Till jordbrukaryrket hör att man har åkrar, vissa större och vissa mindre. En av de minsta plättarna jag förfogar över har av tidigare odlare givits namnet Pissmöursslääte (Pissmyrsslätten) och är alldeles som namnet antyder så pass liten att endast en pissmyra skulle kunna kalla det för en slätt.
Pissmöursslääte är ingen höjdare. För att komma dit måste man ta sej längs en smal, ojämn och slingrig skogsväg och när man väl kommit fram är åkerplätten oregelbunden och har nästan fler hörn än sidor. Dessutom är den så liten att man praktiskt taget måste sitta i skogen när man har kaffepaus, man ryms helt enkelt inte inne på själva åkern när traktorn står där. All vett och sans säger med andra ord att den här åkern är som gjord för att tas ur bruk och beskogas.
Det finns bara en hake. Det är nämligen fråga om en gammal nyodling. Min farfar och hans svärfar har i tiderna arbetat upp det här skiftet för hand, med svett, möda och gräfta precis som Jussi i “Här under Polstjärnan”. Hur skulle jag då kunna låta den bli skog igen, med tanke på vilken möda de haft med att få den till åker? Är det inte ett hån mot det de försökt åstadkomma?
Jag diskuterade saken i tiden med min pappa och han svängde på resonemanget. De som brukade upp den här marken gjorde det för att de och kommande generationer skulle få mer mat på bordet och ett drägligare liv. Om samma mark nu istället blivit en börda och belastning är det egentligen ett ännu större hån mot det de försökt åstadkomma att fortsätta odla den! Just med tanke på vilken möda de satt på den här åkern är det fel att bebruka den om man gör det med motvilja.
Det finns många verksamheter i vårt samhälle idag som upprätthålls av ren pliktkänsla och av ansvar mot de som en gång startat och drivit dem tidigare. Det finns många föreningar och organisationer som inte längre riktigt vet vad de behövs till eller om de har nåt syfte, men som inte heller täcks lägga ner verksamheten. Att lägga ner föreningen nu känns på något sätt som en missgärning mot dem som grundat den. Men om man överför tanken från Pissmöursslääte till det här området, skulle de som startade verksamheten önska att vi fortsatte med nåt som inte längre behövs utan snarare är en belastning? Att avveckla och lägga ner är inte alltid lätt, men är det inte en ännu större illgärning mot initiativtagarna att krampaktigt hålla något vid liv som inte längre fyller det syfte de hade tänkt sig?
