Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Amningsakuten

Den här veckan kryssar jag av de sista eftersläntrarna i årets kalvningslista. Cherry och Damona nedkom förra veckan, i går kalvade Randie och nu återstår endast Cheryl.

Cherrys ovilja gentemot sin kalv verkar ha gått ner så mycket den kommer att göra. Hon är fortfarande ingen idealmor och digivningen går inte friktionsfritt, men det fungerar åtminstone någorlunda. Jag släppte ut henne och Cinderella med de andra och följer med läget. Cinderella är som tur en rätt pigg och aktivt krabat så jag gissar att hon fixar det här, men man måste ändå följa med läget och rycka in om hon börjar se matt eller uttorkad ut.

Beträffande Randies tjurkalv är förhållandet det motsatta, mor sköter sig  men kalven gör det inte. Han stoppar in huvudet under juvret och väntar på att nån skall öppna kranen. Tydligen har ingen informerat honom om att man måste suga själv… Jag mjölkar av kon för hand och ger lite mjölk i flaska. Tids nog brukar nog suget infinna sig, men han måste ju få lite mat i sig tills dess också. Såna här problem förkroppsligar en del av utmaningen i att jobba med djur. Hade det varit en mänska hade jag kunnat förklara att “du dör om du inte äter, träskalle”, men med ett djur går det inte.

Det kan vara att jag tänker alltför genuscentrerat, men jag inbillar mej faktiskt att kvigkalvarna är mer företagsamma och livskraftiga än tjurarna. Fast det kan också bara vara slumpen som gett det här mönstret.

För övrigt har jag fått avbytare ett par dagar, Kim dök upp lämpligt till övriga familjens höstlov. Kalvningarna innebär en del extra arbete som dessutom skall göras flera gånger under dagen och avbytaren av praktiska skäl inte kan vara på plats dygnet runt. Följaktligen kommer jag alltså ändå att ha en del jobb de här dagarna, men han befriar ju mej från de vanliga rutinarbetena och det är ju trevligt. På det sättet får jag ju mer tid att lägga på kalvarna och deras amningsproblem. 🙂

Men nån utökad familjetid skall det nog bli under höstlovet också. Har nån förslag på aktiviter?

Kontroll

Häromveckan hade Sonja EU-inspektörer på besök och idag var det min tur. Hos Sonja kollade de upp pappersexercisen i ladugården, i mitt fall var det växtodlingen som synades. De ringdepå tisdag eftermiddag och granskningen genomfördes onsdag förmiddag, alltså mindre än ett dygn efter att de tagit kontakt. Följaktligen är det till fördel om man har sina papper i ordning, natten blir lite väl kort om man skall ordna fram allting först efter att man vet om att en granskning är på kommande.

De började genom att på egen hand gå igenom mina åkrar och kolla att det som växte på dem motsvarade vad jag uppgett i min stödansökan. Det momentet tar ett par timmar i anspråk och vi kom överens om att det är onödigt att jag svansar efter dem hela den tiden. Man har rätt att närvara vid en granskning, men det är ingen skyldighet.

När de var klara med den genomgången träffades vi och gick igenom pappersdokumentationen. Odlingsplan, skiftesvisa anteckningar, näringsbalans, markkartering och annat prickades av. Odlingsplanen görs upp före odlingssäsongen och är en plan för vad man tänker odla och hur man tänker gödsla, de skiftesvisa anteckningarna är en uppföljning av hur det sen blir i praktiken. Precis som på andra håll i samhället är det inte alltid verkligheten går helt enligt planerna och därför dokumenterar man både plan och förverkligande.

Det enda de hade att anmärka på var att mina skyddsremsor vid vattendrag var lite på smalare sidan på ett par ställen. Det var inga grava fel och ledde inte till några ekonomiska sanktioner, men visst sved det i stoltheten att konstatera att jag nog missat på de där ställena. För 15 år sedan arbetade jag nämligen med att göra upp miljövårdsplaner för jordbrukare och just de där nedrans remsorna var en rätt central del av de planerna. Att nu få en anmärkning för just dem är lite pinsamt.

Fast å andra sidan, en f.d. polis kan ju åka fast för kortkörning så kanske det inte är hela världen att en avdankad miljöbyråkrat har brister i sina skyddsremsor. För säkerhets skull avstod jag dock från att bjuda på kaffe, sånt där kan ju lätt misstolkas. 😉

Näringsbalanser

Ute blåser nåt infernaliskt, gråsparvarna i gårdsbjörkarna håller krampaktigt fast i kvistarna och ser åksjuka ut. Vädret inbjuder således till lite kontorsarbete. Efter de obligatoriska räkningarna betalats ger jag mej i kast med nåt som jag faktiskt i min lantbruksnördighet upplever som lite intressant, nämligen årets näringsbalanser.

Näringsbalanser är nåt man sysslat med i långa tider bl.a. inom lantbruksforskningen, men för nåt år sedan dök det upp som en frivillig extraåtgärd i stödsystemet och jag kryssade i den rutan. Näringsbalans innebär att man helt enkelt skifte för skifte räknar ut hur mycket näring man tillfört åkern via gödsel och hur mycket man tagit bort via skörden. Syftet är att kunna se hur effektivt man utnyttjar näringsämnena. Om man t.ex. kör ut 80 kg kväve men bara får 60 kg i skörden har man ju tappat bort 20 kg nånstans på vägen. I bästa fall finns de kilona kvar i jorden för kommande år, i värsta fall har de läckt ut i vattendrag och gått förlorade. Förutom miljöaspekten är det slöseri att inte utnyttja näringsämnena optimalt, speciellt om man köpt dem för dyra pengar i form av konstgödsel eller liknande.

För ekoodlare blir siffrorna vanligen rätt smickrande per automatik, helt enkelt eftersom vi tillför så pass lite näring. Vad som då är intressantare är att man faktiskt får en bild av hur stor roll klövern och växtföljden faktiskt spelar. Årets rekordskifte är Sandnäset där jag skördade 260 kg kväve/ha utan att tillföra ett enda gram, m.a.o. kom hela den mängden via klöverns kvävefixering. 260 kg kväve är faktiskt mer än de flesta konventionella odlare tillför med konstgödseln.

För spannmålen och rybsen är siffrorna inte lika snofsiga, men också där ser man effekterna av växtföljden. T.ex. på Skärviksliden körde jag ut 8 kg kväve i form av stallgödsel och skördade 67 kg i korn och halm. Följaktligen “gav” åkern, eftereffekten av fjolårets vall och naturen mej 59 kg kväve. Generellt är balansen negativ på alla åkrar och alla grödor, jag skördar mer kväve än jag tillför. Mellanskillnaden står klövern för, nån annan kvävekälla som skulle ge de här mängderna finns inte.

Som sagt, det här är lantbruksnördighet i tredje potens, men åtminstone bättre än att jobba ute i busvädret. 🙂

Sagolikt

Cherrys ilska börjar så sakteliga ge med sig. Ännu på söndag kväll låste jag fast henne för att kalven skall få dia, men hon är inte längre arg på den och sparkar betydligt mindre. Dessutom är kalven listig nog att sova i närheten av sin mor, vilket är smart eftersom det vänjer kon med kalvens doft.

Damona sköter sin roll som brobyggare perfekt. Som jag skrev i går skyddade hon kalvarna, idag noterade jag att hon låter Cherrys kalv dia. Hon slickar den inte i samband med digivningen, vilket de normalt gör, så det verkar som om hon ändå på nåt vis är medveten om att det inte är hennes kalv. Sin egen pysslar hon däremot om helt som vanligt. Kalven är förmodligen också på det klara med att Cherry är hennes egentliga mor men är inte dummare än att den begriper att det är lättare att fixa mat hos en ko som inte sparkar än hos en som skall låsas fast. Egentligen är den här typen av mjölktjuvar inget man önskar, men det är bättre än att den svälter. Så småningom kommer jag att ta bort Damona och hennes kalv från boxen och låta Cherry ta hand om sin kalv helt själv.

Familjerådet diskuterade namngivning vid maten. Cherrys kalv skall ha ett namn på C, Damonas på S. Hustrun serverade det vinnande förslaget att Cherrys kalv får heta Cinderella. Visserligen har Askungen i orginalversionen en elak styvmor medan vår Cinderella har en elak mor och en godhjärtad styvdito, men det är tillräckligt nära för att duga. Damonas kalv får följaktligen heta Snövit. Och nej, äpplen ingår inte i utfodringen. 🙂

Aggression

På fredagen kalvade Damona och Cherry, båda för första gången i sitt liv. Damona skötte sig exemplariskt, hon skötte sin kalv direkt från början och digivningen kom de på helt av sig själva

Cherry har däremot varit allt annat än nån modellmor. Direkt efter kalvningen var hon totalt ointresserad av sin kalv, hon inte ens slickade den torr. Hon var från och till lite aggressiv mot kalven men den aggressionen spårade helt ur när kalven skulle börja dia. Hon stångade, knuffade, tryckte den mot väggen och betedde sig så att jag nästan fruktade för kalvens liv och hälsa.

Kalvningsboxarna är 3×3 m och jag hade monterat upp två. Nio kvadratmeter ger inte mycket utrymme för kalven att fly sin aggressiva mor. Ett alternativ kunde vara att ta bort mellanväggen och låta korna dela på 6×3 m. Rent matematiskt är skillnaden inte så stor, men det ger kalven bättre möjlighet att hålla sig undan. Å andra sidan innebär det att två kor och två kalvar bor ihop och det kan rådda till kalvarna, risken är stor att Cherrys kalv kommer bort från sin riktiga mamma och börjar ty sig till Damona istället. Damona har visserligen moderkänslor så det räcker, men inte nödvändigtvis mjölk för två kalvar. I värsta fall kan ju Cherry t.o.m. ge sig på Damonas kalv också och då riskerar jag två skadade kalvar istället för “bara” en.

Trots de här riskmomenten valde jag att plocka bort mellanväggen. Det visade sig vara ett bra drag. Visserligen gav Cherry Damonas kalv ett par stötar, men i det stora hela verkade närvaron av en annan ko att lugna henne. Dessutom kunde kalvarna smita undan bakom Damona om Cherry blir för skrämmande.

Digivningen går väl inte direkt friktionsfritt, jag måste låsa fast Cherry i låsfronten för att kalven skall få nån mjölk, men det problemet är inte helt ovanligt och brukar lösa sig med tiden. Nu på lördag kväll märkte jag dessutom att Damona riktigt aktivt börjat skydda båda kalvarna, hon går emellan när Cherry jagar dem. Tillsvidare ger hon bara di åt sin egen, så läget är rätt bra ur den synvinkeln.

Jag påminns igen om att de där korna som i samband med kalvning är aggressiva mot skötaren trots allt är att föredra. De sköter vanligen sina kalvar perfekt, medan de här som inte bryr sig om kalven är betydligt med påfrestande och arbetskrävande.

Landsbygdskvinnans dag

Idag firas faktiskt den internationella Landsbygdskvinnans Dag, World Rural Womens Day. Dagen som firas varje år 15.10 är tänkt för att uppmärksamma att kvinnornas stora betydelse på landsbygden, speciellt i tredje världen. I Finland tänker vi ofta på jordbruk som ett utpräglat  manligt yrke, men faktum är att merparten av all mat i världen produceras av kvinnor. I vissa delar av Afrika står kvinnorna för bortåt 80% av jordbruksproduktionen. Det verkar på något vis som om mänskan skulle vara funtad så att om man idkar självhushållning får kvinnorna sköta det, när jordbruket blir mer företagsmässigt tar männen över.

Det där med att jordbruket är ett mansyrke är för övrigt något som allt mer luckras upp. Sonja här på Bondbloggen är ett bra exempel. Jag tror inte att nån uppfattar henne som “husmor med ansvar för köket och hemmet”, hon är minst lika mycket jordbrukare som nån av oss karlar. Det finns också många gårdar som drivs med enbart kvinnokraft och de klarar sig lika bra som gårdar med manliga ägare.

Min egen farmor blev änka vid ganska tidig ålder och drev jordbruket ensam tills min far blev stor nog att ta ansvar. Bysbor och släktingar ställde upp och hjälpte till på ett rent ut sagt otroligt sätt, men det var ändå hon som bar ansvaret och drev verksamheten. Hon skötte alla sysslor som hörde till;ladugårdsarbete, plöjning, harvning, höskörd o.s.v.  Kvinnor kan och och kvinnor kunde.

Sen är jag lite konfunderad med vad som är den korrekta hälsningen idag. Skall man tillönska “Glad Landsbygdskvinnans Dag” eller “Trevlig Landsbygdskvinnans dag”. Eller “God”? “Fridfull”? Med tanke på dagens miljömedvetenhet får det väl bli “Hållbar Landsbygdskvinnans Dag”. 🙂