Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Fredagsmys

Vi började på med andra ensilageskörden den här veckan genom att fixa undan bolagskumpanen Peas ensilage. Mitt gräs utvecklas långsammare så det tar vi under nästa vecka.

Andra ensilageskörden är faktiskt i mitt tycke trevligare än den första. Dels är det mindre bråttom. Gräsväxten utvecklas långsammare p.g.a. mörkare nätter och lägre temperatur och det gör att kvaliteten sjunker långsammare än vid första skörden, då redan ett par dagars försening kan ha stor effekt på fodervärdet. Dels är kvällarna mer trollska med dimmiga solnedgångar och mer mättade färger. Torsdag kväll när dimmorna började stiga på skogsskiftena i Sandö var sagolik.

Fredagkvällen var väl inte fullt lika sagolik. Vi hade kanske en bal kvar när jag kom för nära en dikeskant och traktorhjulet skar ner. Stället var rejält vattensjukt och traktorn fick ordentlig slagsida. Vi fick upp traktorn med hjälp av Peas traktor, men kraftöverföringsaxeln mellan traktor och balare hade krökts så att den inte går att använda. Det blir att försöka få den reparerad i första hand. Eftersom det är en lite mer avancerad axel (dubbelknut i ena ändan och smatterkoppling i andra) skulle jag helst inte köpa en ny och dessutom kan det vara lite lurigt att få tag i en mer ovanlig axel under helgen. Utan axel på balaren vågar jag inte slåtta nåt heller, så skörden står stilla tills axeln är reparerad. Typiskt att sånt här skall hända när vi hade sånt flyt och vädret såg bra ut. På vägen hem spelade radion James Morrison: “I know that it’s a wonderful world, but I can’t feel it right now”. Beskrev väl mitt känsloläge rätt bra just då.

Nåja, nya tag på lördag morgon. Det fixar sig.

Snabba ryck – fortsättningen

Innan jag ens hunnit skriva klart inlägget Snabba ryck i går knackade det på dörren. Det var två uniformerade poliser(!). De hade råkat köra förbi och sett att en ko höll på att kalva nere vid vägen och de tänkte att hon kanske behövde lite hjälp. Nu klarade sig kvigan Crista fint och kalven var ute redan innan jag hann dit, men det är trevligt att ordningsmakten tar ansvar också för husdjurens välbefinnande. 🙂 Även en förbipasserande granne hann ringa, så hon hade minsann lyckats placera sig strategiskt om hon ville ha uppmärksamhet. Crista hälsar och tackar alla inblandade för benäget bistånd.

Crista beskyddar kalven ganska aggressivt, så jag har inte hunnit kolla könet på den ännu. Men Cop är väl ett lämpligt namn, oavsett kön? 🙂

Så nu är vi alltså uppe i sex kalvar på sex dagar. Medeltalet på en per dag håller i sig. Slutsatser för kommande år:

1. jag borde bli bättre på att se kalvningssymptomen tidigare och få in dem (om de nu skall in).

2. jag kanske borde välja ett mindre synligt läge för hagen i framtiden.

Eller så slår jag upp en skylt med mitt telefonnummer och låter förbipasserande sköta övervakningen. “Ser du en ko som kalvar? Ring 0400-……”

Ps. Efter att ha skrivit inlägget gick jag en runda via ladugården. Sju kalvningar på sju dagar skall det vara. Ds.

Snabba ryck

Kalvningssäsongen startade med fem kalvningar på fem dagar, men alla har gått bra och fyra kalvade helt utan hjälp. Den femte behövde ett handtag, men så hade hon också en rejält stor tjurkalv.

I mån av möjlighet tar jag in dem i kalvningsboxen, men det är inget jag propsar på. Det råder delade meningar om huruvida de skall kalva inne eller ute under sommaren, bäggedera har sina för- och nackdelar. Utekalvningar är trivsamma och lite idylliska, kon har gott om utrymme och kan ofta dra sig undan gruppen. Risken är att mamman och kalven blir störda av de andra korna och inte präglas ordentligt på varandra. Om det skulle tillstöta komplikationer är det däremot betydligt bättre att de är inomhus, det är inget nöje att dra ut veterinär och hjälpmedel i kohagen.

Lilian lyckades dölja hur nära kalvningen hon var och jag upptäckte henne först när kalvens klövar redan stack ut. I det läget är det onödigt att bråka med henne och försöka få in henne, hon fick kalva där hon låg. Så länge jag kutade till ladugården för att slänga på mej halare och hämta lite rep om hon skulle behövt draghjälp hann hon klämma ut tjurkalven Herrman helt på egen hand. Så skall det gå till.

Aftonstjärnan tändes

På måndag kväll gick jag kvällsrond som vanligt. De flesta kor verkade ha sökt sej in i ladugården, jag tyckte mej höra nåt lågmält råmande från hagen men det var säkert kalvarna som sackat efter. Fast kanske man skulle gå en runda kring hagen ändå för att kolla att allt är ok. När jag sneddade förbi en liten skogsudde var det plötsligt nåt som brölade till ute i mörkret. Där låg Fideli mitt i kalvningen! Fideli är av rasen Aberdeen Angus och bokstavligt talat svart som natten, hade hon inte råmat hade jag gått rakt förbi utan att se henne. Kalvningen var på slutrakan, fötterna och nosen var redan ute så det var bara att nappa tag i klövarna och dra ut kalven. Hon hade förmodligen klarat det lika bra på egen hand, men när jag nu var till hands kunde jag ju lika gärna hjälpa till lite. Det var en kvigkalv som får heta Aftonstjärna, eftersom hon föddes halv tolv.

Mor och dotter var så bra skyddade inne i skogsdungen att jag inte brydde mej att schasa in dem i ladugården, de fick tillbringa natten där de låg. Följande morgon var Aftonstjärna redan på gång med att öva löpning och mot eftermiddagen slöt de sig till resten av flocken.

Notera Fidelis “lockrop”. Det där lågmälda hummandet använder de nästan bara tillsammans med kalven.

Nederlaget

I år har torkan gått hårt åt många åkrar. I de södra delarna av landet har den varit ett riktigt gissel, i mina trakter har vi klarat oss bättre men även här hittar man en del skiften som inte klarat sig. Ett av de misslyckade skiftena var min kornåker på Rånäset.

Skiftet är annars också torkkänsligt men i år har växten tagit direkt skada. Redan för någon vecka sedan var det tydligt att skörden inte blir nåt vidare, men nu är effekterna ännu mer uppenbara. Kornet har stampat på stället vilket gett ogräset fria händer att breda ut sig. Även om det senare kommit mer regn har kornet inte tagit igen skadan. Visst finns där kornax, men de är små och skörden kommer antagligen inte att betala tröskhyran. Dessutom är risken stor att kvaliteten blir dålig och det innebär att det här skiftet riskerar att sänka priset på resten av mitt kornparti. Slutsatsen blir att jag inte tröskar skiftet. Endera slåttar jag ner det och plöjer in grönmassan som jordförbättring eller så får det bli grönfoder åt korna.

Det här händer inte ofta, på mina hittills nio år som aktiv brukare är det andra gången jag kastar in handduken helt. Det positiva i sammanhanget är att jag sått en bottengröda av rajgräs och persiskklöver. Den har dels hämmat ogräset i nån mån, dels innebär den att grödan nu blir ett hyggligt grovfoder alternativ en bra gröngödsling att plöja in. Dessutom innebär en slåtter nu att jag kan stubbharva åkern redan i augusti och det är bra för att klämma åt kvickroten.

Ekonomiskt innebär utebliven skörd förstås en förlust men effekten minskas något av att jag samtidigt slipper betala för tröskning och torkning. I reda pengar förlorar jag drygt 650 € på det här skiftet, vilket är kännbart men inte heller så mycket att det skulle innebära nån direkt kris. Att tröska den här grödan hade förmodligen gjort förlusten ännu större och dessutom lett till mer problem med ogräset kommande år. Att vädret kan spela en ett och annat spratt hör också onekligen till spelets regler. Det är bara att snyta sig och gå vidare.

Kalvningssäsongen inledd

Höstens kalvningssäsong inleddes på lördag kväll när Flora nedkom med en en kvigkalv. Det normala för dikoproducenter är att alla kor kalvar på våren för att man på det sättet skall kunna utnyttja betestillväxten maximalt (när korna producerar som mest mjölk åt kalvarna växer gräset också som bäst). För min del är betets andel i foderstaten inte så värst stor och därför känns det inte lika viktigt att maximera vårkalvningarna, en del får gärna infalla på hösten.

Kalvningen gick fint, Flora redde sig helt på egen hand. Hennes modersinstinkter är det inte heller nåt fel på och kalven är pigg och nyter. Enda felet är Floras juver, som hänger alldeles för lågt (sk. hängjuver). För att komma åt spenarna borde kalven böja huvudet ordentligt och hon har helt enkelt inte riktigt hittat knixet ännu. Jag antar att hon fått i sej en del mjölk, eftersom hon fortfarande är pigg och inte visar några tecken på uttorkning, men jag har inte själv sett henne dia ordentligt ännu. För säkerhets skull mjölkar jag av Flora lite grann och ger kalven via nappflaska. Det säkrar näringstillgången men är inte särskilt bra på längre sikt. Jag vill ju att kalven skall lära sig dricka själv, inte förlita sig på att jag serverar. De får hållas i kalvningsboxen ett tag till och öva, de flesta brukar komma underfund med tekniken så småningom. Tack och lov är modern som sagt snäll och tolerant.

Kvigan är för övrigt Trisses första avkomma i min besättning, så jag är extra intresserad av att hon skall klara sig bra. Trisse däremot bryr sig inte det minsta… 😉