Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

“När juldagsmorgon glimmar..”

En fin julhelg går mot sitt slut. Snö och köld, släkt och vänner, julkyrka, god mat, pulkåkning och familjetid. Kort sagt en bra julhelg.

Det finns ett stående skämt bland djurbönder om att alla stora haverier på mjölkmaskin, utgödsling och utfodring alltid inträffar på julafton, nyårsafton eller midsommarafton, när alla reservdelsfirmor är stängda och servicekillarna stängt av telefonen. Den här julen var helt traditionell även i den bemärkelsen.

På kvällen den 23:e, mitt under brinnande julstädning, upptäckte jag att korna inte fick nåt vatten i vattenkopparna. God Jul, vattenledningen har frusit. Almanackan full med röda dagar och ladugården full med kor som borde få vatten sätter effektivt sordin på julstämningen. Det torde inte vara nån överdrift att påstå att rörmokarna inte direkt står i kö för utryckningar i julhelgen.

Efter lite efterforskningar kunde jag konstatera att problemet ändå knappast skulle att tarva rörmokare. Isproppen fanns inne i gamla ladugården, ett kallt utrymme som dock är isolerat.  Med andra ord borde det gå att tina upp den genom att få upp värmen i ladugården. Jag grävde fram en värmefläkt  och satte igång.

I väntan på islossningen måste ju korna ändå få vatten på nåt sätt. Lösningen blev att bära in snö på foderbordet i en stor så. Snö är på intet sätt någon fullgod ersättning för vatten, men det är i alla fall bättre än ingenting alls. Tack och lov dricker korna mindre när det är så här pass kallt, men det gick ändå åtskilliga såar för att hålla dem nöjda. Under kvällen kollade jag då och då om proppen lossnat, men icke. Fläkten fick vara på över natten.

Julaftonsmorgonen kom och proppen satt fortfarande stadigt på plats. Det var först på fyratiden på eftermiddagen jag äntligen fick en tunn vattenstråle i en tappkran vilket angav att proppen börjat ge efter. Jag lät vattnet rinna, så småningom släppte proppen med en duns och vi hade passerat det första nålsögat.

Följande kontrollpunkt var vattenkopparna. De skall i princip hållas frostfria av sig själva, men när vattnet stått stilla i närmare ett dygn är risken stor att det också uppstått isproppar i dem eller nån annanstans i ledningen. Till min stora glädje kunde jag konstatera att en kopp var öppen! Visserligen hade de två andra frusit, men en kopp räcker för att hålla djuren med vatten. Kopparna är dessutom kopplade i serie och den var den sista i raden som fungerade. Så länge vattnet flyter i ledningen kommer det på sikt att smälta också de kvarvarande propparna. Jag kunde med lugn i sinnet fira julafton med familjen, medveten om att korna hade vatten så de klarar sig.

På juldagen gav jag de två kvarvarande kopparna en mild puff i rätt riktning med kosanvärmare och då släppte ytterligare en propp. Den tredje och sista fodrar lite mer jobb och får vänta till mellandagarna, med två koppar klarar sig flickorna fast till våren om det skulle knipa.

Julförberedelser

Familjens julförbredelser är i full gång. Huset städas i etapper, på basen av ett långt äktenskap med arbetsfördelningen att jag gör grovstädning och hustrun sköter finliret. Av erfarenhet vet vi att vi inte har riktigt samma ambitionsnivå beträffande noggrannheten.

Julgranen är huggen tillsammans med sonen och står lutad mot uthuset i väntan på att komma in. Vissa år har julgransanskaffningen haft tydliga drag av skogsvård (man skall ju gallra bort små och nödvuxna träd) men i år är den relativt anständig. Tyvärr bröts toppen av på hemvägen men den borde gå att använda ändå.

För jordbrukets del är det också en del att att ställa inför julen. I den mån arbeten går att göra på förhand försöker jag göra det för att ha lite mer ledigt i julhelgen. Djuren skall ha sitt i helgen precis som på vardagarna, men det är ju onödigt att ordna så man hamnar att hämta ett ballass på självaste juldagen eller annandagen. Jag körde hem rundbalar på tisdag och de borde räcka nästan till nyår. På onsdag tömde jag kalvarnas liggplats och fyllde på med ny halm vilket borde ge dem en bra sovplats ända till trettondagen.

Min farmor brukade berätta att man förr ansåg det viktigt att korna skulle ha ordentligt med foder på julaftonen, även de gånger det varit en dålig sommar och man till vardags hushållade med höet. “Om höet räcker till eller inte kan inte hänga på en stillo” brukade hon säga. Nu finns det för det mesta foder så det räcker gott och väl varenda dag, men jag tycker att tanken att även djuren skall ha lite extra på julafton är vacker.

“Stillo” är pedersöredialekt för mjölkning eller ladugårdspass, man har “morisstillo” (morgonmjölkning) och “kvällsstillo”(kvällsmjölkning). Att “stilla djuren” innebär att man utfodrar dem.

Tilläggsisolering

Väderprognosen hotar med -25 till julafton vilket innebär att vedklabbarna går åt ungefär i samma takt som man hinner slänga in dem i pannan. Som tur är ju marken täckt av gratis tilläggsisolering som bara är att använda.

Äldre hus har ofta en rejäl stenfot som gör att det finns ett öppet kryputrymme på uppemot en meter under golvet. Det är smart, eftersom det gör det praktiskt taget omöjligt för fukt att komma upp i golvet. Vintertid gör det förstås också att det är iskall luft under golvet, vilket inte är så trevligt. Lösningen är att skyffla snö mot stenfoten och på det sättet stänga av kryputrymmet. Det betyder på intet sätt att det direkt blir varmt under huset, men alltid hjälper det lite. Trots detta hör ullsockor till standardutrustningen hos oss vintertid, men värre problem kan man ha.

Fast tyvärr förstör det här skyfflandet gårdsplanen, åtminstone tillfälligt. Vi har ungefär 15 cm snö på marken, så redan vid första spadtaget blir gräsmattan synlig. Hoppas det hinner komma mer snö före julafton, så man slipper se grässtråna.

Kalla maskiner

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg störs inte korna nämnvärt att att kvicksilvret kryper ordentligt under noll. Skötaren ojar sig lite när det börjar gå mot -20°C, men med varma kläder klarar han sig någorlunda bra också. Värmehalare (eller skoterhalare som vissa kallar det) tilltalar mej inte, de är ofta för otympliga. Många tunna lager är som bekant bättre än ett tjockt och om man planerar klädseln lite kan man ha det någorlunda varmt och ändå vara någorlunda rörlig.

Det som däremot ställer till mest problem när det blir riktigt kylslaget är de maskiner som måste igång. Traktorns batteri är inte direkt i toppform när det är kallt, hydrauloljan flyter trögt som sirap och alla lås, hakar och liknande fryser fast. För att underlätta i viss mån försöker jag att göra allt som går med en och samma traktor på vintern för att slippa tvinga igång flera motorer. Vintertid är det Casen som går mest och i år har den ny motorvärmare och nytt batteri, på vilket det dessutom sitter en underhållsladdare som kopplats till motorvärmaren. Lägg därtill ett laddat reservbatteri, startkablar, varmluftspistol för frusna hydraulkopplingar och kosanbrännare för riktigt svåra fastfrysningar så borde inget kunna stoppa mej den här vintern. Fast man skall aldrig säga aldrig. Kung Bore är kreativ.

Förutom de nämnde förberedelserna försöker jag planera traktorarbetet. När man väl värmt upp och startat traktorn uträttar man alla arbeten som skall göras i en följd och sen stannar man den och låter den stå. Att starta den flera gånger per dag sliter bara på den i onödan. I år har jag försökt lägga om utfodring och utgödsling så att jag i bästa fall skall kunna köra igång traktorn bara varannan dag. Får se om det lyckas.

Fast det oaktat får vädret gärna hållas lite mildare. -5 till -10 är bra. Kan inte Kalle skriva en väderönskelista till tomten igen, det gick ju så bra förra gången? 🙂

Vedklyvning

Fredagen ägnades till stora delar åt vedarbete. Vi värmer vårt hus med traditionell klabbeldning så vedklyvning och eldning hör till vinterrutinerna. Eldar gör jag mer eller mindre dagligen, men klyvning och sågning infaller bara nån gång i månaden. Jag har inget egentligt vedlider, utan veden lagras i tremeterslängder under pressenning. Var fjärde-femte vecka kapar och klyver jag ungefär en kippvagn med klabbar och parkerar den en bit från pannrumsdörren.

Kapning och klyvning sker med en klabbmaskin vilket underlättar avsevärt jämfört med rent handarbete, låt vara att klabbmaskinen nog också tar loss svetten. Först baxar man upp stocken på ett transportband. Transportbandet för stocken in till kapsvärdet, som är ett helt vanligt motorsågssvärd som drivs hydrauliskt (på klippet med ohyggligt ovass kedja). Svärdet kapar stocken och den avkapade klabben ramlar ner till “klyvsektionen” där en hydraultub pressar den mot ett motstål som klyver klabben i två eller fyra delar. Efter det åker de med en transportör upp i vagnen.

Klabbmaskiner finns i en uppsjö av olika koncept och versioner, de är en hel vetenskap och framförallt en vetenskap som delar mänskor ganska rejält. Om någon tror att finländska män, framför allt på landsbygden, är dåliga med att visa känslor och temperament rekommenderar jag att besöka ett gubbdagis på landet och föra in samtalet på klabbmaskiner. Debatten blir garanterat eldig och engagemanget är helt klart i klass med segelentusiasternas båtprat. Dessutom kan man nostaligiskt lista olika klabbmaskiner genom tiderna (“Minns du den där gamla Nokka-Pilke vi hade på 80-talet, ojojoj….”) och debattera deras för- och nackdelar.

Den klabbmaskin jag använder är en bolagsmaskin. Vi är 8-10 gårdar som delar på den, vilket fungerar ypperligt. Dels är det sällan bråttom att få klabbat och dels är det ett arbete som fördelar sig ganska jämnt över hela året, så maskinen är som gjord för samägande. En maskin som nästan ingen använder kan det ju inte gärna bli gräl om. 🙂