Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Plogen

I ett inlägg tidigare idag påstod jag att plogen är det ädlaste redskapet i jordbearbetningen och utlovade också en motivering. I ärlighetens namn måste jag nog medge att mitt upphöjande av plogen är rent subjektivt och känslomässigt.

Plogen är något av en symbol för själva jordbruket. Den är det redskap som gör den mest omfattande luckringen av jorden och det är antagligen därför som arbetet känns på nåt sätt kraftfullt och genomgripande. Plogen skär loss och vänder hela matjordlagret, i grund och botten på samma sätt som när man i hemträdgården vänder jorden med spade. Man plöjer vanligen c. 20-25 cm djupt (allt mellan 15 och 30 cm förekommer), vilket känns rejält jämfört med t.ex. en S-pinnharv som man ofta inte går lägre än 5-6 cm med.

Plöjningen markerar att man slutgiltligen vänder blad i odlingen, lämnar förra säsongen bakom sig och går in i nästa. Plogen renar jorden genom att mylla in ogräsrötter och gamla växtrester och förebygger därigenom faktiskt i viss mån både ogräs, växtsjukdomar och t.o.m. vissa skadeinsekter.

Fast i ärlighetens namn finns det nackdelar med plöjningen också. Det är ett av de långsammaste arbetsmoment vi gör och kräver mycket tid och bränsle. Trots att plogen i princip luckrar jorden bra finns det också risk att man packar till den etter värre om man plöjer när marken är för blöt.

En väl utförd plöjningen är lite av en hederssak för många jordbrukare eftersom det kräver en del kunnande och erfarenhet för att bli riktigt bra. Man skall plöja rakt, ha plogen rakt inställd både i längd- och sidled, plöjningen skall göras till lagom djup o.s.v. Plöjningen är faktiskt det enda arbetsmoment som blivit en tävlingsform och man kan tävla i plöjning t.o.m. upp till VM-nivå. Distriktsmästerskap ordnas runt om i landet på höstkanten, jag gissar att vi får anledning att återkomma till dem när det drar ihop sig.

Faktum är att jag arrenderar en del av de åkrar jag odlar av en flerfaldig österbottnisk mästare i plöjning och på just de åkrarna känns det extra viktigt att få till ett någorlunda anständigt resultat. Ibland går det bättre, ibland sämre. Hur gick det idag då? Låt oss säga att det inte gör nåt om han skulle ha inlett villasäsongen.  :)

(Andra ryggen blev riktigt, riktigt dålig.)

Hups…

Gödselkärran jag förevisade tidigare i vår verkar var otursförföljd den här odlingssäsongen. Mina små missöden med punktering och fastkörning kompletterades av bolagskumpanen Tomas som lyckades hitta en vägtrumma som blivit lite smalare under vintern. Vattnet hade gröpt ur vägbanken och försvagat den så pass att den gav vika för ett välfyllt gödsellass.  Vad kan man säga annat än att det sket sig? 🙂

Den här typen av missöden är faktiskt inte helt ofarliga. Kärran är mycket tyngre än traktorn och det är inte alls otänkbart att kärran drar omkull traktorn samtidigt som den välter. Denna gång gick det dock bra och efter lite uträtning av dragbom och diverse svetsande kommer vagnen att vara som ny. Eller nåja, kanske vi nöjer oss med att den åtminstone inte är så värst mycket fulare än den var före missödet.

Starten har gått

Idag gick startskottet för vårbruket för min del, jag körde igång med tallriksharvningen. Syftet med den är att bekämpa ogräs, för de egentliga odlingsväxternas del behövs den inte. När ogräset grott kommer jag att plöja den här åkern och sen följer helt vanlig harvning innan sådden. Egentligen är våren en ypperlig tid för sådan här  s.k. mekanisk bekämpning men det brukar inte alltid finnas tid för den.

Taget genom traktorns bakruta, därav lite suddigt. Dessutom är måsarna kvicka rackare...
Taget genom traktorns bakfönster, därför lite suddigt.

Jag är ärligen förvånad över hur våt marken var. Visserligen hade jag inte tänkt mej att jorden skulle vara redo för sådd ännu, men lite torrare hade jag allt väntat mej. Det visar än en gång att man inte skall låta sig luras av lufttemperaturen när det gäller vårbruk, det är jorden som avgör och inget annat.

När det ändå inte är nån brådska passade jag på att testa en redskapskombination jag inte använt förr, nämligen harv och vält. Välten är ett gammalt hembygge som tidigare användes i odlingen men på senare år mest fått packa skidspår på vintern. Jag skulle gärna ha nån sorts packning efter harven och blickarna har fallit på välten ett tag. Resultatet blev förvånansvärt bra, jag tror faktiskt den kommer att få komma med nån gång även i framtiden. Ekipaget blir långt och inte direkt nåt för små skogsåkrar, men på större skiften kan den säkert bli bra. Draget på välten skall byggas om lite, sen är det bara att åka.

Smidigt som en gravid elefant, men smidighet är inte allt här i världen.
Smidig som en gravid elefant, men smidighet är inte allt här i världen.

Friska fläktar

På lördag eftermiddag premiärkörde jag och kollegan Jonas vinterns nyanskaffning, en fläkttransportör för spannmål. Kort uttryckt handlar det om en rasande kraftig traktordriven dammsugare, som suger upp spannmål t.ex. från ett golvlager och blåser upp den i kärran. Egentligen är det en onödigt dyr maskin med tanke på hur många timmar per år den används, men orsaken att vi ändå skaffade en är att det innebär att vi slipper bygga dyra spannmålssilos eller andra lager. Eftersom fläkten är flyttbar kan man lagra spannmålen var som helst där det finns golv, tak och väggar. Gamla ensilagesilos, stockrior, tomma ladugårdar eller obebodda radhuslägenheter går bra. Nåja, det där med radhuslägenheter är väl inte direkt vårt första alternativ, men bara väggarna håller duger vad som helst som lager. Dessutom kommer vi att köra på entreprenad åt andra i den mån det finns intresse.

Själva fläkten var hur enkel som helst att använda, men rören som spannmålen skulle transporteras i var lite lurigare. Uppställningen blev vinglig och ranglig och det blev en del improviserande med lastpallar och remmar innan vi fick det hela att stå stabilt. Nu är det inget unikt med den här fläkten, de används rätt allmänt och alla andra kan inte krångla som vi gjorde varenda gång de använder maskinen. Med lite efterforskningar skall vi nog hitta lösningar som ger stabilare konstruktioner. Totalintrycket var att vi har en del att lära, men det här kommer att bli en bra grej när vi rätat ut några frågetecken. Det är inte alla gånger man haft den känslan efter första provturen med en ny maskin. 🙂

Undrar om man måste tejpa igen brevinkastet till radhuslägenheten om man skall lagra spannmål där?

Bofast

Till jordbrukandes karaktär hör att man är rätt så fast rotad i hembygden, åtminstone om man är finländsk bonde. På andra håll i världen är det inte alls ovanligt att man säljer gården och köper en ny nån annanstans, men det sättet att driva verksamheten har aldrig etablerat sig i Finland.

Min hemgård är ingen gammal släktgård, snarare tvärtom. Min farmors farfar köpte den i slutet på 1800-talet vilket innebär att vi brukat den i dryga 100 år och är en rätt kort tid i de här sammanhangen. Trots det brukar jag samma åkrar som de som bodde här för ett sekel sedan brukade, jag går längs samma vägar och ser ut över samma landskap genom samma fönster.

Att vara fast rotad i myllan innebär också en koppling över generationsgränserna. När jag växte upp bodde min farmor i samma hus som oss, vilket gör att jag hört gamla historier och berättelser som jag annars hade gått miste om. Idag bor mina föräldrar i ett grannhus, så sonen växer inte upp med farmor och farfar i samma hus men åtminstone i närheten. Han tillbringar nån timme varje dag efter förskolan hos dem. Idag gick han och farfar ner till ån och metade en timme, vittjade fiskekassen de lade ut i förrgår och kom hem med en gädda.

Det är livskvalitet, det.