Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Senvinter

Nu börjar det kännas som vår i luften eller åtminstone senvinter. Takdropp, fågelsång och ljusa morgnar är innerligt välkomna. Jag vet inte när jag skulle ha längtat så här mycket efter snösmältningen. I ärlighetens namn finns det en del nackdelar med blidvädret också men de känns rätt så obetydliga.

Mina kor går i kall, oisolerad lösdrift vilket innebär att innetemperaturen är samma som utetemperaturen. Under kalla perioder är det jättebra, gödsel och urin fryser nästan på vägen mellan kons rumpa och golvet, luften är frisk och alla är rena. Nackdelen är att nu när termometern ligger på plussidan är det dags att betala för de trivsamma veckorna i vinter. Nu tinar all den där vätan och fukten som samlats upp på en gång och det blir rätt så fuktigt på golvet. Fördelarna uppväger klart nackdelarna, det har varit trivsamt i flera veckor och nu följer några dagar av lite tätare gödselarbete och högre halmförbrukning. Det kan det vara värt.

Den här årstiden märker man också skillnaden på blidsnö och vanlig snö. Hittills har fodertransporterna gått rätt så bra trots snödjupet, traktorn skär väg åt sej ungefär som en båt klyver vatten och snön pressas endera till sidorna eller nedåt. Meterdjup blidsnö pressas däremot ingenstans. Det går att köra framåt en bit och sen är det stop. Dagens ballass fick jag hem tack vare att balarna råkade stå någorlunda nära vägen, men nästa vecka får jag ta mej en tur med schaktbladet och öppna en väg till följande balrad. Om inte snön hinner smälta till dess förstås, men det tror jag inte jag vågar räkna med.

Idag svängde grannen Branaback-Jonas in och lånade min skogslastare. Jonas och jag har en hel del samarbete i olika former. Han brukar så och tröska åt mej, jag harvar åt honom, vi äger en del maskiner tillsammans o.s.v. Dessutom tillkommer en del lösare samarbeten också. Vissa arbetsmoment fakturerar vi varandra för, andra räknar vi med att jämnar ut sig med tiden. Det är ju inte hela världen om nån av oss vinner lite mer eller lite mindre på nåt samarbete, i slutändan vinner ändå båda mer än vi hade gjort var och en för sig. Och det är väl det som räknas.

Trendigt värre

Idag var jag på ett väldigt intressant seminarium som hade rubriken “Idéerna kommer från landet” och handlade om att bönder och landsbygd håller på att bli riktigt trendriktiga! Namnet och ämnet var förstås som gjort för att falla en kvalificerad lantis som mej på läppen, jag har lindrigt sagt en egen ko i diket. Men också om jag försöker vara objektiv och bortse från mej själv tyckte jag det var en givande tillställning.

Enligt föredragshållaren finns det en stark trend som riktar in sig på rejäl mat, äkta råvaror, närproducerat och lokalt. I samma vända blir jordbruk också intressant, dels att följa med (t.ex. via Bondbloggen) och dels att bedriva själv i liten skala. Allt fler odlar sina grönsaker själv, t.o.m. vissa finare restauranger stoltserar med grönsaker från en egen täppa på bakgården. Michelle Obama odlar ett trädgårdsland bakom Vita Huset, på andra sidan Atlanten gör drottning Elizabeth det samma. Fast i ärlighetens namn tvivlar jag på att det engelska statsöverhuvudet rensar sina morötter själv. 🙂

Som jordbrukare tycker jag det här låter spännande. Faktum är att allt som minskar den osunda fokusering vi haft på priset och inget annat än priset känns som en framgång. Mat är inte bara matpris, det är hälsa, välbefinnande, miljö, upplevelse, smak och mycket, mycket mer.

Förutom att Bondbloggen alltså ligger något alldeles fruktansvärt rätt i tiden ger den också intressanta sidoeffekter. Mina klagovisor om Bojans aggressiva beteende ledde till att jag idag fick mail av hennes förra ägare, som också känner Bojans mor och hennes systrar. Han lugnade mej med det ilskna beteendet snarast är ett släktdrag hos Bojans anförvanter, men de brukar lugna sej med åren. Det var tur för Bojan att han skickade den hälsningen, hennes uppträdande skulle annars ha säkrat henne en tätposition på höstens utmönstringslista.

Beskyddarinstinkt

Tisdag kväll kring midnatt inträffade igen en kalvning (undrar om de medvetet håller igen för att kalvningen att bli sent på kvällen eller nattetid?). Denna gång var det charolais-kvigan Bojans tur.  Strax efter kalvningen är de flesta kor väldigt beskyddande och försvarar sina kalvar mot misstänkta angripare, man skall definitivt akta sig för dem i det skedet. Bojan har från början ett otrevligt lynne och är lite smått aggressiv så nu efter kalvningen var det inte ens att tänka på att gå in till henne. Redan fast jag bara betraktade dem från utsidan av boxen gjorde hon ett utfall så det skrammlade i grindarna.

Som tur är verkar kalven klara sig rätt bra utan min inblandning, den är pigg och ser frisk ut. Jag har inte ännu sett att den diar mamman, men med tanke på hur fräsch den ser ut måste den nästan göra det. Jag låste också fast Bojan i låsgrindarna  och kollade juvret (hade jag gått in till henne utan att låsa fast henne hade jag inte kommit ut med alla revben i behåll) och hon var inte överdrivet mjölkstinn, vilket tyder på att kalven nog får i sig en del. Det kan i och för sig också tyda på att hon inte har nån mjölk, men det vet jag att hon har så jag håller det för med sannolikt att kalven diar. Dessutom går det också att klämma kalven på magen och bedöma om den får mat i sig, men det förfarande har jag inte riktigt kommit underfund med ännu.

Celin

På måndagen fick jag hålla lektioner åt en grupp vuxenstuderande inom lantbruket. Det är en rätt trevlig avkoppling till jobbet hemmavid, låt vara att min pratglädje är så pass stor att jag ibland har svårt att släppa fram kommentarer från åhörarna.

När jag kom hem hade vårens första kviga kalvat. Jag visste att Celins kalvning var på gång, men trodde det skulle ta ett tag ännu. Därför hade jag inte tagit in henne i kalvningsboxen utan hon kalvade bland de andra korna. Det innebar att hon hade en stödtrupp på 5-6 kor som var lika engagerade i kalven som hon själv var. Ussa, en av de äldre korna, har modersinstinkter så det skulle räcka åt en hel ladugård och hon försökte t.o.m. jaga bort Celin för att ta hand om kalven själv. Vad skulle nu såna där unga flicksnärtor veta om hur man sköter en kalv? Trots att kalvningen redan var över fick mor och dotter ändå flytta in i kalvboxen för att i lugn och ro få bekanta sig med varandra.

Beträffande namn har jag tänkt gå in för ett eget system. I besättningen finns fem raser (Aberdeen Angus, Limousin, Charolais och Blonde och Simmenthal). Alla kor betäcks av tjuren Trisse som är Simmenthal och kalvarna kommer alltså att se rätt så Simmenthal-aktiga ut oavsett mammans ras. Jag skulle ändå vilja ha lite koll på moderns ursprungsras och tänkte därför gå in för att kalven får ett namn som börjar på samma bokstav som mammans ras.

Celin som kalvade är Simmenthal och då borde kalven få ett namn på S. Nu stavar visserligen den kanadensiska sångerskan sitt namn Céline (Dion), men trots det tycker jag att om mamma heter Celin måste väl kalven heta Stjärna. Eller kanske Solo? Sångfågel? Eller Schweiz för att göra det lite långsökt. 🙂

Veterinär

Förra lördagen ringde en lyssnare Lördax:s experttimme med en fråga om en kalv som hade en märklig utväxt på käken, och Tobias undrade om nån av bondbloggarna haft nåt liknande fall. Jag har faktiskt aldrig stött på det här problemet, även om det där med infektion i benet låter vagt bekant.

Däremot gläder det mej att Lördax-veterinären Johan Karlsson direkt kunde svara på frågan. Veterinärer måste kunna sköta alla möjliga slags djur, från vandrande pinnar till travhästar och ibland innebär det att produktionsdjurens åkommor lite faller i glömska. Veterinärer som är duktiga på kor och grisar är guld värda.

Mer om arrende

Signaturen “några frågor” frågade tre saker i en kommentar till inlägget “Kontorsdag” och svaret blir så långt att det får bli ett eget inlägg.

“Hur hittar man markägare som är villiga att arrendera så stora arealer då?”

Om du menar den där svensken minns jag inte, jag har för mej att han arrenderade en gammal herrgård av nån församling eller stiftelse. Om du menar var vi hittar arrenderingsvilliga markägare i Österbotten är väl svaret att det inte är så lätt och tyvärr är arrendenivån därefter.

De flesta som arrenderar ut sin mark är äldre jordbrukare som lagt ner verksamheten och vars barn inte vill eller kan driva verksamheten. Men det är sällan några riktigt stora arealer det rör sig om. T.ex. jag själv arrenderar c. 30 ha sammanlagt och den arealen kommer via 4 olika arrendegivare.

“Hur mycket pengar lämnar egentligen över efter allt extra slitage och arbete?”

Hur mycket som blir över varierar förstås beroende på gröda, odlingsmetotoder, jordens bördighet o.s.v. Men om inkomster minus direkta utgifter med dagens prisläge i medeltal är c. 400 €/ha (enligt Pro Agria) och arrendenivån i t.ex. min hemkommun Pedersöre 2009 var c. 190 €/ha så blir det inte mycket över till lön och maskiner. Då finns det områden där arrendenivån ligger på 3-400 €/ha, hur de som betalar det vänder sin miniräknare vet jag inte riktigt. Jag får det inte att gå ihop.

I vår region finns många djurägare som behöver areal för att sprida stallgödsel, vilket ibland används som motivering för att betala höga arrenden. Enligt min mening räcker inte heller det räcker som förklaring, med arrendenivåer som gör odlingen olönsam skulle det ju vara en bättre affär att skänka bort gödseln istället.

“Hur många km från gården brukar ni ha de arrenderade arrealerna?”

Också det varierar förstås. Olika jordbrukare har olika gräns för hur långt de orkar köra för ett arrende. De flesta verkar ha en gräns nånstans mellan 10 och 20 km från hemgården, men visst finns det de som kör ännu längre.