Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Ur gängorna

Snöfallet som kom på onsdag påminde om att vintern börjar vara i antågande och de grejer som måste ställas i ordning innan det börjar på allvar borde börja vara fixade. Batteriet i frontlastartraktorn behöver bytas och likså motorvärmaren. Motorvärmaren antydde redan förra vintern att den kanske inte kommer att fortsätta arbetsförhållandet så värst länge till. De första köldnätterna i höst gjorde den ännu sitt jobb någorlunda bra men i takt med att det blir kallare börjar det oundvikligen märkas att den måste bytas ut.

Att byta motorvärmare är ingen stor operation, det är på sin höjd ett snäpp svårare än att byta luftfilter. Elementet är fastskruvad i själva motorblocket, man bara knäpper loss strömkabeln, skruvar ut värmeelementet och skruvar in ett nytt. Så där i princip. Enda haken var att när jag väl fick loss det gamla elementet upptäckte jag att gängorna var skadade. Tydligen hade den som monterat orginalvärmaren fått den lite snett men dragit dit den i alla fall. Sånt lyckas första gången man gör det, men inte andra. Det fanns inte en chans att få det nya elementet på plats, det måste dras upp nya gängor i motorblocket.

Gängorna var M18 och så stora gängtappar har jag inte. Turligt nog fanns de hos en närbelägen verkstad och när jag ändå lånade gängtapp av dem tyckte jag att nån av deras servicekillar lika gärna kunde dra upp gängspåren också. Gängorna sitter rakt i motorblocket och är dessutom rätt korta, så det finns inte direkt nån marginal för att misstag. Att betala lite för att få en erfaren person att hålla i gängskaftet kändes som en god investering. Nu är värmaren på plats och nya batteriet laddat och monterat, så nu är åtminstone huvudtraktorn klar för vintersäsongen.

Typiskt nog hade jag inte brytt mej om att köra in traktorn under tak för den här åtgärden, det skulle ju vara ett så pass enkelt arbete att man utan större problem gör det ute i snödrivan. Problemen kom emot först efter att jag tappat ut kylarvätskan och då var det ju för sent att köra in traktorn. Men kanske man lär sig till nästa gång….

Hannibals comeback

Tjurkalven Hannibal börjar så småningom återhämta sig. Efter att jag tog bort honom från mamman fick magen lugna sig och håller nu ihop helt som den skall. Han äter, dricker (vatten) och är markant piggare än för en vecka sedan. Redan efter ett par dagar kunde man märka att blicken blivit piggare och stadigare. Blicken säger faktiskt en hel om djuret. Trött och lite undfallande blick antyder att det inte mår bra, en friskt kalv skall ha en aktiv och pigg blick.

Jag stängde av ena ändan av foderbordet som en tillfällig box åt Hannibal. Det betyder att han kan smita in till de äldre kvigorna och på så vis få åtminstone en viss social kontakt med andra djur. Lämnas kalven helt ensam kan isoleringen faktiskt göra att den återhämtar sig långsammare, nötkreatur är ju trots allt flockdjur.

Lizzy, en av de äldre kvigorna, verkar ha slutit Hannibal till sitt hjärta och ställer upp som ställföreträdande mamma. Nån mjölk har hon inte att erbjuda, men hon slickar honom och pysslar precis som mammorna gör med sina egna kalvar. (Faktum är att Lizzy är Hannibals moster, men det tror jag definitivt inte hon är medveten om.)

Kommentatoren Peter påpekade att en tänkbar orsak till att Hannibal fick diarre till att börja med kan vara att han har ett anatomiskt fel som gör att mjölken hamnar i våmmen istället för i löpmagen när han sväljer. Normalt skall djuret reflexmässigt sortera maten (mjölk i löpmagen, vatten och ensilage i våmmen) men vissa saknar den här reflexen. Det kan låta konstigt men nötens matsmältning klappar formligen ihop om mjölken hamnar i fel mage. Jag har vetat att “felsortering” kan uppstå som ett resultat av felaktig utfodring, men aldrig hört att den här reflexen helt kan saknas. Man blir minsann aldrig fullärd då det gäller kreaturen. 🙂

Stadin bonde?

Ett särdrag inom lantbruket är att de som är verksamma inom näringen ofta är mer eller mindre födda in i den. De flesta finska jordbrukare brukar den gård deras föräldrar brukat före dem, men också de flesta tjänstemän, konsulenter, försäljare och andra som har anknytning till jordbruket har nån sorts agrar bakgrund. Internationellt är den här kopplingen inte alltid lika självklart. I t.ex. Danmark, Storbritannien eller USA är det inte alls lika ovanligt att en infödd stadsbo köper en gård och blir jordbrukare som det är hos oss.

Det här syns också inom lantbruksutbildningen. I Sverige utbildar sig en hel del mänskor inom naturbruk, trots att de inte har nån egen lantlig koppling via släktens jordbruk eller liknande. Visst finns det elever utan lantbruksbakgrund även i våra skolor, men det är ändå ovanligare. Antagligen beror det här på att man i vårt västra grannland alltid haft mer anställt folk på jordbruken, medan man i Finland klarat sig med familjens arbetsinsats. Pigor och drängar försvann hos oss på de flesta gårdar senast på 60-talet, men i Sverige fick de bättre titlar (traktorförare, ladugårdsförman eller nåt liknade) och levde vidare.

Intressant nog är det rätt så bra efterfrågan på just såna här arbetstagare. Eftersom de inte har nån egen gård att ta över kan arbetsgivaren ofta hoppas på att ha dem kvar många år, vilket inte alltid är fallet om man anställer en bondson eller -dotter som förr eller senare säger upp sig för att driva sitt eget jordbruk. Tidningen ATL hade en artikel om det här häromdagen. Få se om det här är en trend som kommer att synas hos oss också i takt med att gårdarna blir större.

Praktisk lantman

Tjong sa det i postlådan och så ramlade veckans första lantbrukstidning ner. Denna gång handlade det om Käytännön Maamies, en tidning vars namn jag faktiskt inte känner till nån nedsättande omskrivning av (till skillnad från vissa tidigare nämnda).

KM, som tidningen kallas, ges ut av rådgivningsorganisationen Pro Agria (som sysslar med upplysnings- och rådgivningsverksamhet för jordbrukare) samt Agrologien Liitto. Tidningens profil är som namnet antyder tydligt inriktat på praktiskt jordbruk, politik lyser nästan helt med sin frånvaro. Innehållet består oftast av gårds- och maskinpresentationer, tester och annat som direkt berör vardagen. I veckans nummer som var en byggspecial visade man upp en del intressanta bygglösningar för olika djurslag, ett par spannmålstorkar och en ombyggnad av ett gammalt 70-talshus. I viss mån tar man också upp skogliga frågor, men tyngdpunkten ligger på jordbruk.

En skillnad jag åtminstone tycker mej notera när man har förmånen att ösa ur både finländska och svenska tidningskällor är att de finska är mer inriktade på produktion, de svenska på ekonomi. När en ny metod presenteras i KM förklaras ingående hur man gör, vad som krävs o.s.v., medan de svenska kollegorna alltid har en notering om hur många kronor/ha man kan spara med det nya tillvägagångssättet. Jag inbillar mej att det på vår sida Bottenhavet finns en större tilltro till teknik. Den senaste tekniken är alltid den bästa, följaktligen behöver man inte räkna så noga på de ekonomiska effekterna eftersom det senaste per definition alltid är bäst. Samma mönster finns när man ordnar odlingstävlingar (ett fenomen som börjat dyka upp i tidningarna allt oftare de senaste åren) där ett antal odlare får tävla i vem som “odlar bäst”. I de finländska tävlingarna sätter man vanligen fokus på vem som får den största skörden medan de svenska fokuserar på vem fått störst inkomst/ha.

Trots den här skillnaden är KM definitivt en tidning jag gärna har i tidningshögen, enligt min mening är de ett av de bättre inhemska bladen inom näringen.

Vad skall man hitta på?

Det är tydligen städtema på Bondbloggen för tillfället, somliga plockar och andra radar, och det gäller även i Östensö. Den gågna veckan har jag (eller i ärlighetens namn min pappa) lagt en del tid på att städa upp i min gamla ladugård.

Ladugården byggdes vintern 1979-80 och tjänade som mjölkladugård till 2003, då ligghallen där korna bor nu byggdes. Efter det fungerade gamla ladugården som mjölkstation, sjukstuga och kalvladugård tills mjölkkorna försvann från gården 2009.  Under året som gått har jag lite i taget tömt huset, använt vissa grejer till annat, sålt en del och slängt en del. Nu återstår ännu att ta ner lite mjölkrör, få ut ett par kalvkättar och allmän uppstädning, men sen börjar det bli dags att grunna på vad jag kan göra med huset.

Själva huskroppen är alltså 30 år gammal men i hyfsat skick. Huset är 25×11 m och har 2,4-2,5 i takhöjd beroende på var man mäter. Det är isolerat och där finns vatten, el och bra belysning.  Man borde med andra ord kunna använda det till nåt vettigt ändåmål.Visserligen har tomma utrymmen en tendens att fylla sig själva med allehanda bråte om man bara väntar, så i princip kan jag slå mej till ro och låta ladugården ombildas till cykel- och skräpförråd men det känns lite fantasilöst. Nåt vettigt borde man kunna hitta på att göra med byggnaden.

Det kunde fungera som verkstad, men tyvärr räcker takhöjden inte till för traktorerna och då har jag inte riktigt full nytta av den. Att använda utrymmet som bilgarage går, men då måste man köra in genom foderladan och det blir lite komplicerat. Jag kunde föda upp tjurar eller hålla får där, men börjar jag föda upp nåndera av de två har jag dem hellre vid samma foderbord som korna. Grisar, höns eller kalkoner kunde däremot gå för sig. Nån gång har jag funderat på att bygga om utrymmet till kalluftstork, men nu har ju Nisse lärt oss hur en sån skall se ut och en renlärig “Nissetork” ryms inte på 2,5 m i tak. Som enbart spannmålsförråd kunde det däremot duga. I Kronoby torde finnas en ladugård som byggts om till bowlinghall, så kanske en skjutbana skulle vara ett alternativ? Eller inomhuspaintball?

Eller har Bondbloggens läsare några bättre förslag? 250 m² golvyta, 2,4 m i tak, el och vatten finns, vad gör man??

Otursförföljd

Tjurkalven Hannibal är en otursförföljd krabat. Under sin första levnadsvecka hann han få muskeldegeneration, sen följde en lunginflammation eller liknande som han tydligen fick bestående skador av och nu har stackarn dålig mage och diarre. Mjölken går rätt igenom honom, till synes nästan utan att processeras alls. Man riktigt ser på honom att han mår illa. Motdraget från min sida kommer att vara att ta bort honom från mamman så att hans mage får stanna upp och lugna ner sig. Han kommer inte att gilla det och hans mor kommer att vara om möjligt ännu mer upprörd, men det hjälps inte. Dessutom får han en saltlösning som håller vätskebalansen i skick och torrhö, så helt på svältkur hamnar han inte. När han mår bättre igen får han flytta ihop med mamma igen, i första hand dock på prov. Det är nämligen inte helt omöjligt att han inte tål mjölken och i så fall kommer det att märkas genom att han får återfall. Skulle det gå den vägen är lösningen att avvänja honom helt från mjölken redan nu. Han är två månader gammal, äter hö och idisslar så mjölken är inte helt livsnödvändig för honom längre, speciellt inte om han blir sjuk av den. Vi skall se hur det blir.

I övrigt är det fullt pådrag i ligghallen. En handfull kor är brunstiga och det går hej vilt till. De springer runt, hoppar upp på varann, hoppar på tjuren, stångas och är allmänt uppspelta. Resultatet är också att vissa av de mer aktiva är nåt hiskeligt smutsiga, eftersom de snubblar och trillar omkull för jämnan. Bojan som är en helvit Charolais är faktiskt helt gråbrun för tillfället, på precis hela kroppen. Trisse är t.o.m. smutsig i pannan….

Idag märkte jag förresten att jag gjorde en miss när Randies kalv fick namnet Halvan. Det namnet var faktiskt upptaget, det fanns redan en Halvan i besättningen. Så eftersom Randies kalv är den andre som fick samma namn får han från och med nu heta Halvannan.