Stopp i ventilationen

I morse när jag kom ut i ladugården noterade jag att det var anmärkningsvärt dimmigt i ligghallen. Termometern visade -28 och då bildar ofta kornas utandningsluft tydligare dimma än vid varmare väder, men det var också med beaktande av det mer än normalt. Vid lite närmare granskning visade det sig att öppningen i nocken där ventilationsluften skall gå ut var helt igensatt av snö. Det brukar höra till att den sätts igen ett par gånger per vinter, men det inträffar oftast i samband med snöyra och eftersom vi inte haft nån sån har jag inte kommit på att kolla hur det står till med öppningen. Som jag nämnt tidigare är det viktigt att det inte blir fuktigt i ladugården och det är speciellt viktigt när det blir så här pass kallt.

Att klättra omkring på taket lockar inte, det är betydligt tryggare att skruva ihop ett par ribbor och peta upp nocken inifrån. Visserligen innebär det att man får en del snö i ansiktet men det är ett litet bekymmer jämfört med att ramla ner från 5-6 meters höjd. Dessutom är den nästan skönt med lite svalka eftersom det här jobbet definitivt tar loss svetten, oavsett vad hur kallt det är.

Samtidigt rengjorde jag vindnäten där det också bildats en del rimfrost. Det verkar som om ventilationen inte riktigt skulle räcka till i vinter. Det kan endera bero på  att jag har fler djur än tidigare i ladugården eller på att jag har rätt många kvadratmeter ströbädd som faktiskt producerar en del värme. Det är inte helt otänkbart att jag borde förstora luftutsläppen, men det är ett jobb som definitivt får vänta till sommaren.

Överlag tycker jag det verkar som om vi skulle ha en fuktigare vinter än normalt, även om jag inte har några statistiska belägg för det. Men har vi inte t.ex. mer rimfrost i träden i år än normalt?

“Kalendern”

Nytt år tarvar ju en ny almanacka och för många jordbrukare innebär det att man skaffar årets version av Lantbrukskalendern.

Lantbrukskalendern är en sorts årshandbok för jordbrukaren, en almanacka med vidhängande information om och för lantbruket. Antalet sidor är c. 370 och av det upptar almanackan endast  c. 100 sidor, så den vidhängande informationen är större än själva kalendariet. Faktum är att åtminstone jag använder de övriga sidorna i betydligt högre utsträckning än almanackssidorna. Det finns många kollegor som helt struntar i almanacksdelen och köper kalendern endast för att få uppdaterad information om utsädessorter, maskintaxor m.m. Kalendern är en något av en klassiker i jordbrukarkretsar, faktum är att den faktiskt firade 90-årsjubileum i fjol.

I Lantbrukskalendern hittar man uppgifter om djurens foderbehov, spannmålssorters växttid, tröskelvärden för när bekämpning av olika växtsjukdomar är lönsam, statistik på entreprenadkostnader för olika arbeten m.m. Dessutom hittar man här också mer udda kuriosa som volymvikten på träkol, jakttid på sothöna och ekorre, verkningsgraden på träflis jämfört med olja och hur man räknar ut lämplig prisnivå vid terminshandel med spannmål.

Det är lite som Kvanthopp för bönder: “det du inte visste att du ville veta”. 🙂

Mildare dagar

Vädret har hållits rätt milt ett par dagar, vilket var mycket välkommet. Som jag tidigare nämnt i ett par etapper ställer kölden i sig inte till några större bekymmer i ladugården, det är inte hela världen att termometern nån dag går ner mot  -30. Däremot påverkar en sammanhängande köldperiod som vi hade före jul förhållandena i ladugården mer en tillfällig djupdykning.

Exempelvis skrapar jag ut gödseln ur ladugården med schaktblad. Normalt blir gången helt ren i.o.m. det, men när det är riktigt kallt fryser ofta en liten mängd gödsel fast varje dag vilket efter nån vecka kan bli ett flera cm tjockt lager. Likaså bildas isvallar kring vattenkopparna när korna klottar med dricksvattnet.  Ingendera är något problem, eftersom de flesta vintrar består av köldperioder avbrutna med ett par dagar mildare väder. Under köldperioderna byggs is och frusen gödsel upp men under de mildare dagarna tinar de upp och man hinner städa ur ladugården till nästa köldperiod. Sammanhängande köld utan varma dagar gör däremot att man aldrig riktigt får göra rent ordentligt. I december hade vi en mer än tre veckor lång köldperiod utan blidväder och därför är det väldigt bra vi nu haft några mildare dagar med städväder.

Med tanke på att  januari brukar vara den månad när vi har det ordentligt kallt, så det verkar bli en vinter med många kalla veckor. I princip är inte helt otänkbart att vi skulle kunna få en sammanhängande köldperiod på 7-8 veckor om det riktigt vill sig. I så fall blir det förmodligen att att knacka sönder isvallarna kring vattenkopparna med järnspett om de blir för stora, vilket i och för sig nog hänt tidigare också. Så länge vattnet hålls ofruset, korna har foder och halmförrådet räcker går nog det mesta att ordna.

Bokslut

Idag är det nyårsafton och läge att sammanfatta året som gått och fundera på det kommande.

2010 går till historien som en torr och varm odlingssäsong, som gav ett normalt skördeutfall. För min personliga del noterar jag det som första året jag genomförde helt utan mjölkkor, vilket är både spännande och vemodigt att skriva. Vemodigt för att mjölken ändå varit nåt av en livsnerv, spännande för att avveckligen av mjölken ger tid och energi att utveckla annat. Under året har jag slutat kalla mej själv “f.d. mjölkproducent” och börjat kalla mej “dikoproducent” och det är ett rätt stort mentalt steg.

2010 går också till historien som året med Bondbloggen. Ett lite intressant projekt som jag hörde om i Lördax hösten 2009 och som sen blev nåt riktigt, riktigt roligt. Det har varit oerhört givande att få berätta om vad jag gör och funderar på dagarna och samtidigt få ta del av vad andra gör och funderar, både via de andra bloggarnas inlägg och via läsarnas kommentarer. Dessutom har jag fått vara med om en del som jag inte annars hade upplevt; märka att en live-radiosändning inte alltid går som man hade tänkt sig, se Strömsö bakom kulisserna och därtill sommarprata i radion (vilket nog varit en liten dröm om sanningen skall fram). Ett trevligt projekt med trevliga mänskor och trevliga upplevelser, helt enkelt.

2011 då, hur blir det? I de stora scenariona tror jag att antalet kor inte kommer att öka fullt så mycket som jag ursprungligen hade tänkt. Min plan var att öka djurantalet till c. 50 dikor men just nu ligger det nära till hands att de stannar på 30-35 och jag odlar lite mer till avsalu istället. Att öka odlingsarealen genom att arrendera mer mark skulle vara intressant, men sånt kan man inte bestämma över. Dyker det upp lämpliga objekt får man ta ställning till dem då, det är inget man kan klämma fram på eget initiativ.

Odlingsmässigt är inget riktigt spikat, även om jag förstås gjort en preliminär plan för odlingen. Rybs skulle jag gärna ha ännu nästa år även om jag snart tvingas göra ett odlingsuppehåll för att undvika växtsjukdomar. Dessutom sniffar jag lite på möjligheten att odla ekologiskt utsäde. Sen har ju mina funderingar om närmat gått i stå, ved ser ut att kunna vara intressant, jag borde testa lusern i vallarna, skaffa ny avelstjur, fundera lite på ett traktorgarage och… tja, intressanta projekt är väl ingen bristvara direkt.

Gott Nytt År!

Vinter och växtodling

Vintern är inget passivt mellanskede mellan odlingssäsongerna. I viss mån skapar den faktiskt grundförutsättningarna för nästa års odling.

Kölden som knäpper i knutarna är egentligen finemang för växterna. Det finns en hel del skadegörare och sjukdomar som helt enkelt inte når upp till våra breddgrader p.g.a. de stränga vintrarna. En rejäl köldknäpp är alltså tämligen välkommen.

Snön fungerar som ett isoleringsmedel vilket kan vara till både för- och nackdel, beroende på omständigheterna. En svinkall vinter med lite snö kan tjälen tränga djupt ner i marken vilket försenar vårbruket. Ett rejält snötäcke hindrar tjälen från att gå på djupet. Å andra sidan är tjäle i viss mån önskvärd, eftersom den spränger sönder marken och faktiskt luckrar en aning, åtminstone på vissa jordarter.

Att få ett tjockt snötäcke på otjälad mark kan vara till skada för de grödor som skall övervintra, t.ex. fodervallar och råg. Marken är fortfarande varm och snön bildar ett isolerande täcke ovanpå den, vilket gör att det mellan markytan och snön bildas ett tunt luftskikt där klimatet är varmt och väldigt fuktigt. Resultatet blir att att svamp och mögel frodas och det kan i värsta fall totalt förstöra en hel åker. Om det här är nåt problem beror förstås på gårdens verksamhet. Odlar man endast vårsådda växter som korn, havre eller rybs spelar det ingen roll alls, det är endast fleråriga grödor som kan drabbas.

Ur Pedersöre-perspektiv ser årets vinter hygglig ut. Snön kom tidigt, men marken har hunnit frysa så mögelrisken är rätt liten och snömängden är så här långt tillräcklig för att hålla tjälen på en normal nivå. Exempelvis i södra Sverige är man mer bekymrade, enligt en artikel i ATL.

Hursomhelst är det här ju inget man kan göra något åt, vädret rår vi trots allt inte på. Egentligen är just det här väderberoendet en del av det intressanta med jordbruket. Det handlar om att göra det bästa av de rådande förutsättningar och anpassa sitt spel till de kort man råkat få på handen.

Snöröjning

Till vintern hör ofelbart snöröjning, åtminstone på våra breddgrader. Vägen in till gården skall hållas öppen och även en del av gårdsplanen och körvägar runt byggnader behöver hållas fria. Är man riktigt nitisk kan man också hålla öppet längs de stråk man kör foder och virke, men det börjar nästan bli lite överkurs.

Redskapen för snöröjningen är mångahanda, hos oss kör vi med en gammal snöslunga. “Gammal” är sagt i ordets riktiga bemärkelse, det handlar nämligen om en prototyp från Wärtsiläs maskinfabrik som i tiderna fanns i Jakobstad. Slungan är tillverkad nån gång i slutet av 70-talet och kom aldrig i produktion, åtminstone inte då. Som jordbrukare klarar man sig egentligen bra med ett schaktblad eller snöskopa i frontlastaren, men slunga har också sina fördelar. Är det en riktigt snörik vinter har den en stor fördel i att den kastar snön långt från vägen och hindrar på så sätt vallarna vid vägkanten att bli alltför stora och hårt packade.

Slungandet hör till min pappas favoritsysselsättningar vintertid, så “slungtraktorn” har stationerats hos honom för att vara nära till hands för snabba utryckningar. Själva slungandet är, åtminstone med den nyckfulla dam vi använder, något av en konstform. Körhastighet och rotationshastighet på slungan skall anpassas enligt snömängd, snökonsistens, underlag, månens faser, allmänna konjunkturläget och jag vet inte vad.  Kanske det var därför den inte kom i produktion… Men när man hittat rätt läge är det riktigt trevligt att röja snö, man ser ju tydligt vad man får uträttat och det är alltid kul.