Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Internationell verksamhet

Då man hör ordet “jordbruk” tänker ju många på nåt som är lite gammaldags, finns ute på landet och är bundet till ett litet byasamhälle. Till vissa delar stämmer det, men dagens jordbruk är en verksamhet som påverkas mer av internationella händelser än man många gånger tror. Regelbundna läsare av Bondbloggen har noterat att Nisse ofta refererar till råvarubörserna i Hamburg eller Paris och hur priserna där påverkas av översvämningar i Australien eller torka i USA, Sonja importerar embyron från Kanada och sperma från hennes bättre tjurar kan hamna i Nya Zeeland, o.s.v.

Idag föll blicken på två nyheter av mer internationell karaktär när jag bläddrade igenom ett par nättidningar. Tidningen ATL berättar om en kinesisk konsult som försöker locka kineser att bli jordbrukare i västra Sverige, vilket är en rätt intressant tanke. Ännu intressantare är att polska staten säljer ut c. 300 000 ha odlingsmark, i första hand till de som hittills arrenderat den men i andra hand till högstbjudande. Priset väntas med finska mått mätt bli mycket överkomligt.

Jordbruk är inte alltid en så jordfast näring som man i första hand tänker sig.

Tappat horn

Häromdagen hittade jag till min förvåning ett horn på foderbordet. Korna kan ibland slåss så hårt att hornslidan lossnar, sånt händer inte varje dag men är fullt möjligt. Lite förvånande var dock det faktum att jag inte hittade några blodspår. Blodkärlen sitter ganska ytligt i hornen och det brukar blöda rätt rejält när hornskidan lossnar.

Jag letade igenom gruppen och hittade först ingen ko med skadat horn. Efter lite noggrannare undersökningar såg jag att Celins horn hade ett tunt lager blod på ytan, trots att hornet annars såg helt normalt ut. Antagligen har hon för åtskilliga veckor sedan skadat hornet, men inte så illa att det lossnade direkt. Hornskidan har hållit på plats trots skadan och under det har det hunnit bildas nytt horn. Egentligen inträffar ju samma sak ibland när vi slår oss på tummen, nageln faller inte av direkt utan långt senare. Celin är helt oberörd och händelsen påverkar inte henne det minsta.

Skyddsbassäng

Samtidigt som min farmartank renoveras passar jag att ta i tu med en annan bränslerelaterad åtgärd jag funderat på en tid, nämligen att ordna en skyddsbassäng åt tanken. Trots att renoveringen dramatiskt minskar risken för läckage är den ändå inte helt obefintlig. Om t.ex. slangen trillar ner kan den suga hela tanken tom innan man hinner märka nåt och det har också hänt att traktorföraren varit lite okoncentrerad och ränt frontlastargafflarna rätt genom tankväggen. I såna fall spelar det ju ingen större roll om tanken var renoverad eller inte.

Skyddsbassängen är helt enkelt en stor balja som man ställer tanken i. Uppstår det läckage samlar baljan upp det istället för att det rinner ut i naturen. Det finns ett antal olika versioner i plåt eller plast. Den absolut fräckaste är Nafta-Nasu som är en plasttank formad som en gris, men den passar inte riktigt in på vår gårdsplan. Tyvärr….

För min del har jag tänkt gjuta baljan i betong för att sen kunna bygga tak och väggar på den. Ett litet hus smälter bättre in i gårdsmiljön än en liten plastgris, åtminstone enligt min mening. Nån form av tak krävs för att det skall vara nån idé med bassängen, om den är full med regnvatten den dag läckaget uppstår är den inte till nån större nytta.

Den lokala yrkesskolan Optima åtog sig att gjuta själva baljan som ett elevarbete, vilket var jättebra ur min synvinkel. Det är nämligen till fördel om man kan göra hela baljan i en gjutning. Gjuter man golv först och därefter väggar är det inte säkert att det blir helt tätt och då kan brännolja ändå sippra ut.

Vinterkalvning

På söndagsförmiddagen kalvade Cheryl, det blev en pigg kvigkalv. Rent definitionsmässigt är hon den sista kalvaren av höstkalvarna 2010 men tidsmässigt ligger hon faktiskt närmare vårkalvningarna 2011. Av den orsaken var det ganska bra att det råkade bli en kvigkalv. Förmedlarna vill helst inte hämta en kalv åt gången utan ser gärna att man levererar dem i lite större grupper. Min senaste kalvning var i oktober och första vårkalvningen kommer sannolikt i mars. En tjurkalv som föds nu mitt i januari kommer att vara på för ung för att åka med höstgruppen och lite för gammal för vårgruppen. En kvigkalv som sannolikt stannar på gården är mera flexibel ur den synvinkeln.

Cheryl kalvade ensam och har inte haft några problem vare sig med modersinstinkter eller digivning. Kalven är också pigg och verkar må bra. Trots att det är lite kylslaget brukar kalvningar mitt i vintern oftast fungera lika bra som under den varma årstiden. Kon slickar kalven torr rätt så snabbt och kalven föds med en fullt utvecklad vinterpäls. Trots det är jag glad att hon inte kalvade i i lördags när temperaturen kröp ned mot -25. På söndagen låg vi kring -10 och det är helt normalt, kalvningar som sker i februari-mars kan ske i samma temperatur.

Cheryl är en charolaisko, så kalven skall ha ett namn på c. Av vädertekniska skäl känns namn som Chill, Cool eller Cold är goda alternativ, vi skall se vad det blir.

Traktorbyte

Den senaste tiden har jag sonderat läget för ett traktorbyte. Egentligen är det en process som jag nosat på lite till och från i över ett år, men nu börjar det bli mera allvar.

Konkret handlar det om att det är min IH som ligger i läge att bytas bort. Orsaken är dels att mina två huvudtraktorer är lite väl jämngamla. Risken är stor att jag om några år står i ett läge där båda borde bytas ut samtidigt och det är ju något man gärna förebygger om det går. Dels har vissa förändringar i sättet jag använder traktorerna gjort att jag gärna skulle ha en frontlastartraktor till. Casen har övertagit utgödslingen av Forden och går nu som inomgårdstraktor, vilket gör att den är ganska smutsig och inte lämpar sig för vägtransporter. Varje gång jag hämtar ett ballass lämnar jag ett gödselspår efter mej flera hundra meter längs byvägen och det bidrar ju inte till ökad trivsel direkt. Med två frontlastare kan jag ha en ren och en smutsig traktor.

Nån splitterny traktor ryms inte i budgeten, så det får bli en bättre begagnad. Kriterierna för min del är att den skall vara 100-110 hk, ha minst 16 växlar och riktningsomkastare (betyder att man kan växla mellan fram och back utan att frikoppla, bra i lastningsarbeten).

Egentligen är jag lite kluven då det gäller hela traktorbestyret. Strängt taget är jag inget teknikfreak. Jag kan uppbåda visst intresse för lantbruksmaskiner man hänger efter traktorn eftersom de ju gör själva jobbet och därför är intressanta, men själva traktorn intresserar mej inte nämnvärt. Traktorn är mera av ett nödvändigt ont som slukar pengar och inte egentligen gör nånting, men å andra sidan klarar man ju sig inte heller utan den. Jag minns inte modellbeteckningar eller specifikationer för olika märken och modeller, det får jag läsa in mej på vartefter. Tack och lov finns det rätt gott om material på nätet även för det ändamålet, så helt bortkollrad borde jag inte bli.

Några särskilda märkespreferenser har jag inte heller, fast med tanke på att jag är den enda på Bondbloggen som inte kör Zetor borde de ju ligga rätt bra till. 🙂

Att åka på en blåsning

Idag såg vädret lovande ut och Jonas och jag satsade på att åka på en blåsning. Det handlade om rybsleveransen som inte blev av i början av veckan, där rybsen skulle blåsas in i köparens lager med transportfläkt.

Jonas åkte i förväg, riggade upp utrustningen och började suga upp rybsen. Till sin förvåning märke han att fläkten nog drog in varan men inget kom ut i andra ändan. Sånt känns lite olycksbådande. Det visade sig att det kommit vatten in i utmatningen och vingarna hade frusit fast. Inget hade gått sönder eftersom maskinen bara slirat på drivremmen, men det tog ju en stund att tina upp isen med värmeblåsare. (Den här gången blev alltså t.o.m. fläkten blåst!) Därefter gick återstoden av blåsandet bra, så rybsen är nu efter en del störningar äntligen levererad.

Att rybsen såldes till en ekomjölkgård är en hälsosam påminnelse om hur viktig mjölkproduktionen faktiskt är för det finska jordbruket. I de flesta regioner i Svenskfinland är mjölken på tillbakagång och korna blir färre och färre, vilket gör att många av oss tänker sig att mjölken inte kanske längre är så viktig som den var förr. Faktum är dock att mjölkproduktionen fortfarande med god marginal är den absolut största grenen inom vårt jordbruk och något av en ryggrad i verksamheten. T.ex. idag var vi tre gårdar som levererade rybs till den här mjölkgården, så visst är också vi tre beroende av en fungerande mjölkproduktion trots att ingen av oss har mjölkkor.

Med andra ord är det också möjligt att du om du om nån månad dricker inhemsk ekomjölk konsumerar en mikroskopisk del av den rybs jag odlade i somras. Hoppas det smakar. 🙂