Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Skrämselhicka

Idag märkte jag att ryktborsten hade börjat lossa från väggen, korna har helt enkelt nött loss däcksskruvarna som håller den på plats. I samband med att jag fixade den skrämde Ynna och Hagrid mej rätt ordentligt.

Ynna stod och lockade på kalven men fick inget svar. När jag tittade efter låg Hagrid i ströbädden alldeles tätt invid Trisse, till synes helt livlös med huvudet längs marken. “Sjutton också, nu har Trisse legat ihjäl honom!” var första tanken, vilket också var vad jag hojtade åt Trisse (nåja, jag sa väl inte sjutton precis…). Det händer sig ibland att större djur i misstag ligger ihjäl en kalv om de lägger sig ner utan att se efter. Jag högg i kalven och drog bort den men märkte samtidigt att den nog andades. Hagrid kom yrvaket upp på fötter och jag kunde konstatera att alla ben tydligen också var hela. Han hade uppenbarligen bara sovit så djupt att han inte hört Ynnas lockande.

Normalt ligger Hagrid i kalvgömman och för min del får han gärna fortsätta med det. Där är han säker för stora djur med bristande uppmärksamhet.

För övrigt är det roligt att följa med småkalvarna i nuläget. Nästan varje gång jag kör ut foder åt de vuxna djuren och de söker sig mot foderbordet passar kalvarna på att inta Trisses sovplats på ströbädden. Där hoppar, skuttar och stångas de i nån sorts vild glädjeyttring över att få leka på de stora flickornas domäner. När det riktigt går vilt till brukar nån av de yngre kvigorna som ännu har barnasinnet kvar blanda sig i leken. Det ser lite kul ut med fem småkalvar och en nästan vuxen som struttar runt på samma sätt.

Idag gjorde jag vårens första “arbetande-traktor-på-åker”-observation. En bonde i grannbyn hade börjat sprida gödsel. Snart smäller det på allvar.

Att sjunka genom jorden

Idag fortsatte jag gödseltransporterna i gott sällskap av Bruce Springsteen. Jag börjar så småningom ha kört en lämplig mängd till Skärviksliden och börjar sikta in mej på att köra ett par lass till Rånäset också. Eftersom Rånäset ligger på vägen till Skärviksliden hade jag studerat skiftet från vägen och sett att det började se torrare ut även där. Jag har nån gång kört fast just på Rånäset så jag aktar mej för att köra dit så länge det ser vått ut.

När jag körde eftermiddagens andra lass slog det mej att jag ju lika gärna kunde kippa ett par lass på Rånäset lite som omväxling när det nu ändå ser så torrt ut. Jag gav efter för impulsen, bromsade in och svängde av vägen in på skiftet. Några meter in på åkern var det tvärstopp, kärran sjönk ner och satt fast som  i ett skruvstäd. Alla försök att dra loss den gjorde bara att traktorn grävde ner sej istället. Inga problem, det är bara att kippa av lasset. När flaket är tomt brukar kärran nog komma loss. Men icke. Trots tomt flak satt den lika obönhörligt fast. Inga problem, då är det bara att haka loss traktorn, flytta den till stabilare mark och sedan dra loss kärran med en lastrem. Koppla ur hydraulslangar och elsladd, öppna dragkroken och kör loss traktorn. Sen tar man remmen som ligger bakom traktorsitsen…. Var är remmen?? Just det ja, hemma.

Det var med andra ord bara att åka hem en runda, som tog c. 15 minuter i vardera riktningen. När jag ändå var hemma passade jag på att plocka med lite andra grejer som kunde behövas. Så nu har jag bl.a. tre remmar, spade, hylsnyckelsats (för att efterdra hjulbultar efter förra veckans punktering), en hydrauldunk, en rörstump och diverse annat intryckt i hytten. Behovet av hydrauldunken är i ärlighetens namn lite dunkelt även för mej själv, men de brukar kunna behövas. Rörstumpen har däremot många användningsändåmål; förlängningsskaft, brytjärn, hammare och terapeutiskt instrument (läs: nåt att avreagera sig med) för att bara nämna några.

Väl tillbaka fick jag så småningom dragit loss kärran och kom upp på vägen igen. Orsaken till att jag missbedömde bärigheten på åkern var antagligen att jag stubbharvat den i höstas. Det var egentligen inte så rasande vått, men jorden var så pass porös att hjulen ändå sjönk ner. Hade ytan varit obearbetad hade det antagligen gått bra.

Tyvärr finns inga bilder från själva händelsen. Adrenalinnivån gjorde att framtida blogginlägg inte direkt var det första på prioriteringslistan. 😉

Vårbruket närmar sig

Kalle och Nisse skriver om sina vårbruk och hur de är upplagda. Min strategi för de närmaste veckorna ser lite annorlunda ut, eftersom vi har rätt olika förutsättningar.

Kalle och Nisse höstplöjer sina lerjordar. Jag har nästan inga lerjordar alls, hos mej dominerar fin och grov mo. Mojord är grövre än lera och beter sig lite annorlunda. Fenomenet att jorden blir för hård och torr vid vårplöjning finns inte alls, tvärtom är vårplöjning till fördel eftersom det gör att jorden torkar upp snabbare. Höstplöjning är ingen nackdel, men inte heller nödvändig. Jag höstplöjer en del men sparar oftast merparten till våren.

Nisse kör med plöjningsfri odling på vissa åkrar och det är en rasande intressant metod, som jag dock inte sett som nåt alternativ för mej. Dels är mojord inte riktigt lämpade för plöjningsfritt, dels tenderar plöjningsfri odling att ge mer rotogräs. Så för en ekoodlare på mojord känns plogen fortfarande som det säkraste alternativet.

I jordbearbetning brukar man tala om en optimal bearbetningstidpunkt, då jorden är lätt att bearbeta och resultatet blir bra. På lerjord är den tiden kort, i vissa fall bara en eller två dagar, sen är jorden stenhård. Mojord är betydligt mer tillåtande, speciellt när den som mina marker innehåller mycket mull. Optimala såtiden är ledigt en vecka lång så det är inte lika kinkigt att med timingen.

Efter plöjningen får jorden torka upp innan harvningen. Jag kör med vanlig S-pinnharv och ibland rullharv före den. Rullharven behövs normalt inte på mina jordar, men den myllar in gödsel och valltorvor rätt bra så ibland är den nödvändig.

Själva sådden brukar infalla nån gång mot slutet av maj, när jorden blivit ordentligt varm och torr. Sår man i kall jord försenas groningen och ogräset hinner växa sig för stort. Konventionella odlare kan så tidigare eftersom den lättillgängliga näringen i konstgödseln kompenserar för den något kallare jorden, men som ekoodlare är det bara att vänta ut värmen. Blir sådden av före 20 maj är det nästan läge för kors i taket och tårtkaffe. Det är inte ovanligt att det går en bra bit in i i juni. Speciellt rybs som måste sås i ordentligt varm jord kommer garanterat att sås först i juni.

Valborg

Valborgsmässoafton blev en varierande dag. Jag körde ett par gödsellass på förmiddagen, men blev tvungen att sluta p.g.a. det ihållande regnet. Dels finns det risk för att man kör fast när marken blir våt, dels ökar risken för markpackning. Markpackning innebär att man packar till jorden i sån utsträckning att varken vatten eller växternas rötter kommer igenom och det är ju inget vidare. Generellt räknar man med att det är risk för skadlig packning om ekipaget man kör väger mer än 6 t/hjulaxel. Min gödselvagn väger nästan 10 t/axel så det är i saftigare laget också under goda förhållanden. Under våta förhållanden gör man bäst i att hållas hemma.

På eftermiddagen tittade klövverkaren in och kollade Elvira som haltat ett tag. Jag har räknat med att det är en sträckning eller liknande, eftersom hon bara är ett knappt år gammal och jag har aldrig haft ett djur som skulle haft klövproblem vid så tidig ålder. När hon ändå inte verkade bli bättre ringde jag klövverkaren.   Det visade sig till min förvåning att Elvira faktisk har en inflammation i klöven och klövverkaren tyckte hon förutom verkningen också behövde få penicillin.  Jag ringde veterinären och han höll med, så nu får Elvira en antiobiotikaspruta per dag i en knapp vecka.

En gårmulen diversedag övergår så sakteliga i en gråmulen kväll, men vad gör det. Det är ju VÅR. 🙂

Trevlig Valborg!

Skördekontrollföreningen

Häromkvällen inföll Vestersundsby-Sisbacka Skördekontrollförenings årligen återkommande Vårjubel. Namnet till trots är det inte fråga om nån riktig förening utan endast en lös grupp jordbrukare. Föreningens medlemskår består av exakt sju personer och vi är rätt restriktiva med att ta emot nya medlemmar (frimurarna har en väldigt liberal medlemsrekrytering jämfört med oss). Vi brukar träffas ett par gånger per år och diskutera odlingsfrågor, utbyta erfarenheter o.s.v. Till de årligen återkommande inslagen hör Vårjubel inför vårbruket, fältvandring på sommaren samt skördefest eller julfest (beroende på hur sent det blir innan vi kommer oss för att ordna den) i november-december. Nåt år har skördefesten blivit av först i januari, så då döps den om till Strategiseminarium. Namnet Vestersundsby-Sisbacka kommer sig av de konstituerande medlemmarnas hemorter och namnet har bibehållits trots att föreningens verksamhetsområde idag omfattar betydligt mer än de två byarna.

Trots att gruppen är inofficiell och tonen rätt grabbig tillför skördekontrollföreningen faktiskt en hel del för verksamheten. Det är oerhört värdefullt att få ta till sig av andras erfarenheter, speciellt när gänget börjar bli så bekant att det inte längre är pinsamt att berätta också om sånt som inte gick så bra. Under fältvandringen på sommaren är det t.ex. praxis att alla måste visa upp en åker man är riktigt nöjd med och en som är riktigt misslyckad. Bägge tillför kunnande, men frågan är faktiskt om det inte är de misslyckade odlingarna som gett mest aha-upplevelser. Under åren har vi diskuterat åtskilliga investeringar (både förverkligade och såna som inte blivit av), utfodring, spannmålstorkar, maskinlösningar, ombyggnader, nya grödor, nya sorter o.s.v.

Vårjublet i går handlar mer om att diskutera strategier inför odlingssäsongen. Kvällen resulterade bl.a. i att en medlem testar en ny grönfoderblandning med lite annan skördestrategi än tidigare, en skall testa med att plöja djupare och jag kanske kan så lite mer rybs än jag trodde. Jag har en del mjölktistel (åkermolke) på ett skifte och hade egentligen redan beslutit mej för att odla grönfoder där för att få bättre möjlighet att bekämpa tisteln. I princip borde det också gå att klämma åt den med stubbharvning på våren och sedan så rybs, men jag har inte riktigt trott på det konceptet. En av de andra i gruppen hade dock gjort precis det i fjol med god framgång, så nu kanske jag vågar ge rybsen en chans i alla fall.