då vi bygger hus som börjar mögla i väggarna inom några år måste man lyfta på hatten för dem som kunde bygga en lekstuga som stått sig i över 75 år. 🙂

Hej, mitt vinterland…

Snön börjar bli knädjup även i mina trakter och det gör hemkörningen av rundbalar allt mer intressant. Främst för att kärran måste skyfflas ren från snö och is mellan varven, hal plast på isigt flak är ingen bra idé ur trafiksäkerhetssynpunkt. Därefter blir följande intressanta moment att ta sej fram genom all lössnö. Knädjup snö är tillräckligt för att traktorn skall få jobba lite, speciellt då det byggs upp en rejäl snövall framför framaxeln. Med fyrhjulsdrift och aktiv användning av differentialspärren har det hittills gått rätt bra, men jag har för säkerhets skull börjat köra ett tomvarv till balhögen och ut på vägen igen för att öppna upp spåret innan jag lastar på balarna. Att både dra ballass och packa snön framför sig kan bli lite för mycket på en gång.

Något besvärad måste jag också medge att det snart börjar bli lite osäkert om jag hittar alla balar. Speciellt på ställen där snön tenderar att driva täcks balraderna rätt effektivt. Hittills tror jag dock inte att jag missat nån, men våren lär ju utvisa hur det ligger till med den saken.

Jag är något osäker på om det beror på Casens tonade rutor eller nåt synfel hos mej, men jag har faktiskt svårt att bedöma avstånd då marken blir helt snötäckt och diken, buskar och andra landmärken försvinner. Toningen suddar bort alla små ojämnheter i snötäcket och det känns som om man rörde sig på ett obestämbart område med obestämbar yta. Lite som att gå på vatten eller i luften, en lätt obehaglig känsla på nåt vis.

Fast säga vad man vill, vackert är det.