Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Farligt foder

I lördags fick vi klart andra ensilageskörden, hipp hurra för det. Jag har fortfarande fjolårsfoder för ett par veckor, men sen är det dags för kossorna att ge sej i kast med årets foder.

Förutom att man förstås vill att fodret skall vara näringsrikt skall det också vara fritt från jord och andra föroreningar. Det absolut sista man vill ha i fodret är metallskrot. Ölburkar och gammal järntråd på åkern är faktiskt livsfarligt för korna. Exempelvis ölburkarna är av så tunn plåt att de inte skadar maskinerna utan bara hackas sönder och därför så småningom hamnar på foderbordet.

Kons matsmältning fungerar så att den bara släpper igenom sånt som kan tuggas till gröt. T.ex. plåtbitar, ståltrådsstumppar och spik går inte ut “den naturliga vägen” utan stannar kvar i våmmen. När de snurrar runt därinne kommer de förr eller senare att börja gnaga sig in i magväggen och förorsakar kon en hel del smärta. I slutändan kan hon t.o.m. dö av det.

Lösningen är att veterinären stoppar ner en magnet i våmmen på kon. Magneten drar till sig metallen och eftersom den är stor och har rundade hörn förorsakar den ingen smärta för djuret. Magneten tas inte upp tillbaks utan kon får ha den i magen resten av livet.

Som kuriosa kan nämnas att man om man är osäker på om t.ex. en ko man köpt in till gården har magnet eller inte går det att kolla det med en vanlig kompass! Magneten är så pass stor att kompassen känner av den även utanför kossan.

Om det fanns ännu starkare magneter kunde man ju faktiskt också använda kompassen för att lokalisera förrymda kor. 🙂

Kalvnappning

På fredagen kalvade kvigan Sunny. Hon kalvade i hagen bland de andra, vilket gått bra tidigare i sommar. Dock inte denna gång. Nu har nämligen flockens absolut mest dedikerade mor Ussa också kalvat för någon dag sedan och moderskänslorna är på topp för hennes del. Det innebar att hon faktiskt engagerade sig i Sunnys nyfödda kalv minst lika intensivt som den egentliga modern och t.o.m. försökte ta hennes plats. Det finns en viss risk att kalven präglas på Ussa istället för på Sunny och det är inte alls bra.

Oavsett hur stora moderkänslor Ussa har är hennes mjölkproduktion nämligen sannolikt inte tillräckligt stor för att mätta två kalvar, och även om den skulle vara det är det bättre att hennes egen kalv i så fall får mer mjölk istället för att dela den på två kalvar. För att ge Sunny en chans att ta hand om sin kalv föste jag in dem i kalvningsboxen trots att kalvningen redan var avklarad. Där får de nu ett par dagar på sig att återupprätta det som Ussa eventuellt strulat till för dem.

Hade det varit en äldre eller åtminstone mer handfast ko hade hon förmodligen hållit Ussa borta, men Sunny är en mild och stillsam dam vilket antagligen är en orsak till att Ussa kunde ta så stort utrymme.

Foderbudget

Andra ensilageskörden sjunger på sista versen och det börjar gå att göra foderbudget, alltså räkna igenom om grovfodret kommer att räcka över vintern. Trots att en del ännu inte skördats börjar mängden räcka till, när återstående areal bärgats borde det t.o.m. finnas marginal.

Dels vill man ju inte ta emot vintern med för lite foder eller i misstag ge för mycket i början av inneutfodringen för att sedan få för lite mot slutet. Å andra sidan vill man inte heller skörda för mycket. Grovfodrets kvalitet och näringsvärde försämras under lagringen och att bärga allt för mycket extrafoder är därför onödigt om det hinner bli för dåligt innan det skall användas.

Mitt foderförråd borde räcka till nångång framåt hösten 2011 och det är ganska lämpligt. Mycket längre än så vill jag inte spara rundbalarna men samtidigt innebär det att det finns en viss säkerhetsmarginal även om jag skulle tvingas kassera nåt parti.

Märker man i det här skedet att man har för lite foder finns det ännu möjlighet att försöka skaffa mer av nån granne som inte behöver all sin vallväxt. Man kan skörda halm som nödfoder, speciellt om den innehåller en del gräs. Har man tillräckligt med foder trots att all vallareal inte bärgats går det bra att plöja ner den som jordförbättring. Fast de flesta skördar nog varenda kvadratmeter, för säkerhets skull. 🙂

Andra skörden rullar på

Den här veckan började vi med min andra ensilageskörd. Vi inledde slåttern på måndag och igår körde vi igång med balningen. Pappa har kört slåtterkrossen vilket underlättar avsevärt, då jag inte behöver vara på två ställen samtidigt.

Strulet med nätlindningen som jag nämnde i samband med halmskörden fortsätte gäcka mej också i ensilagebalningen. Jag justerade nätlindningen av och an och var tillsist rätt så bortkollrad. En annan jordbrukare som kör med samma märke på balaren som jag sa en gång att det är en väldigt enkel och lättförståelig maskin, man behöver inte vara ingenjör för att förstå hur den fungerar. Däremot vore en schaman bra att ha till hands när man jobbar med nätlindningen, och igår på eftermiddagen hade jag nästan varit beredda att instämma. Då hade jag äntligen fått lindningen att sluta krångla, men jag körde med en inställning som jag vet att absolut inte skall fungera under några som helst omständigheter… Jag har hört om en massa mer eller mindre underliga trick för att få nätet att löpa som det skall. Till de intressantare hör att hälla potatismjöl eller matolja på valsarna, men jag nöjde mej med en rejäl urstädning och lite magisk brygd (rostskyddsmedel) och tamejkatten om inte nätet började löpa igen.

Vädret är kanonbra för ensilering och gräset torkar rasande bra för att vara augusti. De som inlett tröskningen är också glada över vädret, spannmålen är väldigt torr och det sänker torkningskostnaderna och -tiden vilket ju är trevligt.

Halmbalning

Tröskorna började rulla i helgen och det gör att det blir aktuellt att bala ströhalm. Halmen är torr som fnöske, synd att det inte är min utan Peas. 🙂

Somliga bönder hackar ner halmen tillbaks till åkern direkt med tröskan, andra samlar ihop den. Halmen används i huvudsak som strö åt djuren. Kreaturen äter också halm, men näringsvärdet är rätt dåligt så den används sällan som foder.

Balningen går bra, så när som på att jag har lite svårt att hitta rätt inställning för nätlindningen. Det är inget som är direkt sönder, men lindningen skall ställas om när man byter t.ex. från ensilage till halm och jag hade lite svårt att hitta rätt läge idag. Inställningen görs i balarens inre och när man krupit omkring där i ett par omgångar blir man en aning dammig…

Dödfött

På söndagen föddes kalv nr åtta för hösten, tyvärr dödfödd. Det är inget vidare kul. Dels är det förstås tråkigt i sig att den var död, dels innbär det att mamman Damia går tom och inte producerar nånting i år. Frågan är om det är värt att behålla henne eller om det är lika bra att hon går till slakt. Vi skall se lite hur resten av säsongen utfaller.

I princip kan man faktiskt överväga adoption i såna här fall! Det innebär att man köper in en kalv från en mjölkgård och försöker få kon som förlorat sin egen kalv att adoptera den nya. Det är verkligen ingen enkel process, men har kon bra modersinstinkter kan det faktiskt lyckas. Utgången är dock väldigt osäker och den ekonomiska nyttan är inte så värst stor, eftersom kalven kostar en del och tillväxten ändå inte kan mäta sig med “riktiga” köttraskalvar.

Flora som kalvade förra veckan har varit lite problematisk med sitt stora hängjuver och hon har därför en ganska säker position i toppen av utmönstringslistan. Hängjuver blir bara värre med åren och redan nu hade hennes kalv Cola svårt att hitta spenarna i början. Hon är med andra ord inte direkt nån stor framtida stjärna. Ett riktigt bra alternativ skulle vara att få Damia att adoptera Floras kalv! På så sätt skulle visserligen Flora gå till slakt, men det gör hon antagligen ändå. Damia skulle däremot försvara sin plats och kalven Cola skulle få en mer lättarbetad mor.

Tyvärr var Damias modersinstikt inte så stark som jag hade hoppats, det passade sig inte alls med en främmande kalv. Hon stångar och knuffar Cola så fort hon kommer i närheten och ibland också annars. Cola är dessutom så pass präglad på sin mor att hon inte heller verkar acceptera Damia. Vi skall se tiden an lite grann, men det ser inget vidare ut.

Till dagens positiva händelser kan räknas att kalv nr nio föddes i god ordning ute i hagen. Dessutom fixade mina hovverkstad i Jeussen rundbalarens kraftöverföringsaxel i går, så ensilageskörden borde kunna gå vidare som planerat. Tack och lov hade jag en gammal axel med trasiga drivknutar i gömmorna (man skall aldrig kasta bort nånting!) och det gick att plocka delar från den. Skönt att nåt går som det skall.