Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Slåttern igång. Snart.

Meteorologen lovar uppehåll hela veckan, nu kör vi i gång med ensilageskörden. Timotejens klubbor börjar vara ute på största delen av fälten och jag antar att så småningom börjar vara lämpligt för mina flickor. Skulle jag ha mjölkkor borde gräset bärgas innan klubban är ute.

Jag skördar ensilage i bolag med grannen Pea. Gräset slås med en slåtterkross vi äger tillsammans, sen balar jag och han plastar in balarna. Pea odlar konventionellt och jag ekologiskt och det passar rätt bra för samarbetet. Hans vallar blir snabbare skördemogna än mina och vi brukar normalt skörda först åt honom och sen åt mej, så även i år.

Pea slog det första i på söndag kväll och tanken var att fortsätta på måndagen. Tyvärr kom dock ett haveri emellan. Slåtterkrossen har sju tallrikar med knivbett på som klipper gräset (lite som en åkgräsklippare fast bredare) och en av dem hade spruckit. Förmodligen är det en stenskada från något år tillbaka som nu slutgiltigt brast. Så istället bör att slåtta gräs från arla morgonstund blev det en serviceförmiddag. Tack och lov finns tillverkaren faktiskt i grannbyn, så tillgången på reservdelar är rätt stabil också när det gäller mer udda saker. Och tack vare att vi är två kunde Pea börja skruva isär maskinen så länge jag hämtade delarna. Jobbet tog ett par timmar, vilket objektivt sett inte är hela världen men när vädret är bra och ivern stor känns allt som bromsar lite för mycket.

Jag tror faktiskt inte att jag på år och dag haft så mycket maskinhaverier som jag haft i sommar. Dyngkärran, båda traktorerna i flera repriser, ett hjullager på S-pinnharven och faktiskt också en sprucken vändskiva på plogen. Så här mycket har jag inte skruvat sen jag slutgiltigt kastade in handduken med min gamla trillskande dyngspridare för några år sedan. Men på sikt jämnar det säkert ut sig.

Trots strulet hann jag slå en del på kvällen. Om det inte var för att arbete på kvällarna innebär att man är borta från familjen skulle det  vara otroligt trivsam tid att jobba på. Solnedgång, ofta bra program på radio, svalt och skönt.

Bröllop

Idag har det nästan hela dagen visats ett bröllop på tv och jag hade väl i ärlighetens namn inte tänkt engagera mej så mycket i det. Men så upptäckte jag att brudens far ju föder upp dikor och att hennes bror är lantmästare, som är den svenska motsvarigheten till agrolog. Jojomän, jordbrukare finns överallt om man bara tittar efter tillräckligt noga. 🙂

D-dagen

Ensilageskörden i Pedersöre med omnejd är i full gång och gräsodlarna kollar väderprognoserna med samma intensitet som en grekisk finansvalp följer med ränteläget. De som var först ut att starta skörden är på slutrakan medan eftersläntrarna (som jag) inte ens har börjat. Skillnaden beror på att D-värdet utvecklas olika på olika åkrar.

D-värde är ett mått på fodrets näringsvärde. Ju högre D-värde desto bättre är fodret och D-värdet är högre ju tidigare man tar skörden. Haken är att ju tidigare man skördar gräset desto mindre mängd får man också (färre ton per hektar). Man måste alltså hitta en lämplig balans mellan kvalitet och kvantitet. Var den optimala nivån ligger ur djurets synvinkel varierar, t.ex. för mjölkkor brukar ett D-värde på minst 70 anses lämpligt medan dikor klarar sig med betydligt lägre värden. Stora delar av året duger foder med D-värde under 65 hur bra som helst åt dem.

D-värdet utvecklas snabbare i varmt väder än i kallt och följer därför temperatursumman. Följaktligen går det att på basen av väderleken prognostisera vad D-värdet borde vara. Mejeriet Valio och Lantbrukets Forskningscentral upprätthåller en webtjänst där man kan kolla D-värdesprognosen i den egna kommunen. Prognosen är dock (som alla andra prognoser) ungefärliga och man måste beakta gårdens mikroklimat och vilka växter man har i vallarna när man bedömer hur dags man inleder skörden. Exempelvis skall ängsvingel skördas tidigare än timotej, medan klövervall kan tas senare.

Jag väntar ännu med att sparka igång skörden. Dels utvecklas mina ekologiska vallar långsammare än de konventionella yrkesbrödernas, dels innehåller de klöver vilket gör att D-värdet sjunker långsammare och dels kräver mina dikor inte lika högt D-värde som mjölkkor eller slaktdjur. Nästa vecka kör vi dock igång och önskevädret för veckan är uppehåll, inte för varmt (så att inte D-värdet ändras för snabbt) och gärna blåsigt så gräset torkar bra. Då är det kalasföre. 🙂

Fältvandring

På torsdagen fick jag vara med på en fältvandring för Optimas vuxenstuderande jordbrukare. Markus och Jonas hade ordnat fram besöksobjekt, så jag var mest med för att se lite småviktig ut. 🙂 Arrangörerna hade åtminstone enligt mitt förmenande lyckats enormt bra med att hitta intressanta åkrar. Vi hann med att kolla ett par kornåkrar med varierande problem, dito rybsfält, skorpbrytning i morotsåker, potatisodling och en timotej-rörsvingel-rödklöver-vall. Dessutom stiftade vi bekantskap med en del för våra breddgrader mer exotiska saker som höstvete, vårvete och vitsenap och hann också studera kontrollerad dränering och en spannmålstork. Puh, det är inte illa på en halv dag…

På den där vallen gjorde vi en sk. spaddiagnos, vilket går ut på att man tar upp ett tvärsnitt av åkern och studerar matjordens sammansättning lite närmare. Utrustningen för ändamålet var väl inte helt enligt handboken, men det gick någorlunda bra ändå. Dessutom fastslog instruktionerna att man skulle göra diagnosen “med öppet sinne och stor självkritik” och till den delen fyllde vi kriterierna med råge.

Varje gång jag deltar i den här typen av utbildningar förundras jag över hur mycket man trots allt har att lära. Naturen och åkrarna är nog inget man blir färdig med, åtminstone inte på en livstid.