En nättidning tipsade häromdagen om en reklamfilm för ett brittiskt ekomejeri. Företaget heter Yeo Valley, “yeo” uttalas “yo” vilket gör att kopplingen till rap-musik inte var särskilt svår att göra.
Kom igen Valio, vi väntar med spänning! 🙂
Författare: Mats
Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.
Yrkesidentitet
En kompis frågade en gång vad det är som styr vissa jordbrukare till att bli mjölkbönder, andra att bli svinfarmare, nån att bli potatisodlare eller nåt helt annat. Vad är det som avgör vad man satsar på? Jag svarade att det förstås handlar om förutsättningar i form av t.ex. klimat och jordarter men att det också spelar stor roll vad jordbrukaren är intresserad av. Frågeställaren tänkte efter och konstaterade sen att det ju faktiskt låter ganska trevligt med ett yrke där ens personliga prioriteringar får vara med och styra vad man jobbar med. Den slutsatsen är jag definitivt benägen att hålla med om.
För jordbrukare tenderar privatliv och yrkesliv att flyta ihop. Ofta påverkas vår yrkesverksamhet av vår personlighet, egna preferenser får påverka vilka verksamheter man bedriver o.s.v. Omvänt definierar yrket också många gånger vem man är privat. Jordbruket styr vilka hobbies man har, vilka värderingar man anammar etc. eftersom man påverkas av de kretsar man rör sig i och jordbrukare företrädesvis brukar röra sig i jordbrukarkretsar.
I och för sig är det här inget unikt för min yrkeskår, överlag definierar vi finländare ofta oss själva via vårt yrke. När vi träffar en ny människa är frågan om yrke ett av de första samtalsämnen vi tar upp. Säkerligen beror det till viss del på att den frågan är ganska bekväm och enkel, men till viss del tror jag också vi intresserar oss för personens yrke därför att vi faktiskt anser att det berättar nåt väsentligt om personen.
För en jordbrukare innebär det att vår yrkesroll är så nära förbunden med vår person också att ett bakslag för företaget är ett bakslag för mej personligen. Att avveckla företaget eller gå i konkurs inte bara är en ekonomisk utan också en personlig tragedi. Att sluta som jordbrukare är inte bara att lägga av med ett jobb, det är att lägga ner ett helt liv.
Personligen tycker jag det finns både en positiv och en negativ aspekt på det här. Det är en förmån att min person får påverka och skina igenom i det jag gör, men det känns farligt att det jag gör får definiera vem jag är. Jovisst, jag säger också saker som “jag jobbar inte som jordbrukare, jag ÄR jordbrukare”, men jag borde också vara nånting mer än min yrkesroll. Människan Mats borde (förhoppningsvis) vara mer än jordbrukaren Mats.
Lantmannen
Idag inföll månadens höjdpunkt ur ett lantbrukstidskriftsmässigt perspektiv, idag kom nämligen den svenska tidningen Lantmannen med posten. Tidningen ges ut av LRF Media, som har en rätt varierande tidningsbukett. Samma förlag ger ut tidningar som Lantmannen och Tractorpower, men också Båtnytt, Drömhus& trägård och Cosmopolitan(!).
Lantmannen är definitivt den sista agrara tidning jag skulle ge upp om jag var tvungen att skära ner på prenumerationerna. Visserligen måste jag hålla med det som Nisse konstaterade i en tidigare kommentar att tidningen helt klart fokuserar på stora gårdar. Det är niometersharvar och sexmeterssåmaskiner som gäller och de flesta skördetröskor är bredare än en normal finsk tröska är lång. Det oaktat får jag ut massor av att läsa den. Dels ger det inblick i hur de stora gårdarna hanterar verksamheten. Jag kan förstås vanligen inte kopiera deras lösningar rakt av, men ofta kan man överföra tänkesättet och anpassa det till mina förhållanden. Dels ger det inblick i teknik och metoder som ännu inte kommit hit, men bör kunna vara användbara eftersom klimatet är likartat. Och för det tredje är de svenska böndernas företagsmässiga tänkande rätt sporrande att ta del av.
Därtill har tidningen till och från haft rätt intressanta journalister på redaktionen, bl.a. saknar jag fortfarande Per Emgardssons traktortester med formuleringar som “70-talsförare blir både nostalgiska och lomhörda när de provkör nya Belarus med sina 87 dB i hytten”.
I senaste nummer fanns intressanta artiklar om spannmålshanteringen på en 800 ha:s gård, analys av en odlingstävling mellan olika maskinlösningar där plogen klarat sig bra i jämförelse med lättbearbetning trots att den inte borde göra det och en del annat läsvärt. Det ser ut att bli en bra fredagskväll. 🙂
Avslutat kapitel
Hannibal har varit en långkörare på Bondbloggen de senaste veckorna, men idag tog det avsnittet definitivt slut.
Han hade repat sig från diarren, börjat idissla på nytt och föreföll att ha kommit på spåret igen. Igår blev han dock plötsligt sämre, började kura ihop sig och verkade ha buksmärtor. Idag diskuterade jag med veterinären som konstaterade att det finns en del följdsjukdomar som kan komma efter en svår diarre, t.ex. löpmagsförskjutning eller tarmvred. Exakt vad det nu är fråga om spelar inte så värst stor roll, hans allmäntillstånd är ändå så pass dåligt och han är så försvagad av de tidigare åkommorna att han förmodligen inte klarar en pärs till. Dessutom har han en del konstiga biljud i andningen, han liksom snarkar, så tydligen är inte lungorna helt ok heller. Hans mått börjar vara rågat och att påbörja nån ytterligare behandling är sannolikt bara att förlänga lidandet. I djurhållningen ingår att man ibland måste dra ett streck för när livsuppehållande blir mer plågsamt än skonsamt och för Hannibals del gick strecket här.
Klövverkaren Bernhard hjälper också till med att avliva sjuka djur så jag ringde honom och fick saken åtgärdat nästan omgående. Nu återstår bara att anmäla Hannibal till kadavertransporten. Man får nämligen inte gräva ner döda nötkreatur på gården utan de skall gå till en landsomfattande destruktionsanläggning i Honkajoki.
Trots att jag är säker på att beslutet är det rätta känns det definitivt inte alls bra att bli tvungen att ta det. Visst finns det förklarande omständigheter, antagligen hade han på något sätt nedsatt immunförsvar eller liknande eftersom han samlat på sig alla tänkbara sjukdomar som nån värre svamp, men det är ändå mitt jobb att ta hand om djuren och den här gången kom jag till korta. Hursomhaver, nu är den här pärsen över för Hannibals del och jag slipper fundera på hur han mår och om han har ont.
Positivt är att alla andra kalvar mår som små prinsar och prinsessor, samt att Trisse jobbar på nästa generation så svetten lackar. Livet går vidare.
Infokväll
De flesta organisationer och företag som är verksamma inom jordbrukssektorn har insett att det inte är nån som helst ide att ordna möten och annan verksamhet under sommarhalvåret. Från det att vårbruket inleds är det mötesstopp tills tröskan stannar på hösten. Följaktligen tenderar vintern att bli desto mötes- och sammanträdestätare.
Höstens mötespremiär inleddes för min del på måndagskvällen är ÖSP (Österbottens Svenska Producentförbund) ordnade en infokväll. Tidigare har det här höstmötet varit belamrat med en del mötesformaliteter men numera sköts allt sådant på vårens årsmöte och höstmötet präglas med av information och diskussion. Dessutom ordnas det gemensamt för flera lokalavdelningar, så på måndagens möte fanns jordbrukare från Jakobstad, Pedersöre, Esse och Purmo närvarande. Multikulturellt så det förslår, med andra ord.
På programmet fanns en del information om ändringar i konkurrenslagstiftningen, höjning av energiskatt, en del intressant om vindkraft och biogas m.m. Därtill medverkade Eirik Granqvist, en kanske inte helt obekant konservator och klimatskeptiker, med en del tankar om klimatförändring och rovdjurspolitik. En del som sades var milt sagt lite kontroversiellt, men å andra sidan är det hälsosamt att höra sånt också ibland.
I övrigt måste jag sälla mej till köldkören som startats av Kalle och Nisse. Det är märkligt hur den här första rejäla köldknäppen på höstkanten går genom märg och ben och få det att kännas som om man aldrig skulle få upp värmen igen. Om bara ett par veckor kommer vi att mysa när det är -5 till -10 och tycka att det är varmt men nu känns det svinkallt. Nåja, det brukar gå över efter nån vecka.
För kornas del är kölden välkommen. Min oisolerade ligghall fungerar som sämst (läs: är som mest fuktig och klottig) när temperaturen är kring noll. Nu när det börjar bli kallare är den torr och fin och fungerar nästan bättre än på sommaren. Kölden har sina fördelar också.
När nån bäddar får man ligga
När man jobbar med djur kan man inte alltid räkna med att saker går som man tänkt sig. Ett exempel på det är min kalvgömma. Den har kalvarna faktiskt flyttat på.
Ladugården består i huvudsak av två delar, liggavdelningen där korna bor och foderbordet där käket serveras. Korna skall hållas borta från foderbordet, dels för att inte förorena fodret och dels för att inte kunna rymma vidare ut på gårdsplanen. Så länge jag hade mjölkkor ordnade jag det med en sk. nackbom mellan foderbord och liggavdelning. Nackbommen är ett ganska enkelt och öppet “staket” och fungerar bra för vuxna djur.
För småkalvar fungerar hindret däremot inte alls, det läckte som en svensk SÄPO-utredning och jag hade kalvar på foderbordet för jämnan. Den sektion av foderbordet som har låsgrindar är för svårforcerad för dem, men nackbommen kryper de under utan några som helst problem.
Jag övervägde att montera låsgrindar eller liknade längs hela foderbordet men ändrade mej efter viss eftertanke. Faktum är att kalvarna borde ha en kalvgömma där de kan dra sig undan de vuxna djuren och onekligen fungerade ju foderbordet rätt bra som en dylik. Så istället för att bekämpa kalvarnas rymningar valde jag att stänga av en del av foderbordet där de får hållas och ströa den med halm så de får en bra liggplats. Sektionen med låsgrindar är avstängd för kalvarna och där sköter jag utfodringen av de vuxna korna. Med facit i hand kan jag konstatera att foderbordet blev mycket bättre som kalvgömma än den ursprungliga. Foderbordet är större, ljusare och ligger dessutom helt inom synhåll från övervakningskameran vilket gör det lättare att följa med kalvarnas förehavanden.
Igår eftermiddag fyllde jag på halmen i bädden och det är alltid uppskattat. Först härjar småkalvarna runt i halmen, bölar och hoppar medan de sparkar och stångar sönder balen och sen lägger sig alla ner mangrannt. Det är tydligen extra skönt att lägga sig på ny halm. Senare på kvällen när jag gick kvällsrond fick jag kryssa mellan och kliva över de liggande kalvarna, inte en enda gjorde nån ansats att resa sig. Har man fått en mjuk och varm liggplats ger man inte upp den sådär alldeles enkelt.
