Författare: Mats

Den här typen av ormar kan man observera lite varstans i vår by. Till skillnad från andra kräldjur kan de här faktiskt ses året om, även om de är mest aktiva under högsommaren. Den håller företrädesvis till i diken och dikestrummor och är  den imponerande storleken till trots tämligen ofarlig.

Det handlar om vattenledningar som specialodlarna i byn använder. Eftersom ledningen inte är i bruk vintertid behöver man inte bekymra sig för isolering, utan slangarna ligger direkt på markytan eller i dikesbottnen. Nere vid ån står ett mobilt pumpverk i som pumpar vatten upp längs ledningen till de torrare åkrarna högre upp på åsen som går genom byn. Pumpen är stor som en pansarvagn och drivs av en sexcylindrig dieselmotor, så machofaktorn är rätt hög i den här anläggningen.

Under höbärgningstiden har jag jublat över det ihållande uppehållsvädret, men för specialodlarna börjar torkan snart bli påfrestande. Pumpen närmast oss kördes igång häromdagen och nu går bevattningsanordningarna i stort sett dagligen. Det ger nästan lite storstadskänsla med en fontän som står och sprutar vatten omkring sig. 🙂

Skälet till att man bevattnar är att brist på vatten förstås kan sänka skörden men också försämra kvaliteten på grödorna. I huvudsak är det specialgrödor som bevattnas. Spannmål bevattnar man inte eftersom det inte är ekonomiskt lönsamt. Bevattning av gräsvall förekommer normalt inte heller i våra trakter, men för vallens del beror det inte på bristande lönsamhet utan helt enkelt på att det inte behövs. Våra jordar är normalt inte så torkbenägna att det skulle hämma gräsväxten.

Fast just nu skulle en rejäl rotblöta vara välkommen också för vallens del. Återväxten efter första skörden har kommit igång, men den verkar stampa på stället. (Återväxten är benämningen på det gräs som skjuter fart efter att man skördat vallen, det som senare i sommar skall utgöra andra ensilageskörden.) Det är absolut inte nån akut kris, men lite regn skulle ändå sitta fint.

Att ha tillgång till bevattningsvatten är förresten inte någon självklarhet globlat sett. Redan i södra delarna av Sverige har man vissa somrar utfärdat bevattningsförbud eftersom bevattningen är så omfattande att den hotar att sänka grundvattennivån. Där har man ytterligare en sak att vara tacksam för.

Efter att höet bärgats uppstår ett par veckor med lite lösare program innan det är dags för andra ensilageskörden. Kohage skall stängas och korna släppas ut, men jag skulle vilja ge grönfodret lite mer tid att etablera sig innan hårda klövar börjar trampa sönder markytan. Därutöver finns lite allmänt underhåll av byggnader, kanske lite urinspridning när det regnar och annat smått och gott på agendan. En del som skall göras alltså, men inget som riktigt är brådskande eller hårt spikat i almanackan. Följakligen skulle det vara läge att ta det lite lugnare och njuta av sommaren. Ha lite “fusksemester”, helt enkelt.

På pappret har vi det bra förspänt. Vi bor ute på landet och avståndet till närmaste grannarna är längre än många har till sin närmaste villagranne. Hela familjen är ledig samtidigt och väderprognosen lovar solsken och uppehåll. Grejen är bara att djuren skall skötas, foder köras fram o.s.v. varje dag. Räknat i timmar tar de arbetena inte så mycket tid i anspråk, jag skulle gott hinna med att ligga i hängmattan åtskilliga timmar efter att jag fixat undan de nödvändigaste jobben. Men att de här sysslorna skall skötas innebär att vi inte kan åka bort för nån längre tid en en halv dag eller så och det är ju så nedrans svårt att koppla av när man är hemma! Jobbet finns på en armlängds avstånd och man påminns kontinuerligt om alla  måsten och borden.

En av orsakerna till att folk åker ut till stugan eller på en resa är ju just det här att det är svårt att koppla av när man är hemma. Men jag undrar om man kan lära sig det? Finns det knep om gör att man kan åka på semester rent mentalt, trots att man fortfarande är hemma rent fysiskt? I så fall vill jag lära mej det.

Den här problematiken är nog inget unikt för lantbrukare, den drabbar nog de flesta ensamföretagare.

Sonja och Gitta var häromdagen inne på att man förr bärgade hö på störar. Det var ett rätt hårt arbete och krävde mycket arbetsfolk, men innebar också en stor portion samvaro. Vi störade hö ännu när jag var riktigt liten i mitten av 70-talet så jag har viss erfarenhet av den skördemetoden, låt vara att jag nog inte precis deltog som fullfjädrad arbetskarl på den tiden.

På lördag kväll hade vi bjudit en del bekanta på kalas och vad kan väl vara lämpligare den här tiden på sommaren än ett höbärgningkalas! Jag hade sparat ett mindre gräsområde invid huset tidigare i somras när vi ensilerade och det slogs på fredagen. Gamla höstörar finns det gott om och i inbjudan hade vi uppmanat gästerna att ta egna högafflar och höräfsor med.

Det är intressant hur vissa saker man glömt kommer fram ur minnets gömmor. Det där karakteristiska “klonkande” ljudet som uppstår när man slänger en hög torra störar på marken. Det faktum att man med lätthet pratar med dem man arbetar tillsammans med eftersom det inte finns några störande motorljud eller liknande. Vikten av att trycka ner höet så det ryms mer på stören. Hur mycket som faktiskt ramlar av och hur viktigt det är att räfsa upp spillet så det också kommer med. Att man kan anpassa belastningen enligt ork; de som är starkare tar stora hötoppor på gaffeln, de som inte är fullt så kraftiga får ta mindre och bidrar ändå. Störandet gick i en rasande takt och tio störar kom upp på nolltid. Höbärgningskaffet som följde efter tog väl något längre tid i anspråk. 🙂

Skall man vara riktigt petnoga var torktiden egentligen lite för kort, gräset doftade inte så där underbart som torrhö skall göra när man störar det, men det var tillräckligt nära i alla fall. Med tanke på att ingen av deltagarna hade störat hö på de senaste trettio åren och många aldrig varit med om det tidigare var arbetsresultatet också klart godkänt.  Och när jag sent på kvällen efter att gästerna åkt hem gick kvällsronden till ladugården hade också den där riktiga hödoften börjat smyga sig in över gårdsplanen.