Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Nervöst i hagen

På måndagen kom korna då slutgiltligen ut i beteshagen. Egentligen hade det gått bra att släppa ut dem på lördag eller söndag, men jag var tvungen att skaffa mer stängseltråd. Tråden blir nämligen sämre med åren och när jag monterade upp stängslet på fredag eftermiddag kasserade jag så pass mycket att jag i slutändan hade 200 m för lite. Då hade affärerna redan stängt, så jag fick vänta till måndag.

Trots att de fått vistas i övningshagen ett par dagar var yran bland damerna stor när de kom ut på betet. Men tack och lov verkade alla komma ihåg att stängseltråden är obehaglig. Jag hickade till när grupp på tio kvigor kom galopperande mot stängslet i full fart men med bara nån meter kvar tvärbromsade alla som på given signal. Skönt. Efter nån timme av hoppande och utforskande av hagen lugnade de sig och lade sig att vila i övre ändan och där hölls de ända till det började svalka på kvällen.

Generellt var det här betessläppet mer nervpirrande än normalt för mej. Jag har förstås haft kor på bete förr, men den här gruppen är ny för mej. Dels är dikor större och starkare än mjölkkor och dels har de en fullvuxen tjur med sig. Men framförallt är min relation till de här damerna en annan än till mjölkkorna. Mjölkkorna mjölkades två gånger om dagen och tack vare det hade vi ett mycket förtroendefullt förhållande. Visst är jag också vän med dikorna men det blir inte riktigt samma sak och framförallt inte med alla. Vissa djur är fortfarande reserverade i sin hållning till mej. Om mjölkkorna rymde ur hagen visste jag att jag tar hem dem genom att locka på dem och eventuellt fresta med ett ämbar foder. Dikorna tror jag inte att är lika lättflirtade.

Så visst kändes det som en lite lättnad när de till natten sökte sig in i ladugården för att vila. Varför sova på marken när det finns mjuka båsbäddar inomhus? Nån måtta får det vara med friluftslivet. 🙂

Ps. Betet består av korn, rajgräs samt vanligt vallfrö (timotej och klöver). Kornet har gått i ax och betet ser nästan ut som en vanlig kornåker, eftersom gräsväxterna är lägre och inte syns lika bra. Men det är alltså helt i sin ordning att de betar den. Ds.

Äntligen betessläpp

Nu börjar det äntligen dra ihop sej till betessläpp också för min del. Faktum är att den är långt mer än brukligt försenad, korna borde egentligen ha varit ute i över en månad redan. Orsaken till att mina inte varit det är att hagen närmast ladugården måste förnyas, alltså sås in med nytt utsäde. Grödan måste få lite tid på sig att etablera sig innan korna går lös på den och nu tror jag att vi börjar vara tillräckligt långt på säsongen för att det skall duga.

Trots att mina flickor går i lösdrift är det ganska rejäl yrsel när de släpps ut. De hoppar, bölar, sparkar och rusar av och an, dels av glädje och dels av nån sorts masspsykos. “Alla andra springer, då där det säkrast att jag gör det också”.

I likhet med de flesta andra kreatursägare använder jag endast elstängsel åt korna. Elstängslets hela filosofi bygger på att korna har respekt för det, nåt egentligt hinder utgör det ju de facto inte. När ett djur på 600 kg får upp farten är några glasfiberstolpar och ett plastsnöre inte mycket att bromsa upp det med. Stängslet är mera mentalt än fysiskt. Normalt vet de om att stängslet är strömförande och undviker det, men just i samband med att de släpps ut är det lätt hänt att nån rusar igenom tråden i pur glädjeyra.

Därför släppte jag i fredags ut dem i en mindre övningshage, som är lite kraftigare befäst med staket och grindar. Där de fick springa av sej den värsta yran under helgen. Klippet visar stämningarna direkt vid start, de lugnade nog ner sig inom en knapp timme.

På måndag var det sedan dags för dem att komma ut i den riktiga hagen. Det momentet rullar dock på som bäst, så jag tror jag gör klokast i att inte kommentera den saken desto närmare just nu. I morgon kan jag berätta hur det gick. 🙂

Veckans leksak

Den här veckan hade jag planerat att flytta ut en gammal fodersilo som stod olägligt till och för ändamålet hade jag tänkt låna kompisens Tomas teleskoplastare. Det visade sig att Tomas tänkte ta lite ledigt och följaktligen fick jag låna teleskoplastaren plus en uppsättning redskap hela veckan. “Så du får känna hur det är att jobba med riktiga grejer”, enligt utlånaren. 🙂

Det handlar inte om nån hypermodern grej utan en ordentligt begagnad, men faktum är att det var en rätt trevlig bekantskap. Tack vare fyrhjulsstyrning blev den rätt så smidig och med krabbstyrning (maskinen rör sig alltså i sidled som en krabba) blev den riktigt kul. Lyfthöjden är c. 7 m, vilket jag i och för sig inte utnyttjade till fullo eftersom jag inte lagrar nåt så högt upp. Största överraskningen var dock att uppleva vilken skillnad det var att arbeta med en maskin som faktiskt är byggd för lastning. En traktor är egentligen konstruerad för att dra och hur bra den än funkar i kombination med frontlastare är det ändå i grund och botten en kompromiss. Teleskoplastaren är byggd för lastning och sikten framåt mot redskapet man arbetar med är suverän. Jag förstår att man har svårt att slita sig från en sån här om man haft den ett tag.

Därmed inte sagt att jag kommer att rusa iväg och köpa en när affärerna öppnar på måndag. Man kan ju låna, vettja. 🙂

Traktortävling

Trots att jag är jordbrukare till professionen måste jag medge att jag aldrig riktigt tänt till på tractor pulling. Det är liksom inte riktigt min grej. Tävlingsplöjning kan jag förstå idéen med, men jag har faktiskt aldrig tävlat själv eftersom jag helt enkelt inte är tillräckligt skicklig för det.

Nu har jag dock hittat en traktorsport som jag kunde delta i, nämligen traktorbowling!

Rybsen blommar

Rybsåkrarna börjar skifta mer och mer i gult. De konventionella odlarnas har redan blommat ungefär en vecka, men min ekorybs är lite långsammare i utvecklingen. Förutom blomsterfägringen är ett stort glädjeämne att jag hittar väldigt lite rapsbaggar i rybsen. I sent knoppstadium är bekämpningströskeln 2-3 baggar/planta, d.v.s. finns det färre baggar lönar sig besprutning inte. Nu får ju ekoodlare hur som helst inte bekämpa kemiskt, men bekämpningströskeln är ändå en intressant referenspunkt för att bedöma hur man ligger till. Jag har nu när blomningen börjar svårt att hitta ens 1 bagge/planta. Fina saker.

Ett ytterligare hurrarop hänger i luften med anledning av att jag inte hittar nån mjölktistel heller. I höstas och våras stubbharvade jag för att klämma åt tisteln på ett av rybsskiftena och så här långt verkar det ha haft god effekt. Visserligen har mjölktisteln gula blommor och kan vara lite knepig att urskilja bland rybsen, men så dåligt siktöga att den skulle kunna undgå mej helt har jag ändå inte. Fast vi väntar ännu lite med hurrandet, tistelrackarn kan överraska på sensommaren.

Rybs är för övrigt den mest motsägelsefulla gröda jag känner till. Det finns få odlingsväxter som är så vackra som rybsen när den blommar, men det finns ingen annan som luktar lika illa heller. Enligt en bekant är det samma odör som “de där avlagringarna man får mellan tårna när man inte tvättat fötterna på ett tag” och jag tycker det är en ytterst träffande beskrivning.

Granskad och godkänd

På måndagen kom ekogranskaren Bertel för att göra årets ekokontroll. Ekokontrollen innebär att man går igenom gårdens odling för att kontrollera att allt är enligt reglerna för ekologisk odling. Det innebär förstås att man kollar att det inte används konstgödsel eller kemiska bekämpningsmedel, men reglerna är faktiskt mer detaljerade än så. Man skall ha en fungerande växtföljd (det går alltså inte att odla samma växt på samma ställe år ut och år in), använda ekologiskt utsäde, föra bok över försäljning av produkter o.s.v. Kontrollen innefattar dels att man går igenom dokumentation som finns men också att man besöker ett antal skiften för att kolla att det inte finns några spår av icke-tillåtna åtgärder. En nyhet för i år var att vi också skulle kontrollera djuren, eftersom jag håller på att lägga om också dem till ekoproduktion.

Då det gäller övriga stöd lottar myndigheterna vilka gårdar som skall granskas, men inom den ekologiska produktionen granskas alla gårdar utan undantag varje år. Dels gör man det här för att ingen skall kunna lyfta ekostöd utan att fylla kraven, men nästan viktigare är att man måste kunna garantera att ekoprodukterna faktiskt är producerade enligt de ekologiska kraven. Faktum är att både Luomu-märket och EU:s gemensamma ekologo är registrerade och en produkt som inte har övervakats av myndigheterna får inte säljas med de här märkena. Så övervakningen handlar inte bara om byråkrati utan görs också för att konsumenten skall kunna lita på märkningen.

Granskningen gick bra och nu är således årets växtproduktion officiellt godkänd att marknadsföras som ekologisk. Djuren godkändes också, men för deras del rullar nu en sk. omställningstid. Under omställningstiden måste djuren skötas enligt ekoreglerna, men de får marknadsföras som Luomu först när omställningstiden är slut.