Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Mer om krigshästar

Efter att vi diskuterat hästar och krigstida bekymmer i Lördax fick jag ett intressant telefonsamtal. En bekant hade lyssnat på programmet och diskussionen hade väckt minnen av hur deras häst reagerade på sin krigstjänst till liv. Den tillbringade ungefär fyra år vid fronten och det satte rätt djupa spår hos hästen vilket märktes när det några år efter krigsslutet genomfördes ett större landsvägsbygge genom byn.Varje gång vägbyggarna som skötte sprängandet hojtade “Ampu tulee” blev hästen livrädd, eftersom den mindes vad det innebar.

Efter krigsslutet transporterades hästarna hem med tåg och en stor del av hästarna från Pedersöre skulle avhämtas från järnvägsstationen i Bennäs. När min bekants farbror som skulle hämta hästen kom till stationen stod det förstås ett stort antal vagnar på bangården, alla fyllda med hästar. Han började gå längs raden med vagnar och funderade på hur han skulle hitta sin häst bland alla dessa andra. I nåt skede hostade han till och i samma stund gnäggare en häst till i den vagn han passerade just då. Och mycket riktigt, det var hans häst som kände igen sin ägare på en hostning (!) ännu efter att ha varit borta hemifrån fyra år.

Djur är definitivt inte dumma.

Skoljulfest

Ikväll är det skoljulfest i vår by. Vi hör nämligen till de allt färre byarna i Finland som har en fungerande byskola, vår är inte ens indragningshotad. Tvärtom växer både byn och skolan så det knakar. Förra sommaren gjordes en del ombyggnader för att få fler klassrum, eftersom antalet elever som började ettan var rekordstort. De var hela sexton stycken, vilket gjorde att man för första gången i skolans historia fick dela på ettan-tvåan. Hittills har vi alltid haft sammansatta klasser, men nu hade ettan-tvåan i så fall blivit för stor.

Förhållandet mellan en by och dess skola är något av en symbios. Finns det skola i byn ökar det intresset för att bosätta sig där, vilket ökar elevunderlaget i skolan. Visst är det också viktigt med butik, post och annan service men jag tror nästan skolan brädar de andra om man måste välja. Bilburna vuxna är lätta att flytta, barnen måste ha korta avstånd. Omvänt kan en indragningshotad skola dra med sig hela byn i fallet. Eftersom man inte vet om skolan finns kvar drar sig mänskor för att slå sig ner i byn, vilket på sikt minskar antalet elever ytterligare och man får en nedåtgående spiral.

För vår del går spiralen åt andra hållet. Vi har nära in till grannstaden Jakobstad och servicen där, vi har nära till kommunens skolcentrum med högstadium, idrottsanläggningar m.m. och, som alltså framgått, en egen liten byskola. Inte så liten att den är hotad, men inte så stor att den känns opersonlig. Följaktligen är det många som gärna slår ner sina bopålar i byn och det förstärker förstås skolans situation ytterligare. En granne brukar säga att det kommer två skolelever med varje huspaket och det stämmer ganska bra. 🙂

Minskat spill

Idag var det dags för lite ombyggnad i ladugården, jag monterade en ny foderbordsfront som blev levererad häromdagen.

När man utfodrar korna uppstår alltid ett visst spill, t.ex. finns det vissa växter som inte smakar så gott och som de därför ratar. Därtill tenderar de att dra ner en del av fodret i gödselgången och trampa ner det i gödseln och det spillet känns ju lite onödigt. Speciellt om man serverar en större mängd foder på en gång sorterar de ur de godaste bitarna och i den processen hamnar en del på golvet.

Korna har sen tidigare en foderfront som minskar spillet men kvigorna har haft en enklare front, en sk. nackbom. Nackbomen är enkel och billig men ger stort foderspill. Nu testar jag med en foderfront som har öppningar där djuren sticker ut huvudet. Tanken är att de skall sticka ut huvudet och hålla det ute över foderbordet så länge de äter. Det är nämligen när de kör huvudet turvis in och ut som merparten av spillet uppstår. Den här fronten måste dock monteras på rätt höjd, den får inte vara så högt att de får svårt att nå fodret eller kan fastna men inte heller så lågt att den inte gör nån nytta. Jag drog fast den enligt en grov bedömning av djurens mankhöjd, nu blir det sedan att följa med deras ätande de närmaste dagarna och justera vid behov.

För övrigt blir vintern bara vackrare och vackrare här i norr där vi förskonats från alltför kraftiga snöfall. I går var det rätt fuktigt och t.o.m dimma vilket gjorde att vi har sagolikt vacker rimfrost i träden.På kvällen när jag gick kvällsrundan till ladugården hade rimfrostkristallerna blivit så långa att de trillade ner ur träden av sin egen vikt i små, tysta snöfall. Gårdsbjörkarna riktigt gnistrade och det var moltyst. Just då kändes det helt irrelevant vad vattentemperaturen på Costa del Sol är för tillfället, det går ändå inte att jämföra med en frostig vinternatt.

Rapp i truten

I Finland hålls nötkreatur traditionellt ganska stationära. Många djur föds upp på den gård de fötts på och även de kalvar som säljs till förmedling klarar sig med en flytt under en livstid (förutom resan till slakteriet). I en del andra länder är handel med livdjur betydligt vanligare, exempelvis i Storbrittanien är s.k. cattle markets rena folkfesten.

Rent principiellt är jag inte så förtjust i system som bygger på att man flyttar djuren, eftersom de inte fattar vad som händer och flytten därför blir ett onödigt stressmoment för dem. Systemet med livdjursmarknader behöver enligt mitt tycke definitivt inte importeras till Finland.

Däremot kunde vi gärna importera de amerikanska auktionsförrättarna, för de är onekligen rätt underhållande! Klippet nedan visar finalisterna i en tävling om vem som är den bästa auktionsutroparen, så de här killarna är väl lite rappare i käften än medeltalet. Trots det går det rasande fort även på en vanlig marknad, en amatör ramlar lätt av vagnen. Eller råkar köpa en besättning i misstag bara för att man petar sig i näsan vid fel tillfälle. 🙂

“Det som göms i snö..”

.. eller “liten tuva knäcker ofta stor dragkrok”.

För några dagar sedan skulle jag hämta hem lite rundbalar. Det är redan många år sen stödfoten på balkärran tackade för sig och jag har istället använt mej av en klassik klabb under dragkroken när jag hakar loss vagnen. Det är flexiblare och enklare. Den här gången lurade klabben dock mej.

Eftersom fältet var snötäckt märkte jag inte att jag parkerade vagnen på en rätt stor ojämnhet. När jag sen öppnade dragkroken rullade vagnen ner av ojämnheten, halkade av stödklabben och kilade fast dragbommen mellan dragkroken och traktorkroppen. Med en inte särskilt välavvägd blandning av list och våld som innefattade lastremmar och en telefonstolpe (tack för lånet, elbolaget, jag tror den rätar upp sig av sej själv) fick jag loss den, men tyvärr gick stagen som skall lyfta upp dragkroken av på kuppen.

På vägen hem ringde jag Smidefix, en järn- och stålfantom i grannbyn som brukar kunna fixa det mesta, och han lovade ordna nya stag åt mej. Dragkroken på Casen är nämligen inte fabriksmonterad utan tillverkad av nåt litet finskt företag som gått i konkurs flera gånger om sen de bultade fast den på min traktor, så reservdelar finns inte. Såna gånger är bysmederna bra att ha.

Ordet smed är kanske lite missvisande. Det för tankarna till en svartmuskig karl som står och hamrar glödande järn i ljuset från ässjan. Fortfarande hittar man nog både städ och ässja hos många av bysmederna, men svets, vinkelslip, svarv och andra moderna verktyg har blivit viktigare redskap än hammaren och städet. Många av dem är universalarbetare inom metall och tillverkar allt från specialdelar till maskiner och underleveranser till industrin till rent konsthantverk. Hur som helst är det rasande bra att de finns. De flesta jordbrukare klarar nog av att svetsa och reparera en hel del, men för vissa mer kvalificerade arbeten är det bra att få köpa in experthjälp. Stängerna var klara igår och levererades direkt i postlådan, så nu återstår bara för mej att få dem monterade.

Julfest

Idag hade jag förmånen att medverka på Pedersörenejdens Jordbrukarkvinnors julfest och berätta lite om Bondbloggen. För säkerhets skull vill jag understryka att det är ett rent sammanträffande att deras julfest sammanfaller med att dagens rim i julkalendern handlar om “argsinta gummor”. 😉

Jordbrukarkvinnorna är en samling kvinnor med jordbruksanknytning som ordnar träffar, utfärder, fotvandringar, m.m. och som synes även julfester. När man jobbar hemma är det rätt skönt att komma ut och träffa folk mellan varven, så såna här initiativ behövs verkligen.

Termen “jordbrukarkvinna” är för övrigt lite intressant. Benämningen på kvinnor verksamma inom lantbruket är lite flytande och har dessutom varierat med tiden. Förr i tiden var de formella titlarna på herr och fru i huset “husbonde” och “värdinna” (i vår lokala dialekt “håssbond” och “moora”), ibland kunde frun kallas “lanthusmor”. Under 80- och 90-talet började vissa tycka att titlar som värdinna och lanthusmor lät lite missvisande, eftersom de på nåt vis antyder att fruns arbetsplats är i köket och hemmet vilket inte alltid stämmer överens med verkligheten då många kvinnor deltar i arbetet på exakt samma villkor som sina män. Å andra sidan passade termen “kvinnlig jordbrukare” inte så bra in på de damer som var gifta med en bonde men inte deltog i gårdens arbete. “Jordbrukarkvinna” kan te sig lite styvt att uttala, men är en rätt bra och bred benämning som täcker både de kvinnor som jobbar på gården och de som bara råkar vara gift med en jordbrukare.

För många år sedan läste jag en debattartikel i lokaltidningen som rätt bra beskrev skillnaden mellan den traditionella synen på värdinnan och den mer moderna jordbrukade kvinnan. Inlägget var skrivet av en kvinnlig jordbrukare och hade runnit upp ur att hon och hennes man skulle skaffa en ny traktor. I samband med traktoraffärer är det inte ovanligt att köparen får en del promotion-prylar, typ handdukar eller halare med traktormärket på o.s.v. I deras fall erbjöd säljaren förutom ett par halare ett presentkort på smörjolja och reservdelar till husbonden och till värdinnan ett presentkort på smycken från en guldsmedskedja. Och det här gjorde damen i fråga förgrymmad. Vad är det där för logik? Mannen skall lockas med smörjolja och reservdelar, lilla frun slänger man lite glitter åt så är hon nöjd. “Jag vill minsann också ha ett presentkort på smörjolja och reservdelar, för jag är precis lika mycket jordbrukare som gubben!”

Om inte minnet sviker mej helt bidde det också en traktor av ett annat fabrikat, åtminstone den gången. 🙂