Författare: Mats

Häromdagen hittade jag en intressant story i en lantbrukstidning. Kanadensisk svartbjörn angriper kalv, kon går till motanfall tillsammans med en annan i flocken. Hur det slutade? Kolla på http://www.dr.dk/Regioner/Syd/Nyheder/Aabenraa/2010/10/04/085112.htm

De är hårda, tjejerna.

Kalvbilen kom helt enligt tidtabell på onsdag morgon. Lastningen gick snabbt och smidigt, pojkarna skötte sig exemplariskt. Jag hade byggt en box åt dem alldeles innanför dörren och försett dem med hö och vatten så de skulle klara sig över natten. Nu i morse var det bara att öppna dörren och låta dem gå in i bilen.

Med sig på resan fick Hagrid och Harri förutom allmänna lyckönskningar sina registerkort. Alla djur har ett individuellt nummer (som också står på de gula öronmärkena) och till varje nummer hör ett registerkort som alltid skall följa med djuret när det flyttar mellan olika besättningar. På kortet anges vissa grunduppgifter om djuret; mor, far, födelsegård m.m.

Jag för min del fick ett kvitto på vilka djur jag levererat och vad de vägde. Djuren vägs vid lastningen och priset bestäms enligt vikt.

Nu återstår att registrera försäljningen i det nationella djurregistret. Alla förändringar i djurbesättningen på gården, t.ex. kalvningar, köp eller försäljningar, skall meddelas till registret. Orsakerna till det är flera. Genom att alla flyttningar av djur registreras kan man om det skulle utbryta nån besvärlig djursjukdom (t.ex. mul- och klövsjuka) följa upp hur djuren från de drabbade besättningarna rört sig och stoppa smittan effektivare. Dessutom används registret också för att räta ut vissa krokar i byråkratin. Jag behöver exempelvis inte meddela hur många dikor jag har under året, eftersom myndigheterna kan kolla det från registret.

Idag var det dags att avvänja de kalvar som föddes i våras.

Kalvarna går tillsammans med sin mamma i ungefär 6 månader men sen avskiljer man dem från varandra. Tjurkalvarna måste bort för att de inte skall betäcka de vuxna korna, kvigkalvarna för att inte avelstjuren´Trisse skall betäcka dem alltför tidigt. Dessutom behöver korna återhämta sig lite inför nästa kalvning, låt vara att det nog inte tar fullt ett halvår i anspråk. Avvänjningen är ganska känslosam för alla parter, såväl mor,kalv som skötare. Djuren lockar ofta på varandra i en eller ett par dagar efter att de skiljts åt och de gör det med eftertryck. Jag gissar att de flesta av mina grannar också kommer att veta att det är nåt på gång i Björklunds ladugård.

Rent praktiskt gick det rätt bra den här gången, kanske främst därför att jag endast hade fem kalvar som skulle avvänjas. Dessutom verkar alla inblandade ta separationen rätt bra, de obligatoriska råmkörerna är mindre intensiva än jag hade väntat. Det verkar nästan som om de skulle anat att det här var på gång. Saknaden lindras också något av att kvig- och koavdelningarna ligger alldeles bredvid varandra med endast en grind som avgränsning, så mor och kalv kommer åt att nosa på varandra och kan konstatera att den andra nog fortfarande är vid liv och mår bra.

En av de som fick flytta in i kvigavdelningen är Hagrid. Han och Harri är anmälda till förmedling och kommer att åka iväg i morgon. Helst skall man avvänja kalvarna c. en vecka innan de åker iväg från gården, men den här gången överraskade förmedlingsbilen mej en aning. Jag hade inte förväntat mej avhämtning såhär snabbt.

Förmedlingsbilen kommer strax efter kl 5 och då borde tjurarna vara avskilda från resten av ungdjuren och redo för avfärd. Det blir tidigt i säng och tidig väckning. Hugaligen, jag hade nästan redan vant mej av med såna här väckningstider. 😉

Som jag tidigare nämnt har jag en del rybshalm som ännu inte bärgats. Att bala ströhalm så här sent på året är alltid lite vansklig eftersom det brukar vara lite si och så med torkvädret. Balar man fuktig halm kommer den dels att mögla och dels blir uppsugningsförmågan sämre eftersom halmen redan i sig innehåller en del fukt. Egentligen borde man bala halm på våren eftersom den är som torrast då, men det gör man sällan. Halmförbrukningen är vanligen som störst på vintern så vårskörd av halm innebär att man får tillgång till den då den egentligen behövs som minst.

Jag har redan fått bärgat kornhalm i sådan utsträckning att jag borde klara vintern, så till den delen kan jag mycket väl tänka mej att spara balandet till våren. Skulle vädret dock bli gynnsamt för torkning kan jag trots det nog tänka mej att bärga den ännu i höst. Och som det blivit gynnsamt sen! Förra veckan regnade det knappt alls och nu lovas uppehåll till torsdag, därtill lovas vindar på 6-8 m/s vilket är underbart för torkningen. Själva rybshalmen är redan mer än snustorr, men de vallväxter (gräs och klöver) som finns inblandade är fortfarande våta. Därför vänder vi nu halmen och gör strängarna ganska höga för att vinden skall komma bättre åt. Det här ser riktigt, riktigt lovande ut.

Hörde förresten på radio att det är Djurens Dag idag. Jag tror flickorna skall få fira det med en torrhöbal. Just nu är ladugården full av småkalvar, vilket gör att korna borde mjölka maximalt. För att uppnå maximal mjölkproduktion får de i nuläget endast ensilage eftersom det ger mer mjölk än hö. Hö är däremot betydligt godare och kliar skönt i magen. Högtidsdagen till ära kan vi ju pruta på mjölkmaximeringen och unna dem lite gott för snåltanden. 🙂

I vintras fick jag lära mej något om korna som jag faktiskt trodde var ett skämt första gången jag hörde det.

På de flesta kor brukar håret bilda en virvel i pannan. Den där virveln avslöjar faktiskt en del om kons lynne! Man tänker sig en linje mellan kons ögon och sitter virveln högre än den linjen har kon antagligen lynnesfel och kan bli aggressiv i trängda lägen.  Det här låter ju onekligen som nån sorts folktro eller vidskepelse men faktum är att den här “virvelteorin” grundar sig på vetenskapliga studier av en erkänd beteendeforskare, dr Temple Grandin.

Fenomenet är rätt så väl kartlagt och bekräftat, däremot har man inte ännu kunnat säga exakt vad kopplingen mellan hårvivel och lynne beror på. En teori är att det har med fosterutvecklingen att göra. Under fosterutvecklingen utvecklas hjärna och päls ungefär samtidigt och det är inte helt osannolikt att en störning i det skedet skulle synas i både päls och beteende. Så vissa av de där korna vi anser vara “allmänt nervösa” har kanske egentligen en form av lindrig hjärnskada. I och för sig kan man ju inte göra något för att åtgärda saken, men det är rätt bra att kunna förutsäga vilka djur som kan tänkas bete sig aggressivt eller oförutsägbart i vissa situationer. I bästa fall kan innebär det också att man redan bland kalvarna kan plocka ut djur med högt placerad virvel och inte använda dem som rekryteringsdjur.

Direkt jag kom hem från det kurstillfälle där det här fenomenet nämndes stegade jag ut i ladugården och gick igenom hårvirvelns position för alla kor som fanns inom räckhåll. Och sjutton också om det inte föreföll att stämma. Jag vet inte om jag skulle klassa alla med hög virvel som aggressiva, men åtminstone är de oroligare än medeltalet.

Så en hårvirvel kan fungera som en indikator på lynne. Snurrigt, men sant. 🙂