Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Karaktär

Karaktär är en vara som någon gärna kunde börja sälja i lösvikt. Fortsätter våren så här kommer jag att behöva åtskilliga kg mera än jag har i mej själv.

Jag genomgår ungefär liknande våndor som Kalle gjorde för en knapp vecka sedan. Just nu visar termometern 20 grader och vädret känns snarare som försommar än vår. Det gör också att börjar rycka i vårbruksnerverna och en liten pirrande känsla av brådska börjar infinna sig. Förnuftsmässigt vet jag att det inte är nån orsak att ha bråttom med starten. Jag skall odla korn och rybs i år. Kornet har den kortaste växttiden av våra spannmålsslag så det hinner garanterat bli klart och rybsen skall absolut sås i varm mark, ju varmare desto snabbare blir utvecklingen. Dessutom ger en liten fördröjning i vårbestyren ogräset mer tid att växa till sig vilket minskar ogräsförekomsten senare i sommar och den effekten blir ännu större nu när ogräset får ett sånt fenomenalt väder att gotta sig i. Alla fakta talar för att fortsätta ta det lugnt. T.o.m. de konventionella odlarna i nejden väntar, då borde jag ha förstånd till det samma.

Känslomässigt minns jag däremot alla vårar man fått välja mellan att endera så i för kall jord eller så för sent, “det rätta läget” infann sig aldrig. Skulle man köra nu skulle det i bästa fall bli både tidig sådd och sådd i varm jord och det är ju bara för underbart. Likaså skulle det vara skönt att kunna nicka när andra bönder kommande år talar om 2010 som “den där våren vi sådde såååå tidigt”. Tidigare sådd ger i princip högre skörd, visserligen inte alltid men i princip funkar det så. Och tänk om det börjar regna nästa vecka och sen slutar det inte förrän i juni. Vilken kanonchans jag gått miste om i så fall.

Men tillsvidare regerar förnuftet. Jag har inga grödor som måste sås tidigt, fördröjning minskar ogräset och på mina mullrika mojordar är det inte lika livsviktigt att ta till vara vårfukten som på många andra jordarter. Jag skall skriva upp den här förra meningen på ett papper, stoppa det i fickan och ta fram det när jag börjar vackla i tron. Vi väntar, vi väntar…

Avfallsförbränning

I grannstaden Jakobstad planeras en anläggning för avfallsförbränning och det har fått en del stadsbor att oroa sig för hur hälsosamt det är att bo bredvid en sån anläggning. Hur bra en förbränningspanna än fungerar kommer det att sippra ut en del tungmetaller och andra otrevligheter genom skorstenen. Röken beräknas påverka ett område med c. 10 km radie från skorstenen. Saken har uppmärksammats bl.a. på Klimat-sajten och i ÖT.

Som boende i trakten är det förstås nåt jag funderar på, men vårt hus ligger utanför det nämnda 10 km:s området. Däremot ligger en hel del av de åkrar jag och många andra odlar faktiskt ligger inom avfallsanläggningens påverkningsområde. Det innebär att tungmetaller och liknande kan falla ner över mina åkrar och påverka dem för långa tider framöver. I princip tycker jag det är vettigt att bränna sopor istället för att gräva ner dem, eftersom förbränningen ju gör att man har nån nytta av skräpet. Om det å andra sidan påverkar närområdet negativt blir jag mer fundersam och om det riskerar att kontaminera odlingsjorden blir jag riktigt skeptisk.

Bevarande av odlingsbar jord är nåt som börjat engagera en del mänskor de senaste åren. All mark duger inte att odla i och vi handskas ganska vårdslöst med den lilla del som faktiskt duger till livsmedelsproduktion. Runt om i världen har miljontals hektar som hade kunnat producera mat istället blivit bostadsområden, köpcentra och industriområden. I Sverige finns en förening som heter Den Goda Jorden som jobbar kring just de här frågorna. Namnet till trots är det inte en förening för ekoodlare eller miljökämpar, deras fokus ligger istället på samhällsplanering och på att bevara åker som åker för att säkra livsmedelstillgången för kommande generationer.

Det drar igång så sakteliga

Kalle var först ut med sådden på Bondbloggen och även i Östensö med omnejd börjar det hända saker på vårbruksfronten. Åtminstone har antalet traktorer på vägarna ökat markant. Igår spreds den första stallgödseln och idag bongade jag tre plöjande traktorer på en gång när jag körde genom byn. De mest ivriga har harvat en del men tillsvidare har ingen börjat så. Lufttemperaturen är hög, men marken är fortfarande kall och egentligen är marktemperaturen viktigare än lufttemperaturen när det gäller sådden.

Själv blev jag klar med gödseltransporterna idag, nu är dyngplattan tom och gödseln ligger ute på åkern i väntan på spridning. Förutom en inledande punktering, en pinsam fastkörning och dagens reservdelsresa för att köpa en ersättare till en borttappad skyddskopp för ett hjullager har det gått riktigt bra. Nu skall jag fixa hem det sista utsädet och sen är det dags att börja tänka på plöjningen för min del också.

Att vänta med plöjningen trots att andra börjat på är faktiskt inte lättja utan en del i min ogräsbekämpning. De åkrar som skall plöjas i vår stubbearbetade jag i höstas. Det innebar att rotogräsens rötter skars av och myllades in ganska ytligt, vilket ger ogräset perfekta förutsättningar att växa snabbt nu i vår. Och hur underligt det än låter är det precis vad jag vill att de skall göra! När ogräsen skjuter upp använder de reservnäringen som är lagrad i rötterna. När de använt upp sina reserver och växt sig så stora att de just skall övergå till att bygga upp nya näringsförråd slår jag till och plöjer ner hela plantan. Ha, där fick de!

Exakt när det är bäst att sätta in stöten varierar från ogräs till ogräs, så det gäller dels att veta vilka ogräs man vill fokusera på och dels följa med åkern så man får tajmat plöjningen rätt. För min del är det kvickrot och mjölktistel som är huvudfienderna. Kvickroten skall plöjas ner när den har 3-4 blad och mjölktisteln när den har 5-6. För mjölktistelns del gissar jag att jag tvingas plöja lite för den optimala tiden, men om värmeböljan som utlovats nu till helgen blir långvarig kan det mycket väl vara att också mjölktisteln hinner utvecklas tillräckligt långt.

Klövermotorn

Gräsvallarna börjar skifta allt mer i grönt och den här tiden på året är det spännande att kolla upp hur gräset och klövern klarat vintern. Bådadera kan ibland angripas av mögel och risken är speciellt stor om man haft rikligt med snö på ofrusen mark. Snön isolerar och gör att luftskiktet närmast markytan (alltså under snön) hålls både varmt och fuktigt. Rena julfesten för mögelsporer, med andra ord. Omfattande mögelskador på vallen är dock rätt ovanliga. Ett betydligt vanligare hot mot övervintringen är isbrännor, alltså att vallen i nåt skede av våren eller vintern kvävs av ett istäcke på åkerytan.

Vallen är något av en motor i ekoodlingen. Klövern lever i symbios med Rhizobuim-bakterier, som kan binda kväve ur luften. Det betyder i praktiken att klövern gödslar både sig själv och de andra vallväxterna och lämnar dessutom kvar en del kväve till nästa års gröda. Utan klöver, ärter och andra kvävefixerande växter skulle ekoodlingen förmodligen inte fungera. Att klövern sköter kvävegödslingen innebär att arbetsmomentet att gödsla vallar som Sonja berättade om helt faller bort för mej.

Förutom kvävegödslingen hämmar vallen ogräs och förbättrar jordmånens struktur. Eftersom ekoodling mer eller mindre förutsätter vall förutsätter ekoodlingen nästan nån form av kreaturshållning (eller åtminstone samarbete med en kreatursgård). Har man inte nån avsättning för vallfodret går den del av åkrarna som är i vall annars på tomgång då de inte producerar några livsmedel.

Vallen roterar runt gårdens alla åkrar i en fyrårig växtföljd. Det innebär att grödorna roterar i en cykel med fyra års intervall; två år vall, därefter två år spannmål, två år vall, två år spannmål o.s.v. Växtföljden varierar lite, eftersom det ibland händer något som gör att man måste göra små korrigeringar (t.ex. att vallen utvintrar eller angrips av mögel). Men det är ju därför man gör planer; för att ha nånting att avvika från. Har vallen helt kastat in handduken blir det att plöja upp den och så ettårigt grönfoder istället.

På basen av vad jag sett hittills ser övervintringen ut att ha lyckats riktigt bra. På de varmare skiftena börjar klövern sparka fart på allvar, men en del åkrar i kallare läge ligger nån vecka efter så där är det för tidigt att säga nåt ännu. De vallar som såddes in i fjol ser oftast ganska glesa ut första våren, så även där väntar jag nån vecka ännu innan jag drar några slutgiltiga slutsatser.

Trivsamt och slitsamt

Sveriges Lantbruksuniversitet har undersökt hur kvinnor som jobbar inom jordbruk trivs med sitt arbete. En lite intressant slutsats är att kvinnliga jordbrukare upplever jobbet som bullrigare och svettigare än genomsnittet, men de trivs ändå klart bättre med jobbet än medeltalet för hela befolkningen.

Det stämmer rätt bra överens med min uppfattning om bonderiet (fastän jag är karl!). Visst är det slitsamt ibland, men nog katten är det kul!

Får det vara en ströbäddskotlett?

Jag prenumerar på en svensk lantbrukstidning vid namn Lantmannen och i den finns en återkommande kolumn med en Lars Jonasson som är doktor i lantbruksekonomi. Han skriver om rätt jordnära, ekonomiska frågor och hur de påverkar lantbruket. I senaste nummer slänger han fram tanken att de jordbrukare som bygger nya anläggningar borde blicka 10 år framåt i tiden och fråga sig vilka anläggningar konsumenten kommer att vilja gynna då.

Hans tes är alltså att konsumenten i framtiden i högre grad kommer att fråga HUR maten framställts och inte bara köpa första bästa låda som står lämpligt till på butikshyllan. Som exempel nämner han ägg; idag har vi tre “etikklasser” på ägg. Man kan välja burhönsägg om priset är det viktiga, ägg från frigående höns om man tycker det känns viktigt att de går lösa och ekoägg om man vill ha det. De senaste åren har vi sett att efterfrågan på de två senare ökar medan burhönsen går bakåt, trots att burhönsäggen är det klart billigaste alternativet.

Tänk om det finns samma gradering på griskött om några år? Du kan välja mellan billigt spaltgolvskött, lite dyrare ströbäddsgrisar om det känns viktigt att grisen fått böka i halm eller riktigt exklusiva utegrisar om man vill vara säker på att de fått vistas utomhus. Eller kan det finnas ett mervärde i lösdriftsmjölk som gör att den får kosta mer än båsladugårdsmjölk? Det skulle dels ge möjlighet att kosta på sig lite dyrare och bättre lösningar med motiveringen att de ger högre intäkter i framtiden, dels ger det faktiskt en “snål” producent en nackdel i.o.m. att denne hamnar i den billigaste kategorin. Resonemanget innehåller också en klockren logik: om ett mer etiskt system är dyrare att driva syns det i produktens pris och på motsvarande sett borde lösningar som väljs för att pressa kostnaderna resultera i ett lågt pris.

Tanken är spännande, men jag undrar om det håller? Fast å andra sidan, med erfarenhet från äggsektorn vet vi ju faktiskt att vissa är beredda att betala mer för ett alternativ de upplever mer etiskt rätt.