Författare: Mats

På tisdagskvällen var det informationsmöte om REKO-konceptet som jag nämnde om i ett tidigare inlägg. Det var rätt god uppslutning av såväl bönder som konsumenter och visst var idéen intressant.

Huvudlinjerna är ungefär följande: bonden och konsumenten gör ett avtal där man kommer överens om vilka livsmedel kunden vill köpa, hur ofta de vill ha dem och till vilket pris. Varje kund gör en enskilt avtal med varje producent han vill anlita. Det låter lite omständigt, men eftersom avtalen löper på rätt lång tid är det inte så ofta man gör upp dem. Kunden betalar hela beställningen på förhand.

En gång per vecka träffas sedan alla konsumenter och alla bönder på ett och samma ställe för varuleverans. Bönderna ställer upp sina bord och radar upp varorna. Därefter är det bara för kunderna att gå runt och plocka åt sej av de varor de bokat. Allt är färdigt betalt, så några pengar behöver inte byta ägare i det här skedet.

Själva konceptet startades i Japan på 70-talet och har därifrån spritt sig till olika håll i världen, bl.a. till Frankrike där det kallas Amap.

Det finns onekligen en del intressanta sidor på den här grejen. Dels slipper man en massa mellanhänder, kunden får öga mot öga träffa den som odlat maten, ingen behöver bygga dyra butiks- och lagerutrymmen, spillet blir mindre eftersom odlaren bara har med sig det som garanterat går åt o.s.v.

Jag var lite skeptisk till den där tanken på förhandsbetalning, men när det finns en tanke med tillvägagångssättet. Att kunden betalar maten på förhand garanterar att hon också hämtar ut sina varor. Odlaren behöver alltså inte vara rädd för att plötsligt stå där med några kg morötter som blir över, det som folk redan betalat hämtar de också.

Intresset var stort och resultatet av kvällen blev att en liten grupp skall planera framåt och se hur man kunde gå vidare. För egen del är jag inte helt säker på att det här är det mest effektiva sättet för mej att marknadsföra mitt nötkött, men det finns ju andra produkter man kunde marknadsföra via en sån här kanal. Jag har gammal tanke om ett småskaligt, mobilt hönshus med ekologiska sprätthöns som skulle passa finemang…. Vi får se, vi får se.

På senare år har ju som bekant närmat och direktförsäljning blivit mer i ropet än nånsin förr. Det här har också gjort att en hel del intressanta koncept som man inte sett tidigare dykt upp, exempelvis finns det förmodligen fler gårdsbutiker idag än för 10 år sedan.

De riktigt kreativa har hittat olika metoder för att koppla ihop konsumenten med en specifik producent. Matköparen får “sin egen bonde” som producerar ett eller flera livsmedel just för den kunden. Ett exempel nämndes i svenska tidningen Land idag, när man berättade om dataforskaren Kristofer Franzen som ville förverkliga sin dröm och tillverka egen korv av egna grisar. Grisproduktion och korvtillverkning kräver dock ett visst startkapital. Han löste problemet genom att låta de blivande kunderna vara med och finansiera projektet. Intresserade privatpersoner fick satsa pengar i hans företag och de kommer i framtiden att få tillbaka pengarna i form av kött och korv.

Förutom att det är ett smart sätt att skaffa fram pengar gillar jag själva upplägget. Det knyter ihop jord och bord på ett synnerligen påtagligt sätt och allt som ökar vår medvetenhet om det vi äter är sådär i princip positivt enligt min mening.

En lite spännande tanke vore om en eller ett par bönder kunde åta sig att producera mat specifikt åt ett antal familjer.  Konsumenterna skulle veta vem som odlat deras mat och odlarna skulle redan i odlingsskedet vara medvetna om vem som kommer att äta det de producerar.

Inkommande vecka kommer det att ordnas ett möte i mina hemtrakter om en just en sån här form av “skaffa-din-egen-bonde”, nämligen REKO-avtal. REKO är ett ursprungligen franskt koncept där konsument och producent ingår ett sorts förhandsavtal och varorna levereras senare. I normala fall är vi bönder vana med att först odla grödan och därefter försöka få den såld, men i det här scenariot kunde man i vissa fall t.o.m. tänka sig att avtala om avsättningen innan man sått eller planterat nåt. Producenten får en garanterad avsättning, konsumenten får tillgång till produkter man vet varifrån de kommer och vad de varit med om och man slipper en del mellanhänder. Det låter inte så illa faktiskt.

Igår var det allmän upprednings- och idéspånardag för Östensögårds växtodlingssammanslutning. Namnet till trots är det inte ett registrerat företag utan endast ett inofficiellt samarbete.

Grannen Jonas och jag har i åratal samarbetat kring växtodlingen. Jag harvar åt honom, han sår och tröskar åt mej, vi äger en vält tillsammans o.s.v.. Med tiden har samarbetet blivit så omfattande att vi blivit rätt beroende av varandra. Om den ene gör ett visst beslut kan det få konsekvenser också för den andre, även om han inte får vara med och ta själv beslutet. Därför gick vi 2012 ett steg längre och slog ihop våra åkerarealer när vi gjorde planeringen för årets odling. Båda gårdarnas areal betraktas som en helhet och ingår i samma växtföljd. Vi brukar hela arealen tillsammans som om det vore en gård och delar sen på försäljningsinkomsterna enligt areal.

Dels eliminerar det här dragkampen mellan “dina grödor” och “mina grödor” eftersom alla är “våra grödor”. Dels ger det oss bägge en mer varierad växtföljd än nån av oss kunde ha ensam. Vi har fem-sex grödor vi laborerar med och det ger rätt goda möjligheter att få en vettig och fungerande växtföljd. Dessutom är det faktiskt ganska kul att plötsligt ha en arbetskompis i fältarbetet. Skattetekniskt och i EU-stödrumban är det fortfarande två enheter, det är bara det praktiska arbetet vi slagit ihop.

Namnet Östensögård är ett numera utdött efternamn som funnits i byn och vi tyckte det passade bra, speciellt om vi i framtiden börjar med nån form av egen förädling. (Min försäljning av nötkött har faktiskt redan skett under namnet Östensögård.) Ett alternativ som länge var med i namndiskussionen var ViAgro, men det avstod vi från efter långt och utdraget övervägande. Fast visst hade det varit ett klangfullt namn…

Saldot för dagen var att vi borde fundera lite mer på logistiken kring tröskningen för att höja kapaciteten, eventuellt borde vi också ha en blåsvagn till. Vi skulle gärna pröva på att odla lite senap nåt år och vi överväger att ändra strategi i gödselspridningen. Alltid finns det nåt att fila på.

11 dagar – så länge höll mitt gamla bilinnerdäck tätt. På fredagen hördes igen ett bekant strilande från vattenkoppen. Nu var det dock betydligt lämpligare tid på dygnet och betydligt varmare så jag kunde åta mej att göra en lite ordentligare reparation. Eller ordentlig och ordentlig, jag plockade bort träkilarna och fixerade istället vattenkoppen med en burk polyuretanskum.  Inte precis som på Strömsö, men jag tror det duger.

Märkligt nog fick jag nu den nya packningen att täta, så mitt påstående att det var en spricka i gjutgodset kom på skam. Jag har faktiskt ingen aning om varför det vägrade fungera den där natten, kanske det bara berodde på mina frusna fingrar som var lite för fumliga. Teorin om att det gått hål på innerslangen visade sig däremot hålla tätt, det fanns ett litet hål som släppte igenom behövlig mängd vatten.

Polyuretanskum måste ju för övrigt vara det närmaste man kan komma ondska på burk. Det låter så bra på pappret: ett spraybart skum som utvidgar sig och fyller ut vilket utrymme som helst, fixerar, isolerar och går att forma med kniv. Verkar finemang ända tills man har det kladdiga eländet på händerna, kläderna, i håret o.s.v.  Jag slår vad om att det står “Made in Gehenna” nånstans på burken om man skulle orka läsa det finstilta. Tur att det var i ladugården man höll till… 🙂

Hursomhelst, koppen sitter stadigt som vore den bultad i urberget och den håller tätt. Ordningen är åtminstone härvidlag alltså återställd.