Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Blomningen på slutrakan

Rybsens blomning börjar sjunga på sista versen och fälten skiftar mer i grönt än i gult. Blommande rybs är otroligt vacker, utblommad är den däremot rent av anskrämlig. Dels är ju färgen inte alls lika tilltalande men framförallt börjar rybsen lägga sej mer och mer vartefter skidorna (som innehåller fröna) blir tyngre och det ser så erbarmligt ostädat ut. Spannmålen lägger sig ofta någorlunda organiserat men rybsstjälkarna hamnar mer huller om buller. Det ser ut som stormen Gudrun i miniatyr.

I spannmålen är liggväxt inget man vill ha, växten skall helst stå spikrak ända till tröskningen. För rybsens del är en lätt liggväxt däremot bara välkommen om man får tro en del rybsodlare. Det finns en liten risk för drösning (alltså att fröna skakas ur fröskidorna) vid tröskningen och det påstås vara bättre om växten lutar lite. I ärlighetens namn är jag inte säker på hur stort problem det där egentligen är, men “kusinen” raps är faktiskt så pass känslig för drösning att det ibland räcker med en kraftig vind för att skaka fröna ur skidorna.

Trots att blomningen alltså är på avtagande finns det gott om insekter i rybsen. De är väldigt viktiga för pollineringen, det finns t.o.m. studier som visat att skörden ökar om det finns bisamhällen i närheten eftersom pollineringen blir bättre. Kanske man borde skaffa ett par kupor till nästa år. 🙂

Semesterns beredelsedag

Den här veckan infaller min sommarsemester. Jag kommer att få sex dagar avbytare den här sommaren, vilket är rätt så normalt. Det innebär att man behöver förbereda en del. Tanken är att avbytaren skall göra endast de absolut nödvändiga arbetena, så jag brukar t.ex. köra hem rundbalar på förhand så att det finns ett förråd som räcker hela den tid jag är ledig. Ett annat led i förberedelserna är att städa upp i omklädningsrummet. Det brukar tarva högtryckstvätt, men det är onekligen bra att tvingas röja upp där ibland. Förstås är det trevligt att ha rent och snyggt omkring sig och dessutom kan man göra intressanta upptäckter i samband med städningen. Förra gången hittade jag t.ex. ett par fullt kuranta arbetsskor jag glömt under ett skåp. Sånt är ju alltid roligt.

Det är lite gambling att pricka in tidpunkten för sommarsemestern. Jag är med i en avbytarring tillsammans med ett tiotal andra gårdar och vi brukar träffas redan nån gång i april för att komma överens om vem som tar semester vilka veckor under sommaren. Eftersom avbytaren endast sköter de nödvändiga rutinarbetena, innebär det också att om man t.ex. råkat lägga in sin semester precis i ensilagesäsongen får man glatt köra ensilage själv. Det åligger inte avbytaren. Taktikerar man fel kan man alltså sjabbla bort hela semestern redan i planeringsskedet. Det finns å andra sidan de som faktiskt uttryckligen vill ha avbytare under arbetstopparna för att då bättre kunna koncentrera sig på utearbetena. Jag har aldrig riktigt förstått mej på den tanken, men vi mänskor är ju som bekant olika.

Avbytarna är för övrigt en gravt underskattad yrkeskår. De är enormt viktiga för djurbönderna och att ha tillgång till en kompetent avbytare är en stor förmån. Många av dem tar sitt jobb på stort allvar och känner nästan “sina djur” lika bra som ägarna gör. Visst finns det både bättre och sämre representanter också för det skrået, men åtminstone jag har haft förmånen att främst träffa på den duktiga typen. 🙂

Själv semestern kommer främst att märkas i form av rejäla sovmorgnar och utökat villaliv men nån liten tripp borde det väl också kunna klämmas in. Det blir som det blir.

Liemannen

Eftersom jag är ekoodlare sysslar jag inte med kemisk bekämpning, däremot hör olika former av mekanisk bekämpning till rutinerna. Mekanisk bekämpning kan göras med en massa olika redskap; trädeskrossar, kultivatorer, olika skärare, hackor o.s.v. I sin enklaste form görs den med en helt traditionell lie.

Flyghavre och kvickrot är jag rätt så förskonad ifrån, men mjölktisteln är ett ogräs som ger mej ordentligt huvudbry. Den har ett enormt djupt rotsystem och frodas oavsett om sommaren är torr eller våt. Dessutom sprider den sig både via rotskott och frön vilket gör att vallen inte tar kål på den (vilket är fallet med många andra ogräs). På skiftet Alinabba håller mjölktisteln på att etablera sig och det är där lien kommer till användning. Tisteln finns inte på hela åkern utan i tydliga ruggar på ett par ställen och då går det att slåtta de fläckarna för hand. Det hindrar inte rötterna att sprida sig, men förhindrar åtminstone fröspridningen.

Att slå med lie i 30 graders värme tar verkligen loss svetten, jag är glad att det några stora områden det rörde sig om. Förstås hade det gått att köra med traktor och slåttermaskin också, men det hade inneburit att jag trampat ner mer areal än tisteln egentligen förkom på. Lien är mer av ett precisionredskap, jag behöver inte offra mer kornväxt än nödvändigt.

I våras stubbharvade jag grannskiftet Kronans Alinabba där mjölktisteln var ett ännu större problem och där är förekomsten nu obefintlig. Med facit i hand borde jag ha harvat alla tistelåkrar, men det gjorde jag inte eftersom jag inte visste om det skulle ha nån effekt. Nästa vår blir det att stubbharva Alinabba också. Lyckligtvis är det främst på de här två skiftena som tisteln känns problematisk.

Att dofta på sommaren

Kor är enligt mitt tycke intressanta att studera och det gäller speciellt kor på bete.

En av de saker som skiljer korna från oss är att de har ett mycket välutvecklat luktsinne. Till vardags identifierar de faktiskt varandra mer på basen av doft än på utseendet. Nu under betessäsongen kan man speciellt om det blåser en lätt kvällsbris se hur de står med lyft huvud, vända mot vinden och insuper dofterna som kommer från grannskapet. De doftar på sommaren. Ibland står de i klungor med flera djur som doftar samtidigt, alla ställda parallellt med varandra eftersom alla vill stå med näsan i vindriktningen.

Mina damer har lagt sej till med en ur min synvinkel trevlig vana, nämligen att sova inomhus på natten. Kohagen ligger i direkt anslutning till ladugården, dörren står öppen hela tiden och de får gå ut och in som de vill. För närvarande är rutinerna sådana att de tillbringar dagarna helt och hållet utomhus. De äter ute, vilar ute och söker sig bara in ibland för att dricka vatten. Senast tolv-tiden avslutar de dock arbetsdagen och går mangrannt in i ladugården för nattvilan. Där brukar serveras hö eller torrt, fiberrikt ensilage som nattvickning. Man blir lätt en aning lös i magen av färskt betesgräs och då är det skönt med lite fibrer i vommen ibland.

Morgonpasset i hagen inleds sex-tiden på morgonen, men idag är det ju lördag så de låg och drog sig ända till klockan åtta innan nån började söka sig ut.

Kvällspromenad

På torsdagen körde jag förbi ett av kornskiftena i Sundby och hajade till. Istället för böljande kornax dominerades åkern av grön gräsväxt.

Det som hänt är inte ovanligt på torkkänsliga åkrar när man har en torr försommar som i år. Torkan gör att spannmålen inte växer tillräckligt snabbt och istället växer kvickroten sig längre än spannmålen. Även om det senare på sommaren kommer mer regn hinner säden inte ikapp ogräset. Torkan resulterar alltså dels i sämre skörd i år och dels i ökad ogräsförekomst kommande år.

Av erfarenhet vet jag att jag har två alternativ, ingendera är särskillt bra. Alternativ ett är att låta grödan växa klart och skörda som vanligt. Fördelen är att man går en skörd, låt vara att den är mindre än normalt, men det medför också nackdelen att kvickroten får ordentligt fotfäste på skiftet eftersom den får ytterligare några veckor på sig att befästa sin ställning. Alternativ två är att slåtta omkull grödan och endera skörda den till grovfoder åt korna eller plöja ner den som jordförbättring. Nackdelen är då att man inte får nån skörd att sälja, fördelen är att man klämmer åt kvickroten.

När jag på kvällen åkte ut för att studera eländet närmare kunde jag till min glädje konstatera att det inte var så illa som jag trott. Visst, kornet har lidit av torkan och skörden blir definitivt inget att jubla över men ogrässituationen var inte så kritisk som väntat. Jag hade ju glömt bottengrödan! På en del åkrar sådde jag i våras rajgräs och persisk klöver som skulle täcka markytan mellan såraderna och gräsväxten som nu syntes i kornåkern var inte kvickrot utan just rajgräset. De två är rätt lika varandra, t.o.m axen är lätta att förväxla på håll. Visst finns det kvickrot också, men inte alls i sån omfattning som det sett ut från vägen. Frågan om hur stor skada torkan gjort på skörden kvarstår, men jag kan gått ge skiftet nån vecka till innan jag bestämmer mej för att slåtta eller tröska eftersom jag inte behöver beakta ogräsaspekten.

I samma vända kollade jag en annan kornåker som såtts samma dag som den här problemåkern. Den var helt ok, torkan hade inte satt några nämnvärda spår och rajgräset var betydligt lägre än kornväxten.

Lite spänning i livet

Årets betessäsong till ära valde jag att investera i ett nytt stängselaggregat eller vallpojke, som väl är ett mer etablerat uttryck åtminstone i våra trakter. Lite spänning i livet är trevligt men om den spänningen innebär oron för att korna rymmer är det bättre att ha ordentlig spänning i stängslet istället. Min gamla vallpojke har c. 20 år på nacken, fungerar visserligen men är i klenare laget varför en ny började kännas som en vettig investering. Med tanke på att vallpojken är det enda som står mellan mina kor och grannfruns pelargonrabatt kan man också se den som en satsning på grannsämjan.

Stängselaggregat finns i en uppsjö av versioner. Vissa större, andra mindre, tänkta för olika svåra terrängförhållanden eller olika djurtyper, batteridrivna eller 230 V o.s.v. Aggregatet kopplas till elstängslet och släpper med nån sekunds intervall ifrån sig en elstöt på c. 10 000 V. Eftersom impulsen bara är nån millisekund lång är det inte livsfarligt, men ordentligt obehagligt att vidröra tråden.

Tråden i elstängslet skall helst inte komma i kontakt med gräs, kvistar eller annat som kan leda bort spänningen eftersom det försämrar stängslets effekt. Djuren brukar både märka och dra nytta av att strömmen är borta. En intressant detalj är att aggregaten har olika stor härledd spänning, som mäts i joule (J). Högt J innebär att de kan “rensa bort” störande gräsväxt i nån mån. Om ett strå kommer i beröring med tråden vissnar det så småningom bort. Det innebär inte att man kan montera stängslet hur som helst och sen räkna med att aggregatet sköter undervegetationen, men det ger åtminstone en viss tolerans mot den.

Det finns ett uttryck som säger att karlar kan delas in i tre typer: de som lär sig genom att läsa, de som lära sej genom att observera andra och de som helt enkelt bara måste pinka på elstängslet själva innan de tror. Jag avråder definitivt från det sistnämnda. 🙂