Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Det var sååå han menade

En uppdatering till mitt föregående inlägg och mitt påstående om att jag och servicegurun hade olika uppfattningar om vad som går enkelt. Nu förstår jag vad han avsåg.

Han menade tydligen att “det är rätt så enkelt att få loss den, jämfört med vilket sjuttons sjå du kommer att ha med att få den tillbaka på plats igen.” Med det förtydligandet är vi helt överens.

(Egentligen var det inte så svår operation rent tekniskt, det var bara så obekvämt ställe att skruva på. Jag låg på mage över kraftöverföringen i vinklar och ställningar som hade gjort en yogainstruktör grön av avund. Dagens strechingpass varde härmed avslutat.)

Valstakt

Idag städade jag ur rundbalaren och tänkte passa på att göra lite förebyggande underhåll. I somras hade jag en del strul med mekanismen som skall linda nät runt balarna och jag lyckades med tiden lokalisera problemet till en stålvals i lindningsapparaturen. Dels har den fått en del ytrost som borde putsas bort, dels är det inte helt otänkbart att den har utslitna lager. Både rostputsning och kontroll av lager kräver att valsen demonteras, man kommer inte åt att göra nåndera åtgärderna när den är inne i balaren.

Jag mailade importörens serviceguru som hade vänligheten att skicka en reservdelsbok som pdf (servicepoäng!). Dessutom bekräftade han att min uppfattning om hur valsen skulle monteras lös var rätt och han konstaterade uppmuntrande att det borde gå ganska enkelt. En bit in på eftermiddagen kunde jag konstatera att han och jag nog har lite olika uppfattningar om vad som går enkelt, men loss kom den åtminstone. Fast med tanke på att dans inte är min starka sida är det väl egentligen inte så förvånande att jag hade lite problem med valsen. 😉 Nu är den hur som helst putsad och klar för återmontering, men det arbetet tarvar en hjälpkarl och får vänta tills i morgon.

Istället övergick jag till att tvätta slåtterkrossen. Tvätten blir inte så värst ingående utan handlar mest om att få bort de allra värsta avlagringarna och smutsen. Jag är nämligen lite smårädd för att tvätta maskinerna alltför ingående på hösten. Att spruta vatten med högtryckstvätt in i lager och andra skrymslen och sen låta maskinen stå i 8-9 månader kan lätt leda till en del otrevliga överraskningar. Helst rengör jag maskinerna enbart genom att blåsa dem rena med tryckluft, men slåtterkrossen var så pass smutsig att den fodrade tvätt.

Såna här dagar är det förresten tur att man jobbar ensam. Man ser ju inte klok ut… 😉

Efterspel

Måndag morgon bjöd på en riktigt klassik höstmorgon. Klart, friskt och en ordentlig rimfrost. Om det inte varit klart från tidigare börjar naturen nu upplysa oss om att det är höst. Jag följer sonen till skolan på morgnarna och vägen börjar alltmer kantas av färdigt skördade fält. En del riktigt sen rybs och havre väntar ännu på tröskan och byns morotsodlare har en del kvar att skörda, men i övrigt är det mesta klart.

Nu följer, som både Kalle och Nisse skrivit, städning, infettning och undanställning av maskiner. Eftersom jag inte har vare sig tröska eller tork slipper jag de momenten. För mej handlar det om att få undan vallmaskinerna, främst slåtterkrossen och rundbalaren. Balaren är jag lite tvehågsen till att ställa bort. Jag har fortfarande en del rybshalm som inte är skördad. I princip kan jag vänta med att bala den och ta den först nästa vår, vilket egentligen vore det bästa. Då hinner allt gräs som finns med i halmen torka ordentligt, skördar jag den i höst finns det större risk för att den möglar. Fast å andra sidan ser vädret den här veckan ut att bli rätt bra för halmskörd och visst vore det skönt att ha halmen bärgad innan vintern. Kompromissen blir att jag städar ur balaren det mesta i skräpväg men inte ställer undan den helt utan väntar och ser hur vädret artar sig.

Ett visst höstbruk kommer man inte undan, men för min del är det ganska lindrigt. Till höstbrukssysslorna hör framförallt stubbearbetning och plöjning. Stubbearbetningen är avslutad, plöjningen är det inte så bråttom med. Jag har nästan inga åkrar som absolut kräver höstplöjning, men brukar plöja en del bara för att få lite mindre bråttom på våren. Dessutom kommer jag att sprida en del gödsel nu i höst och den vill jag definitivt plöja ner.

Igår anmälde jag också ett par kalvar till förmedling, bl.a. Hagrid. Han är dryga halvåret och det börjar bli dags för honom att dra vidare. Jag skall försöka klämma in en bild av honom innan han stiger på bussen.

Förhandsprover

Med skörden bärgad och under tak är följande moment att försöka få den såld. Det kan ibland vara nästan lika spännande som att odla den. 🙂 Häromdagen tog jag ut förhandsprov av både rybsen och kornet.

De allra flesta köpare vill ha ett förhandsprov innan man gör affär. Provet tas från det parti man har tänkt sälja och skickas in för analys. Exakt vad som analyseras beror lite på vad det handlar om för gröda. På brödsäd mäter man t.ex. falltal, ett mått på bakningsegenskaperna som Kalle skrivit om tidigare. På korn och havre är det dels hektolitervikten som är intressant, dels storleken på kärnorna (man häller spannmålen över ett såll med en viss storlek på hålen och mäter hur stor del som faller igenom hålen). På rybs mäter man klorofyllhalten, vilket man inte gör på spannmålen. Dessutom får partiet inte innehålla för mycket ogräs eller frön från andra odlingsväxter. Om man t.ex. säljer korn skall det vara korn och inte en massa havre i lasset.

På basen av förhandsprovet bestämmer köparen om man tar emot partiet och ibland ger man också en uppskattning av priset. Förhandsprovet är inte bindande, utan är bara tänkt för att gallra bort de riktigt undermåliga partierna. I samband med att lasset levereras tas sedan ett nytt prov och det är på basen av det som priset slutgiltigt slås fast.

För att slippa otrevliga överraskningar vid leveransen borde man försöka ta ut förhandsprovet så representativt som möjligt. När man fyller en silo med spannmål tenderar kärnorna att skikta sig lite. De tyngre kärnorna hamnar i mitten av silon medan de lättaste rinner ut mot väggarna. Följaktligen tar man ut delprov från flera ställen i silon som man sen blandar ihop för att få ett så representativt resultat som möjligt. Vissa foderfirmor och rådgivare brukar ha provtagningsborrar att låna ut och de hjälper en del. Jag hade lånat en närmare två meter lång borr för att komma ner en bit i silona, så om förhandsprovet blir missvisande hängde det åtminstone inte på provtagningsutrustningen. 🙂

Traktorerna

Ivar frågade om våra traktorer och här kommer en genomgång av mina draghästar.

Den traktor som får mest timmar per år är en Case 845 av årsmodell 1990. Den köptes begagnad 2002 och fick frontlastare monterat samma år. 845:an är en tysk traktor med rötterna i det tidiga 80-talet. Hytten var rätt modern på sin tid och hängde faktiskt med i Cases tillverkning ända till mitten på 90-talet. Effekten är 80 hk och den väger knappa 4 t utan lastare. Det är en ganska avskalad och robust maskin, utan några konstigheter. Casen är transporttraktor eftersom den går 40 km/h, används för balhantering, slåtter och som inomgårdstraktor.

“Stordragaren” är en IH 956 från 1985, 5,5 t tyskt gjutjärn med vändradie som en pansarvagn och vridmoment som ett kryssningsfartyg. Den köptes begagnad 2005. 956:an är storebror till 845:an. Bägge modellerna tillverkades under namnet IH t.o.m 1985 då Case köpte upp fabriken. Märket byttes då till Case och samtidigt ändrade färgsättningen från röd och vit till röd och svart. 956:an har en sexcylindrig motor på drygt 100 hästar och är betydligt vridstyvare än 845:an. Den används för tyngre arbeten som plöjning, stubbharvning och rundbalning. Främsta nackdelen med IH:n är att den är så nedrans klumpig, främsta fördelen är absolut motorn som inte kroknar för något. IH:n har ingen frontlastare men däremot en frontlyft, alltså lyftarmar som sitter monterade i framändan.

Gårdens tredje traktor är brittisk, en Ford 6600 av årgång 1979. Också den köptes begagnad, nångång i mitten av 90-talet. Effekten är c. 80 hk och den väger 3300 kg, vilket innebär att den är förhållandevis lätt. Dessutom är den bakhjulsdriven vilket gör att den är betydligt smidigare än de två andra. Den används för urinkörning, hövändning, i skogen (faktiskt) och andra sammanhang där smidigheten är prioriterade samt som allmän “reservtraktor” t.ex. framför utsädesvagnen på våren. I ärlighetens namn börjar användningsgraden bli rätt liten, men å andra sidan betingar såna här traktorer inget vidare högt pris och tills vidare har jag bedömt att den har högre bruksvärde än handelsvärde. Fast nästa traktorbyte börjar närma sig och då är det tänkbart att Forden börjar sitta löst.

Ströbäddens bevarande

Det har utkämpats en viljornas kamp i ladugården den gångna veckan. Kontrahenterna är å ena sidan undertecknad, å andra sidan Vilma, Ullan och ett par äldre kor.

Min kor skall sova i liggbås. I princip. De flesta djur jag har idag är dock uppvuxna i ladugårdar med ströbädd, de är alltså vana att sova i en halmbädd utan några som helst rörkonstruktioner kring sig. Merparten har utan klagomål anpassat sig till mina bås men ett par veteraner har varit mer svårövertalade. Tjuren Trisse vägrar konsekvent använda båsen och jag tror till viss del det kan bero på att de är i mindre laget för honom. Därför har jag ströat ett hörn av ladugården som en improviserad ströbädd åt Trisse och samtidigt har ju också representanterna för den bås-konservativa falangen fått sova där. Intressant nog kan alla kor tänka sej att sova i båsen dagtid, det är mest till natten de söker sig till ströbädden.

Nu då Trisse lever gräsänklingsliv på annat håll tänkte jag passa på att lära flickorna att sova i båsen. Efter att ha tömt ströbädden lät jag helt enkelt bli att köra in ny halm. De som inte vill ligga i båsen hamnar alltså nu att ligga direkt på det kalla betonggolvet och jag räknade med att det skulle göra att de ganska snabbt skulle övergå till att sova i båsen. Men icke sa Nicke. Vilma och de andra medlemmarna i Föreningen för Ströbäddens Bevarande lade sig helt sonika rakt på golvet, exakt på det ställe där bädden normalt brukar vara.  Jag har under veckan hållit golvet rent med att skrapa med traktorn, men nån halm får de absolut inte. Och korna håller minst lika styvnackat fast vid att de sover där de brukar, oavsett om den där envetne bondlurken snålar med halmen eller inte.

Vi har var och en envisats med vår respektive hållning hela veckan och jag tänker ge striden ett par dagar till. Ger de inte med sig får jag byta taktik och övergå till att mera successivt krympa bädden lite åt gången. Det måste gå att lära dem använda båsen för jämnan eftersom de redan kan tänka sej att använda dem ibland. Och tiden arbetar för en gångs skull faktiskt till min fördel. De kvigor som växer upp i ladugården lär sej automatiskt ligga i bås, så på sikt reder det här nog upp sig i takt med att jag utmönstrar de äldre korna.

Fast nog är det märkligt hur envisa kreaturen kan vara när de stålsätter sig…