Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Nyodling

Grannen Jonas har i flera års tid stört sig på en skogsdunge som står mitt i ett sammanhängande åkerområdet och därför bestämt sig för att odla upp den. Han har avverkat träden och kört bort alla stockarna redan tidigare och idag dök grävmaskinsentreprenörern som skall sköta själva nyodlingen upp. Grävmaskinens främsta uppgift är att dra upp alla stubbar och gräva ner dem igen djupt i marken. Ifall mängden stubbar är riktigt stor brukar man ibland placera dem i högar så de får torka och sen köra bort dem. Om man kör bort stubbarna direkt följer en massa matjord med och därför brukar man låta dem torka över nästa sommar så jorden lossnar. I det här fallet är mängden stubbar inte så stor så det räcker med att gräva ner dem. Dessutom finns förstås en del stenar som behöver endera grävas ner eller forslas bort.

Nyodling är nåt som inte förekommer varje år, helt enkelt därför att all mark inte passar för ändamålet. Marken skall vara någorlunda bördig för att vara värd att nyodla och helst inte alltför vattensjuk. Oftast rör det sig om den här typen av småprojekt, som snarare handlar om att räta upp en åkerkant än att få mer odlingsmark. Men visst sker också regelrätt nyodling av större åkerskiften ännu. Fast tack och lov har man sluppit ifrån treenigheten “kärret, gräftan och Jussi” och övergått till “kärret, grävmaskinen och Jonas”. 🙂

Vinterstegen

På tisdagen hämtade jag ett lass rundbalar från Sandsund. I samband med det fick jag igen en påminnelse om att vintern närmar sig då jag hängde fast stegen under balvagnen.

När man transporterar rundbalar längs väg är det oftast skäl att surra dem på något sätt, åtminstone när man som jag radar dem i flera lager. Balarna väger c. 700 kg/st och det är ingen direkt höjdare att tappa dem ute på landsvägen. Visserligen innebär ju vikten också att de ligger rätt så stilla på sin plats om man lastat ordentligt, men ett par remmar brukar ändå kännas som en befogad säkerhetsåtgärd.

Under de varma månaderna går det bra att klättra omkring på ballasset när man spänner fast remmarna, men när plasten på höstkanten börjar täckas av rimfrost, is och senare snö blir den hal som en såpad ål och då kommer klättrandet i en helt annan dager. Dels är det hopplöst att komma upp på balarna och dels är det om man kommer upp svårt att hållas kvar. I fjol lyckades jag faktiskt trilla ner från lasset med huvudet före. Som tur var ju snötäcket djupt i vintras vilket gjorde att jag inte skadade mej, annat än lite skrapningar i ansiktet (det var självfallet skare). För att slippa liknande upplevelser brukar jag på vintern haka fast en stege under balvagnen. Stegen passar perfekt över bakaxeln och kan sedan låsas med en karbinhake i framändan. När balarna är lastade är det relativt enkelt att få remmarna på plats när man har stegen med sig. Men följaktligen är det en markering av att hösten sjunger på sista versen när stegen hängs på.

Fast för närvarande börjar jag nästan längta till lite svalare väder. Heller -10 än nollföre.

Maaseudun

Idag var det igen dags för en lantbrukstidning i postlådan, nämligen Maaseudun Tulevaisuus (eller “Masennun Tulevaisuudesta”).Om jag beskrev Landsbygdens Folk som den mest spridda svenskspråkiga jordbrukartidningen är Maaseudun Tulevaisuus/MT den mest spridda på finskt håll. Till skillnad från Landsbygdens Folk kommer MT ut tre gånger per vecka och har betydligt fler sidor, så följaktligen är den mängd information man får via den tidningen betydligt större och innehållet är också betydligt bredare. Tidningen är nära knuten till finska lantbruksorganisationen MTK, men är till skillnad från LF ingen regelrätt medlemstidning.

En intressant detalj med MT är att den faktiskt är Finlands tredje största dagstidning, om man accepterar att definiera en tidning om utkommer tre gånger per vecka som dagstidning. Det innebär också att den fungerar lite som glesbygds-Finlands Kauppalehti. Många småföretag meddelar t.ex. personalutnämningar i MT trots att företaget inte har nån egentlig koppling till jordbruket.

I det nummer som kom idag kan man bl.a. läsa om att djurägare borde märka ut sina fodersilos tydligare och att sex jordbrukare av tio är negativa till genmodifierade grödor, men även ett stort uppslag om det instundande församlingsvalet samt en insändare om vikten av att teater blir ett ämne på skolornas läsordningar.

Bättre och bättre dag för dag

Kalvarna som figurerade i Amningsakuten börjar så sakteliga klara sig på egen hand. Randie och hennes kalv Halvan har flyttat ut med de övriga korna, till den oroliga moderns fasa. Hon våndas och lockar oavbrutet när han söker sig ut på egna äventyr, vilket han gör rätt ofta. Fortfarande diar han enligt min mening ganska korta stunder, men det kan förklaras av att han är rätt liten till växten (därav namnet). Han kanske inte orkar mera än så här per mål.

Cinderella och Cherry har hela veckan fått hjälp med att få digivningen att funka. Cinderella är duktig och lärde sig systemet ganska snabbt. När jag kommer ut i ladugården kommer hon självmant fram till mej och så letar vi tillsammans upp mamma. När jag sen tvingar in Cherry i ett hörn och håller ett vakande öga på dem får Cinderella dricka. Hon har fortfarande fått en spark i huvudet och ett horn i baken ibland, men hon är seg och ger sig inte. Till Cherrys försvar skall sägas att ett delproblem är att hon varit rätt svullen i juvret. Hon sparkar mest i början av digivningen, när Cinderella diat bort en del av mjölken och juvret inte längre är lika spänt går det bättre. När juvret börjar bli tommare ser hon riktigt ut att njuta av processen.

På torsdag och fredag började Cinderella bli allt mer ointresserad av mina hjälpinsatser, vilket tyder på att hon inte är hungrig. Det i sin tur tyder på att hon endera får dia Cherry också när jag inte är till hands eller att hon hittat en annan ko som tillhandahåller mjölken. Jag skulle föredra det förstnämnda, men oberoende av så börjar min insats vara överstökad för den här gången. Ifall att hon hittat en annan ko som fungerar som amma kommer hon inte längre att vara lika intresserad av att jobba med Cherry. Varför kämpa med en motspänstig mor när det finns enklare sätt att få mat?

Ladan ner och upp

Häromveckan skrev Kalle en epistel om den österbottniska ladan och den byggnaden har under den gågna veckan varit på tapeten även för min del. Vi har en liten stocklada på ett utskifte och jag har i flera år lovat min fru att vi skall flytta hem dem för att använda den som  trädgårdsskjul. Den här veckan blev det faktiskt av, tack vare benäget bistånd av svågern Hasse.

Jag märkte upp stockarna för nån vecka sedan och vi plockade ner ladan på måndag. Att plocka ner den gick betydligt smidigare än jag förväntat mej. Hela processen tog lite under två timmar och då gick nästan halva tiden åt att få bort plåttaket. Golvet och de nedersta stockvarven var i så pass dåligt skick att vi lämnade kvar dem.

På fredagen tog i itu med att bygga upp den igen. I detta skede lade vi inte nåt tak eftersom vi ännu inte riktigt slagit fast vilken typ det skall vara. Ladan har haft plåttak, men bräder eller filt skulle vara snyggare. Riktigt snyggt skulle det vara med pärtor, men det känns kanske lite överambitiöst på ett trädgårdsskjul. De nedersta stockarna som var ruttna byttes ut och vi lämnade också bort det översta väggvarvet som var i rätt dåligt skick. Ladan blir nu lite lägre än i orginal, men det är ingen större skada.

En intressant detalj är att man kan notera att klotter är ett tidlöst fenomen. På ett par stockar har Evald och Emil karvat in sina namn med kniv, medan “Greger was here” är skrivet med en mer modern tuschpenna. Mänskan är och förblir den samma, det är bara uttryckssätten som förändras. 🙂

Tidsramarna för projektet blir som följer:

Märka upp stockarna: 20 minuter.

Plocka ner ladan: 2 h.

Bygga upp den igen: 2 h.

Tid som frun får jaga på sin man innan han får ändan ur vagnen och genomför ovanstående: 2,5 år.