Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Modebloggen

Det finns en massa bloggar på nätet som handlar om mode och kläder. Bondbloggen kan ju inte vara sämre!

“Dagens outfit är anpassad för den totalt trenddöve mannen med diverse utomhusarbeten av varierande slag. Byxorna av klassiskt donarsnitt är Blåkläder och kommer från Biskops Kvarn. Skjortan är foderfabriken Feedexs reklamskjorta från -08, något av en klassiker i de här sammanhangen även den. Skorna är Sievi Air med stålhätta och klassisk snörning, köpta från Teollisuushankinta. Strumporna är Agrimarkets beprövade sixpack-serie. Klädseln kan beroende på väderlek och dagens arbetsuppgifter kompletteras med lämpliga accessoarer, t.ex. Bondbloggen-lippis, kaffeväska el.dyl. Nyckelorden att tänka på är polyester, bävernylon och hammarhank.

En tidlös helhet som smälter in lika bra i kohagen som i traktorhytten.” 😉

Kostvanor

Småkvigorna har börjat vänja sig vid sin hage och fenomenet nedrivna stängsel har inte upprepats sedan första kvällens snedsteg. I takt med att nyhetens behag avklingar börjar deras betesbeteende också utkristallisera sig. Just nu tillbringar de rätt stor del av tiden i ett skogsparti där de i första hand äter blad och kvistar.

Idisslarnas matsmältning och deras förmåga att bryta ner cellulosa är egentligen en rätt intressant sak. Man tänker inte alltid på det, men korna äter faktiskt helst sånt som vi mänskor har svårt att utnyttja som näring. Faktum är att korna inte ens om de så försökte kan leva på enbart spannmål, de måste få en del strukturfoder för att må bra. Korna äter gräs, löv, bark och granris med god aptit. Bark och barr är ju inte så värst näringrika, men de konsumeras om inte annat som omväxling. Blåbär äts lustigt nog inte i nån större omfattning, men när de ger sej på dem äter de bären med ris och allt. De äter t.o.m. brännässlor, hur det kommer sig att de inte bränner sig i munnen vet jag inte.

På den tiden kor och hästar betade tillsammans var det inte ovanligt att korna åt torkad hästgödsel! Inte för att det inte skulle ha funnits annat foder utan därför att hästens matsmältning är inte lika effektiv som kornas. När hästen var klar med maten fanns det ännu mycket att hämta i den för en ko.

På höstkanten brukar kor som betar i skogen också äta svamp, vissa verkar riktigt tycka att de är delikatesser. Märkligt nog undviker de giftsvampar. Jag vet inte om de känner nån otrevlig doft eller vad det beror på, men de håller åtminstone reda på vilka som går att äta och vilka de skall låta bli.

Fältvandring

På onsdagskvällen inföll Vestersundsby-Sisbacka skördekontrollförenings årliga fältvandring. Vi brukar åka runt en kväll och kolla varandras grödor. Huvudprincipen är att alla visar upp en bra åker och en misslyckad alternativt nåt som bara är allmänt taget intressant.

Vi fick bl.a. se samodling av korn med höstrybs, vilket är en rätt intressant kombination. Vårkorn sås på våren och tröskas samma höst. Höstrybs sås på hösten, övervintrar under snön och tröskas följande höst (på samma sätt som t.ex. råg). Samodlingen innebär att man i våras sådde man korn och höstrybs samtidigt. Kornet tröskas i höst och rybsen nästa år. Lyckas det bra får man alltså skörda två gånger efter endast ett vårbruk. Det luriga är dels att man inte vet hur övervintringen lyckas, dels att rybsen inte får bli så stor att den hinner blomma i år.

En annan intressant sak var eftereffekten av benmjölsgödsel. Det finns ett företag som erbjuder ett ekologiskt gödselmedel tillverkad av kött- och benmjöl. Den här gödseln bryts ner långsamt i jorden och ger gödslingseffekt dels det år den sprids ut men också ett par år efter. En rybsåker som gödslats med benmjöl i fjol och därefter inte fått nån näring alls var imponerande bra vilket antyder att den där eftereffekten inte är alldeles liten. En ordentlig eftereffekt är en viktig bonus eftersom gödselmedlet onekligen kostar en slant. Det här blir intressant att följa med i fortsättningen.

De här kvällarna tenderar att dra ut på tiden. I år inföll kaffepausen lite efter kl. 23.

Många alternativ

Kalle undrade häromdagen kring hur kalvarna rör sig mellan mjölk- och köttgårdar. Faktum är att det finns flera alternativ beträffande den frågan.

Mjölkproducenter (som t.ex. Sonja) får ju en del tjurkalvar. Vissa föder upp dem till slakt på den egna gården medan andra väljer att fokusera helt på mjölkproduktion och säljer bort tjurkalvarna. Flytten sker vanligen nånstans mellan 2-8 veckors ålder. Rent praktiskt går det oftast till så att kalvarna säljs till ett slakteri, som sedan förmedlar dem vidare.

Specialiserade köttuppfödare köper tjurkalvarna från förmedlaren och föder sedan upp tjurarna till slakt. Det här är alltså fråga om gårdar som föder upp köttjurar men som inte har några egna moderdjur, de köper in alla sina kalvar. Hur länge tiden mellan förmedling och slakt är varierar kraftigt, men normalt brukar tjurarna gå till slakt vid 16-18 månaders ålder.

Dikoproducenter är en tredje kategori. De har dikor, d.v.s. kor som inte mjölkas utan bara hålls för att producera kalvar.  Vissa dikogårdar föder upp sina kalvar till slakt själva och har alltså hela kedjan med både moderdjur och köttuppfödning. Andra satsar bara på att hålla moderdjur och säljer kalvarna till köttuppfödare (alltså till samma gårdar som också köpte in mjölkraskalvarna). Dikornas kalvar flyttar dock från födelsegården till köttuppfödaren först vid 6 månaders ålder, eftersom en av hörnstenarna i dikoproduktionen är att kalvarna skall dia sin mamma så länge som möjligt.

Jag hör till den senare gruppen, alltså dikoproducenter som säljer kalvar. Eller skall man vara riktigt noga säljer jag bara tjurkalvarna. Kvigkalvarna behåller jag dels som rekrytering, alltså för att de i framtiden skall bli dikor, dels föder jag upp dem till slakt.

Lite mer kött på benen får man t.ex. här (tyvärr enbart på finska).

Märkliga djur

Man blir aldrig klok på kreaturen. Idag tillbringade jag förmiddagen med att stänga en hage åt småkvigorna. De är för unga för att betäckas och får därför inte gå i hagen med Trisse, men borde ändå få lite sol och frisk luft. Följaktligen fick de en egen inhägnad i direkt anslutning till sin liggavdelning.

Kvigorna är fem till antalet och när jag släppte ut dem sökte sej Elsi, Elvira och Ellen ganska raskt ut (Ellen visserligen med viss tvekan). Lizzy och Lena Ludd vägrar däremot bestämt gå utanför dörren! Jag försökte driva ut dem men det var helt otänkbart. Nåjaa, om man nu riktigt tagit i med hårdhandskarna hade det säkert gått men ärendet var inte så akut att jag tyckte det hade varit befogat. Nu står de i dörröppningen och råmar efter sina modigare kompisar, så bara dörren står öppen vågar de sig nog ut tids nog.

(PS. Tilläggsinformation: det tog fem timmar innan Lizzy och Lena samlat tillräckligt mod för att gå ut. Däremot hann Elvira redan innan dess riva ner stängslet och smita in till de stora damerna. Fast det var nog snarast mitt fel, stängslet var faktiskt lite ogenomtänkt uppsatt. Nu är Elvira återförd till sina kompisar och stängslet flyttat. Allt borde vara frid och fröjd. För den här gången. DS.)

Barn på gården II

I våras ventilerade jag lite tankar kring barn på ett jordbruk och för nån dag sedan kom ytterligare en aspekt fram i en diskussion med en kollega.

Barnarbete är ju normalt nånting som vi i västvärlden inte ser så värst positivt på och som inte förekommer hos oss. Barn skall få vara barn. För många bönder är det ändå ett fenomen som inte är helt främmande.

För jordbrukare, precis som för alla andra företagare, är gränsen mellan privatliv och yrkesliv diffus. Barnen följer med mamma och pappa i traktorn ibland, tillbringar tid i ladugården o.s.v. Och då blir skillnaden mellan att hänga med mamma och pappa på jobbet och att delta i arbetet inte så stor. Att tvinga barnen att jobba på gården är inte acceptabelt, men vad gör man när de själva tar initiativet? Skall man säga nej till 11-åringen som vill köra traktor eller 12-åringen som vill lära sig mjölka?

Å ena sidan är det positivt att lära sig ansvar, värdet i ett väl utfört arbete och en god arbetsmoral. Det finns också förståsigpåare som säger att det är viktigt för barns utveckling att känna att de bidrar till att få familjens vardag att fungera och jobbet är onekligen en del av jordbrukarefamiljens vardag. I en del av kommentarerna kring höbärgningen tidigare i sommar märktes också att många kom ihåg just att man fått hjälpa till; trampa hö i ladan, föra kaffe åt arbetsfolket o.s.v. Det är bra att känna att man behövs. Å andra sidan skall barn som sagt ha rätt att vara barn. Och det är onekligen en viss skillnad på att bidra till familjens vardag genom att hämta posten eller genom att harva hemskiftet..

Förmodligen finns ingen exakt gräns för vad barn kan göra eller exakt ålder för när man kan få börja del i arbetet, det är något som måste avgöras individuellt. Viktigt är väl att man som förälder inte tar deras insats som självklar eller obligatorisk, då känns det på nåt sätt fel. Barnens deltagande borde få vara en rättigheten, inte en skyldighet.

Samma fenomen finns egentligen också i andra ändan av åldersskalan. Det finns många pensionärer som hoppar in på barnens jordbruk under arbetstoppar och när det annars behövs. Samma sak borde väl gälla för dem; om hälsan och intresset medger är det bara bra att de kan vara med men det borde inte finnas ett tvång i det. En släkting brukar säga att när man tar rullatorn till ladugården är det dags att sluta mjölka, jag skulle kanske säga att man t.o.m. kan lägga av lite tidigare. 😉