Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Tröskningen inledd

Idag inleddes korntröskningen. Det var Skärviksliden i Sundby som blev först tröskmoget i alla fall.

Tyvärr har torkan beskattat skiftet ganska ordentligt. Skörden ser inte ut att riktigt orka till 2 t/ha, vilket är lite förvånande med tanke på hur beståndet sett ut. När t.ex skördekontrollföreningen besökte skiftet var allmänna omdömet att skörden skulle bli minst 3 t/ha. Vilket igen bekräftar det jag skrev i en kommentar tidigare att man skall vara försiktig med att säga något om skördens storlek innan den är bärgad. 🙂

Muskeldegeneration

I mitten av förra veckan märkte jag att tjurkalven Hannibal började se lite hängig ut. Han var trött och sov för det mesta. Han verkade inte ha diarre, inte heller vara uttorkad och dessutom såg jag att han trots tröttheten diade sin mamma så det borde inte vara magen som krånglade. Feber hade han inte heller. Däremot andades han lite flämtande, vilket tyder på lunginflammation varför jag också behandlade honom för. Det var först när en annan kalv, Harrison, började visa samma trötthet men utan flämtandet som poletten föll ner för mej: det är ju muskeldegeneration! Dr Fä-House löser ett fall igen….

Muskeldegeneration är en förlamningssjukdom som beror på selenbrist och den yttrar sig i att djuret gradvis blir allt stelare i musklerna för att till sist dö. Jordmånen i Norden är generellt selenfattig och man har därför blandat selen i konstgödseln sen 60-talet. Som ekoodlare har jag ju ingen hjälp av konstgödseln och därför är det av största vikt att ge korna selentillskott via mineralutfodringen vilket jag också har gjort. Jag har trott att jag har selennivån i utfodringen i skick eftersom jag inte haft några problem hittills. Antagligen innebär de två fall jag nu haft att selentillskottet räcker för det mesta, men är i mindre laget.

Min veterinär skrev ut ett selenpreparat och på fredag gav jag Hannibal och Harrison första dosen. Redan på lördag kunde jag se att Harrison tydligen skulle klara sig, han var betydligt piggare. Hannibal reagerade förvisso på behandlingen men inte så mycket som jag hade hoppats. Blicken var betydligt stadigare och han höll huvudet högre än tidigare, men rörde sig fortfarande stelt och sov helst. Jag låste in båda kalvarna tillsammans med sina mammor i sjukboxen så att de skulle hållas i närheten av varandra. När man inte riktigt orkar gå skall maten vara nära till hands.

På lördag passade jag på att ge samma selentillskott som de sjuka kalvarna fick åt övriga kalvar också. Eftersom alla äter samma foder är det rimligt att anta att också andra kalvar behöver lite extra selen.

Nu på söndag kan jag konstatera att det ser bättre ut också för Hannibals del. Han är fortfarande lite stel, men klart piggare och protesterade t.o.m vilt när jag skulle ge honom hans medicin. Det är ett mycket gott tecken, när han var som tröttast orkade han inte spjärna emot. Få se om han inte skall klara sig i alla fall.

Hagrid på irrfärder

I våras fick Bondbloggens läsare komma med namnförslag på en kalv som sedermera fick heta Hagrid. Jag hade en liten tanke om att följa med Hagrid under sommaren och rapportera om hans vidare öden och äventyr, men den planen kom på skam. Hagrid har nämligen varit en exemplarisk ung man och inte haft något som helst fuffens för sig. Han äter, sover och busar lite med de andra men gör inget desto mer uppseendeväckande. Tills idag.

Jag hade åkt med sonen på en fotbollsturnering i grannbyn. Matchen var i full gång när min fru ringde och meddelade att det går en halvvuxen ko på gårdsplanen. (Jag har inte berättat för Hagrid att han blev misstagen för att vara av honkön, jag tror han skulle ta illa vid sig.) Hon hade redan ringt min pappa som var på plats för att hålla reda på vart “kon” tog vägen tills jag hann hem.

Det som hade hänt var helt och hållet mitt fel. Jag hade lyft in en rundbal med hö på foderbordet åt de äldre kvigorna och placerat den alldeles bredvid en skjutdörr. När balen faller sönder tycker småkalvarna om att hoppa runt i höet vilket gör att balen successivt pressas ut mot sidorna vilket i sin tur pressar upp dörren. Egentligen var det märkligt att det bara var Hagrid som smitit ut, öppningen var nästan 30 cm bred.

Hagrids vandring hade fört honom runt hela ladugården och in på vår gårdsplan. Som tur är snurrade han bara runt mellan byggnaderna här hemma och begav sig inte bort från hembacken. Hade han satsat på att springa motsvarande sträcka men i riktning mot skogen istället hade jag haft ett rackans sjå att hitta honom. När jag kom hem hade pappa redan fått lurat in honom i kohagen och därifrån till den lilla övningshage jag stängslade tidigare i sommar. Därifrån var det sen ganska enkelt att med några extragrindar slussa in honom i ladugården igen.

Gått på pumpen

Min urinpumpsservice avslutades idag. Efter att ny elmotor införskaffats, svarvfantomen fixat kopplingen och jag monterat ihop allt baxade jag ned eländet i brunnen igen för en provkörning. Motorn funkade, kopplingen var perfekt men urinen sprutade åt alla håll som den värsta fontän. Nu hade själva röret där urinen skall blåsas upp (urinledaren?) gått sönder. Röret är rostigt men har hållit tätt så länge pumpen stått stilla, men nu när jag bråkat upp den hade det uppstått hål lite varstans. Man kan förvisso lappa eller byta delar av röret, men gränsen för vad man kostar på en gammal centrifugalpump går nånstans här. Ny pump är på inköpslistan.

“Hade det varit en häst hade jag skjutit den”, brukar det stå i bakrutan på gamla bilar och det hade jag kunnat skriva på pumpen också. Eller kanske jag snarare hade dränkt den. 😉

I övrigt har de senaste dagarna gått i halmbalningens tecken. Det verkar vara stora variationer i mängden halm i år, antagligen är det torkan som är orsaken också till det. En positiv sak har dock varit att det blåst ordentligt de senaste dagarna och det gör att halmen torkar i rekordfart. T.o.m. på såna ställen där det finns rikligt med ogräs blandat med halmen torkar det bra. Min egen spannmål är ännu otröskad, det är bara att hoppas att torkvädret håller i sig tills det är dags att bala den halmen också.

Så går en dag ifrån vår tid

Vissa dagar hänför sig mer till rubriken service och underhåll och denna dag har definitivt varit en sån dag.

Ursprungsplanen var att sprida urin på hemåkern. Jag hade testkört pumpen igår, fixat fram slangar, smörjt urintunnan och kollat att allt fungerade och det borde vara bara att sparka igång. Första tunnan gick hur bra som helst, men när andra var halvfull stannade pumpen och det luktade misstänkt bränt. Jajamän, elmotorn hade brunnit. I och för sig är det inget att gråta över, den har snurrat åtskilliga år längre än förväntat så egentligen var dess frånfälle inte nån överraskning. Ett litet problem var dock att pumpen står monterad inne i själva brunnen och måste lyftas ut för att man skall komma åt att skruva loss motorn. I ärlighetens namn går det att ta loss motorn inne i brunnen också, men det är inte direkt tillrådligt. Det bildas stora mängder ammoniak i urinbrunnar och det är åtskilliga jordbrukare som strukit med när de svimmat av inne i brunnen.

Med traktor, frontlastare och lite list fick vi ut pumpen och lossade motorn. Motorn är fäst vid pumpaxeln med en koppling och den vill jag gärna behålla eftersom den är skräddarsydd för pumpaxeln. Kopplingen visade sig sitta som i sten och det tog nästan en timme värmande och hamrande innan den lossnade. Då var det äntligen läge att slänga motorn i bakluckan och åka in till stan för att fixa en ny. Ny motor fanns i hyllan (hurraa!) och 30 minuter senare var jag hemma igen och började montera den. Visst katten skall det köras urin ännu idag, trots lite motgångar.

Men nej. Min gamla koppling ville absolut inte passa på den nya motorn. Skjutmåttet kunde upplysa om att det här inte var nån större överraskning, axeln på motorn var 28 mm i diameter och hålet i kopplingen var 26. 2 mm är inte hela världen, men tillräckligt för att det inte skall passa.

Ny tur in till stan, denna gång till en metallfirma som borde kunna svarva upp hålet i kopplingen. Ägaren gav ett synnerligen förtroendeingivande intryck och verkade veta vad han sysslade med. Dessutom var högen med metallspånor kring svarven nästan meterhög och det känns som en merit ur min synvinkel. Han verkar ha svarvat förr. Kopplingen borde vara klar i morgon.

Det var den dagen. På 6 h har jag lyckats köra ut en tunna urin. Fast med tanke på hur lite jag fått uträttat idag har jag ändå gjort en hel del. 🙂

Tröskningen rycker närmare

De andra Bondbloggarna har börjat på med tröskningen redan för nån vecka sedan, men jag väntar ännu. Eftersom jag i våras sådde senare än de andra är det ju inte så konstigt att växten också blir skördemogen lite senare.

För kornets del börjar tröskningen dock komma närmare sig så småningom. Exakt hur pass mogen säden är testar man genom att dra loss kärnorna från ett ax. Sen gnuggar man dem mellan handflatorna och blåser lite försiktigt för att få bort borst och agnar. Därefter klämmer eller biter man sönder kärnan. Innehållet skall vara torrt och hårt, är det mer som deg eller mjölk är det bara att vänta. För att få en bättre helhetsbild gör man om processen ett par gånger på olika delar av åkern.

I Östensö är kärnorna fortfarande degiga, men i Sundby börjar de bli hårdare. Ett par dagar till får vi nog lov att vänta, men om en vecka borde det nog vara bara att köra igång. Är vädret gynnsamt kan det bli redan denna vecka.

Jag har ställt i ordning spannmålsvagnarna och kollade med torkentreprenören redan för nån vecka sedan. På måndagen besökte jag gården där jag lagrar min spannmål och kollade att silona var ordentligt tömda, att spannmålsskruven funkade o.s.v. Nu är det bara att vänta…