Dagen efter

I går besökte Bondbloggen Kristinestad, en riktigt trevlig dag. Intressant att se en inspelning från publikplats, intressant att se Kalles gård lite mer i detalj och jättekul att träffa de andra. Därtill fick jag köra nästan 400 km på en och samma dag vilket alltid är en förmån. Det är nånting rofyllt i att köra bil som jag inte kan lägga fingret på. Att köra genom ett nedsläckt Vörå med “Still got the blues” på radion är  nästan meditativt. Jag hann lösa en massa problem och därtill hitta på ett par nya att fundera på. 🙂

Att köra bil, speciellt längs vägar man ofta kör är, åtminstone för min del, delvis också ett studiebesök. Var har det byggts en ny tork, hur ser grödorna ut, hur långt har man kommit med höstarbetena o.s.v.  Fast egentligen borde det vara lag på att man inte får placera traktorförsäljningar nära trafikerad väg. Man är på gränsen både till att bli en trafikfara och vrida nacken ur led varenda gång man passerar dem.

Jag kom hem igen vid midnatt och märkte till min stora glädje att korna inte ätit upp fodret från förmiddagen. Jag hade räknat med att få utfodra dem innan jag gick och lade mej, men nu klarade de sig gott och väl till onsdag morgon. Följaktligen skall de ha mat nu och sen blir det stubbearbetning resten av dagen.

Hittills i höst har det varit närmast idealiska förhållanden för tallriksharvning, jorden har varit så pass fuktig att harven skär bra ner men tillräckligt torr för att den inte skall kladda fast på tallrikarna. Nu har det visserligen regnat lite till, men det borde fortfarande gå rätt bra att köra.  Det som stubbharvas så här pass sent på hösten kommer jag definitivt att vårplöja. Filosofin bakom mitt harvande är att man skall hacka sönder ogräsens rötter, låta dem gro och därefter plöja ner dem. För att bekämpningen skall fungera måste åtgärderna ske exakt i den ordningsföljden. Om man plöjer innan ogräsen grott har man förstört hela konceptet och så här sent på hösten gror t.ex. kvickroten inte längre på våra breddgrader. Alltså får plöjningen vänta tills ogräsen grott nångång framåt nästa vår.

Presentation: maskiner

Generellt är jag inget maskinfreak. Jag är mer intresserad av arbetet som utförs än maskinen det utförs med. Nivån på gårdens maskinparken är följaktligen också en aning lägre än på medelgården. En del av maskinerna är av äldre modell och en del ägs i bolag med nån granne. Därtill hyr jag också en del maskintjänster vilket gör att man slipper lägga ut pengar på maskininvesteringar. I våra nejder finns en hel del entreprenörer som bjuder ut sina tjänster via en maskinring, så det finns gott om maskinister som gärna ställer upp.

Jag hyr in gödselspridning, sådd, tröskning, torkning och inplastning av rundbalar. Tillsammans med grannar äger jag vält, slåtterkross, tallriksharv och ett par vagnar. Rundbalning, harvning och stubbharvning kör jag på entreprenad åt andra, samt lite plöjning ibland. Urintunna och rullharv samt en del småmaskiner (schaktblad, höräfsa o.s.v.) av mindre ekonomiskt värde är de enda maskiner jag äger och använder helt själv. Vill nån hyra en urintunna är det bara att meddela. 🙂

Att hyra in tjänster samtidigt som man hyr ut andra kan förefalla lite konstigt, men det är inte så dumt egentligen. På så vis kan jag satsa mer på de maskiner jag köper och ägna mer tid åt att lära mej några få maskiner bra än att lära mej många maskiner halvdåligt. Exempelvis är jag totalt okunnig på det som berör rundbalsinplastaren, jag litar blint på att min samarbetspartner kan sin sak. På motsvarande sätt är han inte insatt körteknik för rundbalaren utan förlitar sej på att jag vet vad jag sysslar med.

Traktorerna kommer att presenteras utförligare i ett senare inlägg. Stay tuned.

Fastkilad fot

När jag kom ut i ladugården på lördag morgon låg Flora helt livlös i gödselgången. Vid första anblicken så hon nästan ut att vara död, men sen märkte jag att hon andades. Felet var att hon fastnat med foten i foderbordsgrinden. Egentligen skall det inte kunna hända, grinden börjar nästan 70 cm över golvytan. Antagligen har  hon hoppat upp på en annan ko (det är brunster på gång) och i samband med det kilat in foten mellan rören. När hon sedan trillat omkull på golvet hade hon inte en chans att få loss den. Förmodligen hade hon legat rätt länge på golvet, hon var helt slutkörd, smutsig och frusen.

Jag skruvade loss röret som höll fast henne (tack och lov att det inte var svetsat!) och fick loss foten men hon visade ändå inga som helst tecken på att vilja resa sig. Jag bredde lite halm på henne och tryckte också in en del under henne för att hålla värmen. Benet verkade inte vara brutet men hon var helt slut efter att försökt komma loss. Tyvärr låg hon på sida vilket inte är så vidare bra. När maten smälts i våmmen bildas stora mängder gas och det är viktigt att korna får rapa upp den, annars sväller våmmen upp som en ballong. Det här är farligt eftersom våmmen sitter strax bakom lungorna och när våmmen expanderar får kon svårare och svårare att andas.

Flora verkade andas helt bra än så länge, så jag lät henne ligga och vila ut så länge jag städade ur båsen och fixade en del annat i ladugården. När jag var klar med det schasade jag upp henne och hon kom på fötter mer eller mindre i rena förskräckelsen över att jag slutat pyssla om henne och tydligen blivit våldsam istället. Hon stödde utan problem på benet och verkade med tanke på den pärs hon gått igenom vara i gott skick, men ännu på lördag kväll var hon märkbart mer stillsam än normalt. Hursomhelst gick det bra med tanke på vad som kunde ha hänt, hon hade i värsta fall t.o.m. kunnat bryta benet.

Slutspurten

Rybströskningen fick en flygande start på torsdagen. Det hade regnat på onsdag och rybsen var alldeles för våt för att tröska. I stället ägnade jag dagen åt att köra hem lite halmbalar. Det blåste dock rejält redan från morgonen och mot eftermiddagen började både jag och tröskaren Jonas på varsitt håll fundera om det inte skulle kunna gå att tröska lite i alla fall. Blåst torkar nämligen upp växtligheten betydligt bättre än enbart solsken. Vi gick en runda och kunde konstatera att det var på gränsen. Det var fortfarande blött nere vid marken men stora delar av beståndet var så pass torrt att man i nödfall kunde börja tröska. Efter att ha kollat väderprognoserna och sett att det utlovades regn mer eller mindre hela den kommande veckan var det lätt att bestämma sig. Jonas hämtade tröskan och körde igång och jag fixade fram en vagn.

Slutresultatet blev att vi fick tre hyfsade trösktimmar vilket innebar att vi skördat ungefär halva rybsarealen innan det började regna. Rybsen är definitivt inte för torr, men det duger som en paniktröskning. På fredag morgon åkte den in i torken och vi kollade vädret framöver. För fredagen lovade en vädertjänst regn hela dagen, en annan uppehåll och 12 m/s. Kan jag få det sistnämnda, tack?

Och visst kunde jag det. Trots prognosmakarnas dystra utsikter höll sig regnet borta hela dagen. Visserligen kom vi inte upp till de utlovade 12 sekundmetrarna, men det blåste rätt bra i alla fall. Jonas och Conny fortsatte tröskningen under regntunga skyar på fredag eftermiddag och lite efter kl 18 var årets trösksäsong över för min del.

Rybsen var ordentligt fuktig, mellan 16 och 20%, så vi ser fram emot ett rejält antal timmar i torken innan den är nere under 10%. Mängdmässigt är det väl lite i samma stil som kornet, acceptabelt men en liten besvikelse med tanke på hur sommaren sett ut. Jag har kalkylerat med 1 t/ha och ser preliminärt ut att ha fått nåt i stil med 1,3. Det är samma medelskörd som jag hade i fjol och med tanke på att växtsäsongen varit betydligt bättre hade jag hoppats på lite mer i år. Men man skall inte klaga, det här är helt ok.

Rybsen tröskmogen

Ibland är det tur att nån håller reda på en. Häromdagen ringde en kollega och undrade om jag inte börjat tröska rybsen ännu. Han har ingen rybs själv i år, men var ändå lite intresserad av hur det går. Jag svarade att min rybs inte är tröskmogen ännu. Jag kollade den för ungefär en vecka sedan och då var den ännu inte klar på långa vägar men visst kan jag kolla igen. Det var en rackans tur att jag gjorde det.

För att se om rybsen är tröskmogen är det bra om man har lite hjälpmedel, två vanliga skedar duger fint. Man pillar ut fröna ur ett par rybsskidor och krossar dem mellan skedarna. Om innehållet är grönt är det för tidigt att tröska, men om det är gult kan man sätta igång. Till min förvåning var rybsen tröskmogen överallt där jag testade! Den har gjort en fruktansvärd slutspurt i den gångna veckans varma väder. “Han gör ju en comeback som Lasarus!”, för att citera Kaj Kunnas i ett eldigt ögonblick. 🙂 Visserligen vet jag att rybsen är starkt temperaturberoende, jag har hört garvade rybsveteraner berätta att de sått rybs på två fält med två veckors mellanrum och ändå tröskat dem samtidigt, men det här är ändå överraskande. En kollega i en annan by sådde nästan tre veckor för mej och nu skiljer det under en vecka i tröskmognad.

Tyvärr sätter regnet för närvarande bromskloss på tröskningen, men jag tröstar mej med att rybsen inte borde vara så värst känslig för drösning. En positiv sak med att odla en gröda som mognar så här pass sent är att det inte är nån värst lång kö till tröskning och torkning nu längre, när all spannmål i nejden börjar vara skördad. Så fort det kommer en uppehållsdag kör vi igång.

Slicksten

På tisdagen åkte jag en vända via den lokala lantbruksaffären för att köpa slickstenar. Slickstenen innehåller vitaminer och mineraler som behövs för att komplettera utfodringen. Som ekoodlare behöver jag hitta mineral- och vitaminfoder som är godkända för ekoproduktion (t.ex. vissa syntetiska vitaminer är inte tillåtna). Dessutom behöver jag rätt hög halt selen, eftersom selenhalten i ekofoder ofta är rätt låg. Djuren skall ha konstant tillgång till slickstenarna så att de kan förse sig när de känner för det. Stenen smakar lite lätt salt och djuren uppskattar dem verkligen. Man kan också ge vitaminer och mineraler i lös form, som gryn eller pulver, men jag har fattat tycke för stenarna.

Just den affär som jag besökte idag håller faktiskt på att stängas, vilket är väldigt tråkigt för oss i nejden. Om exempelvis rundbalsplasten tar slut mitt i skörden har jag i dagsläget inte ens 10 km till butiken, efter nerläggningen blir det 35 km enkel resa. Det är inget vidare.Visserligen vet jag att många har betydligt längre än så, men vi har hittills varit bortskämda med att ha bra service nära till hands och då svider det när den försvinner. Personalen har dessutom varit väldigt tjänstvilliga. Om man inte hunnit till butiken under öppethållningstiderna har det gått att ringa och be dem lägga ut det man behöver på trappan och sen har man fått svänga in och hämta grejerna när det passar. Det är service, det. 🙂