Författare: Mats

Idag kom den första snön, som kombinerad med en kraftig vind gav en ordentlig snöyra. Meteorologerna utlovade formlig snöstorm och jag hade för säkerhets skull slängt på vinterdäcken. Nu blev det inte så farligt, men visst kändes det gott att ha dubbar under i alla fall.

Tyvärr kom blåsten och snöyran lite för tidigt för mej. Trisse bor som tidigare nämnts i en plansilo som ligger i anslutning till ladugården. Han sover inomhus och äter ute, så dörren får stå öppen dygnet runt. Nu innebar det dock att snön kom åt att blåsa rakt in i huset, först på Trisse och sen vidare in på korna. Drag är inget vidare så det där borde åtgärdas.

Att stänga dörren är inget alternativ, eftersom Trisse behöver kunna gå ut och in som han vill. Lösningen blir att stänga till överdelen av dörren med en pressenning och låta nederdelen vara öppen för Trisse.

Att fixa fram stege, bräder och presenning var inga problem, men däremot var själva stegarbetet en annan femma. Risken att Trisse stångar omkull stegen när jag är uppe på 5-6 m:s höjd är inte helt avlägsen och inte helt hälsosam. Han är väldigt lugn och beskedlig, men situationen är så pass främmande att jag ju inte med säkerhet kan veta hur han kommer att bete sig. Det vore tryggast att ha nån med som kan hålla ett öga på Trisse så länge jag kliver upp på stegen. Jag ringde min pappa som inte var hemma just då, men lovade att komma över så snart han kom hem.

Under tiden drog jag in stege och annat material i hagen och förberedde. Intressant nog noterade jag att Trisse reste sig från halmbädden och tog ett par kliv bort när jag drog in den skramlande stegen. Hmm, kanske man skulle chansa i alla fall… Jag kan ju klättra upp en bit på stegen och hela tiden hålla ett öga på honom så jag hinner ner om han anfaller.

Trisse verkade inte alls vara intresserad av stegar och när jag sen vecklade ut presenningen och började dra den uppför stegen blev det definitivt för mycket för honom. Han retirerade till bortersta hörnet av silon och höll sig där under hela tiden jag klättrade och spikade. Spikandet verkade han tycka speciellt illa om, då vände han t.o.m. bort huvudet.

Djuren är ibland nästan lika oförutsägbara som barn. Ibland kan de vara helt oberörda av något jag tycker de borde bli skrämda av och ibland kan en tusenkilos tjur ha obehag för skramlande stegar och fladdrande presenningar.

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om Hannibal som var lite hängig. Jag trodde först att han hade nånting i luftvägarna (lunginflammation eller liknande) och började ge honom ett antibiotikapreparat som min veterinär skrev ut. Efter nån dag fattade jag att det var muskeldegeneration, avbröt antibiotikan, började ge selen istället och hade honom på fötter inom ett par dagar.

Nu har han dock börjat andas flämtande igen. Beteendet är precis som förra gången; flämtande andning, trött, men ingen feber, ingen diarre och intakt aptit. Nu har han därtill ibland nåt som påminner om kikhosta, det piper i luftrören när han hostar. Jag ger en selenkur igen men blandar för säkerhets skull med den avbrutna antibiotikakuren också. Det är inte otänkbart att han då för sex veckor faktiskt hade lunginflammation, den del av antibiotikakuren jag hann ge räckte till för att tillfälligt hålla ner den men nu blommar den upp igen. Faktum är att den här gången tror jag mer på lungproblem än på muskeldegeneration, men om man en gång ger medicin kan man lika gärna behandla för bägge. Bägge sorterna skall nämligen blandas i vatten, så de går bra att kombinera.

Under veckorna som gått mellan de två sjukdomsfallen har han verkat må bra, äter och växer. Faktum är att han är en rätt kraftigt byggd kalv, så det finns inget som direkt tyder på att han skulle vara sjuklig så där allmänt taget.

Det är alltid på nåt vis en stressfaktor när ett djur är sjukt. Fast det hjälper ju inte att springa till ladugården stup i kvarten och inte kan man heller ge medicin tätare eller mer än ordination, så det är bara att vänta och hoppas på det bästa.

Att morgnarna blir kallare och ibland t.o.m. rimfrosttäckta är en påminnelse om att man borde kolla att gården är klar för vintern. Av den orsaken testade jag idag att de eluppvärmda vattenkopparna fungerade. Eftersom  korna går i kall lösdrift är det vintertid samma temperatur inne som det är ute och vanliga ouppvärmd koppar skulle frysa i ett nafs.

Vattenkopparna består av en gjutjärnskopp med  en rörlig tunga i. När kon vill dricka trycker hon ner tungan och öppnar på så sätt en ventil så att vatten kommer åt att rinna in i koppen. Under koppen finns ett 180 W:s värmeelement som skall se till att koppen hålls isfri också på vintern. Sommartid kopplar man förstås bort strömmen, men när temperaturen går mot -5 är det dags att koppla på den igen. Om nånting skulle ha gått sönder eller ärgat under sommaren är det ju irriterande att märka det först när värmaren borde tas i bruk, så därför knäppte jag på strömmen och lät kopparna värmas upp. Alla tre blev varma, så vad vattnet anbelangar får vintern komma genast om den vill.

Kopparna är monterade i rör som går 1,5-2 m ner i marken.  Det innebär att det t.o.m. under den smällkallaste vintern sipprar upp lite “jordvärme”. Den är inte tillräcklig för att hålla koppen isfri, men verkar däremot räcka till för att hålla vattenledningarna öppna. För säkerhets skull har vi också monterat in en värmekabel i ledningarna för att kunna tina upp ledningarna vid behov, men den har inte behövts ännu.