Igår märkte jag att en av de bättre lantbrukssidor jag sett uppdaterats igen, nämligen http://fotolasse.se/alatorp/.
Det handlar om en hobbyfotograf som i flera år dokumenterat en mjölkgård som ligger nära hans sommartorp. Bilderna är jättesnygga och även textdelen håller hög nivå, ett par små sakfel kan man hitta om man riktigt hårdletar men inga stora saker. Anbefalles varmt.
För ungefär tio år sedan bad jag min morfar, som var född 1916, skriva ner lite hågkomster om utvecklingen inom jordbruket under hans livstid. Det blev en rätt intressant läsning om odling och djurhållning, men även en del sidospår till andra områden. Bl.a. berättade han en del om jordbruket under krigsåren och det kan kanske utgöra ett lämpligt blogginlägg den sjätte december.
“1939 på hösten började vinterkriget och i och med detta kom ju en hel del bestämmelser och förordningar som gällde jordbruksprodukters överlåtelse till staten. Under vinterkriget var dessa överlåtelser rätt så lindriga och vållade inga stora problem att uppfylla. Vartefter kriget framskred blev svårigheterna större år för år och under senare delen av fortsättningskriget blev det problem med att få den mängd av produkter som myndigheterna fodrade. Att vara i krigstjänst som jag gjorde inte saken bättre heller. För oss var det köttleveranserna som var svårast att uppfylla. Jag kommer ihåg att det hos oss uppstod en brist i köttleveranserna som måste uppfyllas annars skulle de hemmavarande mista sina köpkort, vilket hade betytt att de inte fått köpa t.ex. socker, mjöl, gryn av olika slag, o.s.v.
En annan sak som också ställde till mycket bekymmer under kriget var när det kom en bestämmelse om att varje gård skulle leverera taggtråd till fronten. De gårdar där någon karl var hemma tog han lös den mest rostiga tråden och överlät den till staten. Eftersom jag var inkallad skickade myndigheterna en karl till oss för att ta lös tråden och rulla ihop den. Rullarna blev hämtade av någon myndighet som körde dem till stationen för vidarebefodran till fronten. Det skulle inte ha varit hela världen om det funnits ny stängseltråd att köpa, men då det inte fanns var det bara att vakta korna då detta skifte skulle betas. Detta tog mycket tid som hade behövts till andra göromål.
En sak som jag kommer ihåg från tiden strax efter hemförlovningen var att varje skogsägare under kriget var skyldig att leverera en viss mängd brännved per hektar och år. Då jag som var i kriget inte kunde uppfylla dessa årskvoter växte antalet olevererade metrar brännved år för år, så att när jag kom hem från kriget var jag skyldig att leverera 150-160 m3 till en nämnd i kommunen som hade hand om vedfördelningen till de olika matlagen. Första vintern jag var hemma högg jag ett fyrtiotal meter, andra året c. 80 m3. Vad jag fick för veden minns jag inte, men vad jag minns är att 2-3 veckor efter att jag fullgjort vedleveranserna upphörde tvångsleveranserna av ved och priset steg med 200-300%.
Hösten 1942 stupade den av våra hästar som var uttagen i krigstjänst och vi fick som ersättning 11 000 mk. Det var ungefär vad den var värd då, men när jag kom hem från kriget och köpte en ny häst hade hästpriserna gått upp, delvis p.g.a. inflationen men även då fredsavtalet med ryssarna fodrade flera tusen hästar i skadestånd som Finland var tvunget att uppfylla. Därför steg hästpriserna ovanligt mycket och för den nya hästen betalade jag 42 000 mk. Men det var en häst som inte passade på en gård. Därför såldes den och en ny häst köptes och den kostade c. 70 000 mk.
Efter kriget trodde man att livet snabbt skulle återgå till normala förhållanden, men så blev det inte. Industrierna i Finland hade stora svårigheter att uppfylla skadeståndskraven som ryssarna fodrade. Ryssarna lade beslag på största delen av lokomotiven och järnvägsvagnarna samt lastbilarna. Då de även fodrade tiotusentals hästar blev det mer eller mindre en katastrof med alla transporter av allt tungt material som enligt krigsskadeståndsöverenskommelsen skulle fullgöras. Hästbristen gjorde att vårbruket blev lidande den första våren efter kriget.”
I jämförelse med att det som morfars generation gick igenom, både vid fronten och hemma, framstår mina bekymmer som rätt triviala. Jag har all orsak att hissa flaggan och känna tacksamhet idag.
Vinterföret kan som bekant vara ack så förrädiskt. Det gäller även för traktorförare, speciellt när man börjar röra sig i terrängen. Några vinterdäck för traktor finns inte. Visserligen finns det dubbar man skruvar in i däcken med borrmaskin, men de används inte särskilt allmänt. Har traktorn fyrhjulsdrift och föraren sunt förnuft brukar man klara sig.
Räknar man med att köra under riktigt dåliga förhållanden, speciellt om det rör sig om bakhjulsdrivna traktorer, kan det vara bra med snökedjor. Det är alltså kedjor med taggar som man trär på de vanliga traktordäcken. De gör körning på bara vägar rejält obekväm, men i snö och is är de enormt bra. Min bakhjulsdrivna Ford brukar förses med kedjor till vintern och faktum är att den ibland överraskat mej med att nästan ha bättre grepp än den fyrhjulsdrivna Casen utan kedjor.
Monteringen skall om allt lyckas gå rätt enkelt. Man breder ut kedjorna på marken, binder fast kedjan i traktorfälgen och genom att därefter köra traktorn framåt kommer den själv att “dra på sig” kedjorna. Med lite justeringar borde det sen vara bara att knäppa fast låsen. I praktiken brukar det vara en del pillande och bökande, kedjorna hamnar snett, trasslar in sig eller nåt liknande. Om det stämmer att jultomten ogillar kraftuttryck så här inför julen är det tänkbart att just påmonteringen av snökedjor kostat mej en hel del klappar genom åren.
I år gick det dock ganska bra. Nu är kedjorna på och Forden redo för snöröjning och skogskörningar.
Idag var det dags för lite städning. En del av väggytan i min ladugård består av sk. vindnät. Vindnätet påminner om ett myggnät men har finare maskor, d.v.s. mindre hål. Det släpper igenom luft och ljus men bromsar vind effektivt. Faktum är att nätet tar bort upp till 80% av vindstyrkan. Bra ventilation i normala fall och bra lä vid storm och vind, med andra ord. Vid extrem snöyra kan det komma in en del snö, men det rör sig om en eller två gånger per år, så det kan flickorna tåla.
På norrsidan av ladugården hålls nätet rätt bra rent av sej självt. På södra sidan sitter det på c. 5 m höjd ovanför foderbordet och där tenderar det att samla damm. Dammet täpper till hålen i nätet och bromsar ventilationen vilket inte alls är bra. Djuren klarar sig gott i kalla temperaturer, men det förutsätter att luften hålls torr vilket i sin tur förutsätter att ventilationen fungerar. -25 är inga problem så länge det hålls torrt i ladugården, men de fryser redan vid -5 om de blir fuktiga i pälsen. Med tanke på att ladugården är kall skulle man reflexmässigt tänka sig att det är till fördel att hålla ventilationen nere för att hålla utrymmet så varmt som möjligt, men så är alltså inte fallet.
Rengöringen görs med stege och borste, det handlar helt enkelt om att borsta bort det vanligen rätt torra dammet. Det är inget svårt jobb och fodrar inga stora kunskaper, men man blir trött i armarna efter ett tag. För ändamålet använder jag en borste med en par meter lång ribba som förlängning, längden är väl ungefär 4 m. Kalvarna som föddes i höstas hade aldrig sett borsten förr och jag tror aldrig jag sett dem springa så fort som de gjorde när de såg den.
Bilden nedan visar snön strax nedanför nätet, som synes hade det samlats en hel del skräp. Men att det finns mycket skräp på nätet var väl knappast nån nyhet. 🙂
De senaste dagarna har vi haft rejält med snö, krispiga och klara morgnar med fenomenalt sparkföre och uppgående sol som gnistrar i iskristallerna på träden, helt enkelt ett riktigt härligt januariväder. Märkligt nog har det dock stått november i almanackan. Fast i och för sig innebar den plötsliga kölden ju att vi slapp det grå novemberslasket nästan helt och det är ju trevligt.
Som kallast har vi hos oss varit nere i -19°C vilket är ovanligt så här tidigt på vintern. Eftersom jag har djuren i kall lösdrift har det varit -19°C även inne i ladugården. Kölden påverar inte arbetet nämnvärt, djuren skall skötas som vanligt oavsett temperatur. Kornas arbetsavtal innehåller inga köldbegränsningar och då gör inte mitt det heller. Faktum är att det snarare går mer tid i ladugården ju kallare det blir.
Kor har som bekant päls och klarar därför kölden rätt bra. Redan på hösten märker man att de anpassar sig för lägre temperaturer, kor som vistas i kalla utrymmen året om har markant tjockare och yvigare päls än de som hålls i varma ladugårdar. T.o.m. kalvar som föds på vintern ha vinterrocken på redan vid födseln. Förutsatt att man förser korna med en torr liggplats, låg luftfuktighet och ordentligt foder är kölden inget problem för friska djur.
Däremot är det viktigt att följa med om det finns sjuka djur i gruppen. Sjuka djur klarar normalt också kölden, men de har mindre marginaler än de friska och kan behöva extra omvårdnad. I värsta fall kan man tvingas ta in de sjuka individerna i värmen, men det är rätt ovanligt.
När termometern första gången kröp ner under -15°C syntes det tydligt att de yngsta kalvarna upplevde att det var lite i svalare laget. Efter ungefär ett dygn hade de ändå accepterat att man tydligen inte dör av det här heller och kutade runt helt som vanligt. På de vuxna korna som redan upplevt några vintrar märker man ingen skillnad alls. Det är först när kvicksilvret börjar gå under -25°C som deras beteende ändrar, då börjar de röra sig långsammare och tillbringa största tiden liggande för att spara värme. Men såna temperaturer som futtiga -15°C rör dem inte i ryggen.
Det påstås att österbottningar skall ha en viss fallenhet för byggnadsarbete, vilket troligen är förklaringen till att en stor del av min släkt verkar trivas så bra på Åland. Jag är definitivt inte nån byggare.
Korna får sitt vatten via en vattenledning som delvis går på och strax under golvet i gamla ladugården. Det har fungerat bra, eftersom gamla ladugården hittills fungerat som kalvstall och sjukstuga och följaktligen hållits varm mer eller mindre automatiskt. Nu står varma delen dock helt tom, vilket innebär att jag denna vinter måste värma upp den endast för att hålla vattenledningen isfri. Det känns varken ekonomiskt eller klimatsmart. Därför skall den trettio år gamla vattenledningen kopplas bort och ersättas med en ny som är frostsäkrad.
Frostsäkringen består av ett plaströr med plastisolering i två skikt. Inne i plaströret träs sedan själva vattenledningen och där finns även rum för en värmekabel om det skulle knipa. Det egentliga rörmokeriet överlåter jag med varm hand åt kunnigt folk, men att dra fast ytterröret på väggen tyckte rörmokaren jag kunde klara av. Det var som sagt han som tyckte det, inte jag.
Fult och funktionellt brukar ju ofta följas åt och den här vattenledningen torde vara något av det mest funktionella jag nånsin gjort. Rent tekniskt är det bara att hålla i och skruva fast, det luriga i sammanhanget är att röret är ganska styvt och utrymmet fodrar en del böjar och svängar. Det är just böjarna som tenderar att se lite – låt oss kalla det – funktionella ut.
Nu är hursomhelst själva ytterröret uppe och det återstår endast att ringa rörmokaren och meddela att det är dags för honom att fixa resten. Skrattar han när han ser min montering byter jag rörmokare. 😉
