Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Nötkött

Idag låg tidningen Nötkött i postlådan. Nötkött är en rikssvensk tidning som specifikt handlar om nötproduktion, inget annat. Växtodling tas upp i den utsträckning det har med nötproduktionen att göra. Det är fråga om en månadstidning.

Svenska lantbrukstidningar är intressanta men knepiga. De tar ofta upp teman som inte kanske ännu riktigt slagit igenom här och dessutom är det rent företagsmässiga tänkandet ofta längre utvecklat hos svenska jordbrukare. Å andra sidan beskriver de ibland saker om inte känns helt relevanta här hos oss, exempelvis har jag begränsad nytta av att veta hur man hanterar vallodlingen i Skåne. Dessutom avviker vissa delar av produktionsplaneringen så pass att man inte alltid riktigt förstår vad de säger, t.ex. värderar man fodrets näringsinnehåll på helt olika sätt i Sverige och Finland.

Det oaktat har jag åtminstone hittills tyckt att tidningen är tillräckligt intressant för att motivera prenumerationsavgiften, speciellt för mej som är nybörjare i den här branschen. Fast skulle jag absolut tvingas gallra i mitt tidningsställ är Nötkött förmodligen en av de tidningar som skulle ryka först, trots att den tillför en hel del.

Nu skall jag fördjupa mej i säker hantering av lösa djur, läsa om killen som hoppade av jobbet som fondförvaltare och blev ekobonde och en del annat intressant. 🙂

Bra tänkt, men…

Efter att den här veckans program började utkristallisera sig kunde jag konstatera att det var lika bra att låta Trisse flytta in på måndag. Eftersom de varit ifrån varandra nån månad vill jag gärna vara till hands när han återförs till gruppen så jag kan följa med att allt går bra. Egentligen hade jag tänkt vänta några dagar till, men nu bidde det enklast så här.

Trisse har bott i en rasthage bredvid ladugården. Jag tänkte ursprungligen schasa bort korna, öppna dörren och fösa in honom i ligghallen. Samtidigt som jag drog på mej ladugårdshalaren kom jag på att det ju vore kul att släppa ut korna i snön också. Snö är kul att springa i och dessutom bra för klövarna. De får ha lite kul i hagen och sen i kväll när de söker sig in kan jag stänga dörren om dem. Tanken var god men det visade sig inte vara en så bra idé sist och slutligen.

Under veckorna som gått har Trisse rört sig minimalt i hagen. Han har haft en 40 cm bred stig mellan liggplats och matplats och utanför den har han inte rört sig (han har tydligen inga stora behov av att ströva omkring desto mera). Följaktligen har hagen sett torr och fin ut, speciellt sen det snöade i helgen. När man däremot släpper ut ett drygt tjugotal kor och lika många kalvar som rusar runt som besatta visar det sig snabbt att marken inte alls är så torr och fin. De förvandlade hagen till ett veritabelt lerbad på bara några minuter. Kor och kalvar rumlade runt, stångades och snubblade i leran och jag kunde bara med stigade fasa se hur de blev smutsigare och smutsigare. Alla försök att få in dem igen visade sig fåfänga, jag fick helt enkelt lugnt vänta tills de sprungit av sej den värsta yran innan vi började diskutera möjligheterna att gå in i ligghallen igen. Nån katstrof är det inte, de putsar nog sig rena med tiden men på måndagskvällen var de kanske inte helt representativa. Fast det  kan det vara värt, för kul hade de. 🙂

Dagens lärdom: vänta tills marken fryser till innan korna börjar leka i snön. Noterat allom till varning och varnagel.

Tidsoptimering

Dagen när Trisse får flytta in till tjejerna igen närmar sig. Som jag tidigare skrivit får han bo för sig själv några månader p.g.a. jag inte vill ha några kalvningar i juni-juli. Eftersom korna är dräktiga i drygt nio månader garanterar ett betäckningsuppehåll nu i början av hösten att inga kalvningar infaller mitt i sommaren.

Dräktighetens längd varierar dock rätt märkbart beroende på vilken ras djuret hör till och det innebär att det inte är helt entydigt när det är dags att låta honom flytta in igen. I snitt är dräktigheten 280 dagar men vissa raser kan gå 10-15 dagar längre.  Eftersom min besättning är ett sammelsurium av olika raser är det lite svårt att säga exakt hur länge de kommer att vara dräktiga. Trisse är simmental, korna är charolais, limousin, simmental, blonde d’aquitaine och angus och vissa av dem är dessutom blandningar av flera raser. I fjol flyttade Trisse in 26.10 och höstens första kalvning inföll när Flora kalvade 9.8. Visserligen kan man ju inte räkna med att Trisse började betäcka korna direkt han kom innanför dörren, men det torde ändå vara ganska tryggt att anta att min besättning generellt är dräktiga lite längre än medel. De verkar ha en dräktighet på närmare tio månader än nio.

När en ko är brunstig är det ofta flera andra som sköljs med i hormonruset och det är lite rörigt och oroligt i ladugården. Nu när Trisse inte är hemma inbillar jag mej att de är ännu livligare än vanligt. Jag skall försöka se om det lugnar sig när han kommer tillbaka i tjänst.

Men ännu får han ge sig till tåls ett par dagar. Åtminstone får han äta upp det foder som ännu ligger i rundbalshäcken. 🙂

Uppdrag

På lördagen fick jag rycka ut på denhär vinterns första uppdrag. Bokstavligt talat uppdrag, jag drog nämligen upp en bil som kört i diket.

I närheten av vårt hus är byvägen rätt så rak. Norrut har vi en nästan helt rak sträcka på en km, söderut är det också ganska raka linjer och fri sikt och bägge inbjuder ju till en mera – låt oss kalla det – aktiv körstil. Strax efter vår postlåda finns dock en 90-graders kurva och den tenderar ibland att komma lite överraskande för vissa förare. Årets premiärkund vad dock en vårdad chaufför och avåkningen berodde snarare på sommardäcken än på hastigheten. Vi fick upp bilen med lite draghjäp av traktorn och kunde konstatera att den föreföll att ha klarat sig utan en skråma.

Efter att man bogserat upp bilen brukar de flesta vilja betala för tjänsten och jag brukar konsekvent avböja. Man skall inte ha betalt för att hjälpa och faktum är att det inte kostar mej många euro att starta traktorn och dra ut bogserlinan. Men många vill absolut ersätta hjälparen och känner sig nästan illa till mods om de inte får betala nånting. Min pappa löste den saken ganska finurligt i tiderna. Han hade nämligen färdigt tryckta bankgiron till förmån för Finska Missionssällskapet i traktorns handskfack, med själva beloppet öppet. Den tacksamme bilägaren fick ett bankgiro i handen och fick sedan betala in vad han/hon tyckte det var värt att komma upp ur diket.  Jag borde kanske hitta nåt lämpligt välgörande ändamål och fixa en knippe giron jag också. Att årets första avåkning inträffar redan före allhelgona tyder på en lång och livlig säsong. 🙂 Förslag på lämpliga ändamål välkomnas.

Landsbygdens Folk

Precis som alla andra yrkeskårer har också jordbrukare en del facktidskrifter som dimper ner i postlådan med jämna mellanrum. Vissa har satsat på bredd, vissa är specialtidningar som riktar sig till en viss produktionsinriktning. Jag tänkte presentera några av dem jag läser.

Den mest spridda bondeblaskan på finlandssvenskt håll är utan tvivel Landsbygdens Folk, av elaka tungor även kallad “Obygdens Folk”, som utkommer varje fredag. Den ges ut av Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund, d.v.s. jordbrukarnas fackförening. Följaktligen ligger tonvikten starkt på den politiska sidan av lantbruket, man har rätt bra bevakning av stöd, administration, sociala frågor och liknande. Förstås finns även artiklar av mer praktisk karaktär, men andelen inlägg som tar upp politiska frågor är klart fler än i andra tidningar.

Därmed inte sagt att det skulle vara nån tråkig avis. I senaste nummer kunde man bl.a. läsa att EU vill förbjuda klonade djur i fem år framåt, att åländska mjölkproducenter är optimistiska, vem som vann skogsfärdighetstävlingen i Liljendal och att Pedersöre, Jakobstads och Larsmo jordbrukarkvinnor ordnar köttkurs på Snellmans slakteri. Varierande innehåll, eller hur? 🙂