Författare: Mats

Jag är gammal nog att minnas en tid då man pratade om det finska smörberget och vilket enormt problem det var att bli av med smöreländet. Nu har vi tydligen istället smörbrist och butikshyllorna gapar tomma. I den lokala tidningen ingick häromdagen en intervju där man ondgjorde sig över att handeln inte får tag i tillräckligt stora mängder smör eftersom Valio exporterar en del av sitt smör till Ryssland. “Det är oetiskt att inte i första hand se till hemmamarknaden” var kontentan av artikeln.

Jag kunde inte hindra att åtminstone ena ögonbrynet åkte upp ända till hårfästet. De senaste femton åren har den finska dagligvaruhandeln importerat allt större mängder livsmedel från utlandet, trots att många av dem finns i Finland. Man har avsvurit sig allt ansvar för finländsk livsmedelsproduktion och kallt konstaterat att man köper där man får varorna billigast. Världen är full av mat, vi köper in där vi får det bästa priset. I vissa lägen har man t.o.m. taktikerat med att köpa in billiga utländska partier av vissa grönsaker just när motsvarande grönsak är skördemogen i Finland för att därigenom pressa ner priset på den inhemska marknaden.

Nu svänger pendeln åt andra hållet för smörets del och världen är istället full av folk som vill köpa smör. Helt plötsligt utvecklar handeln en stark känsla för nationell solidaritet och anser att det är direkt oetiskt att inte i första hand se till den egna befolkningens behov. Nu borde de producenter som handeln hittills fullständigt struntat i känna en djup solidaritet med och ansvar för samma handelskedjor.

Grattis, det här är resultatet av att man i årtionden hävdat att priset är det enda som har nån betydelse och att import alltid är det billigare alternativet. Om vi absolut skall ha en global marknad också för livsmedel finns det inga garantier att det alltid är den finländska konsumenten som drar det längsta strået.

Frågan är dock hur vi skall hindra att såna här situationer uppstår igen? Alla prognoser säger att efterfrågan på livsmedel kommer att öka snabbare än tillgången. Med andra ord kommer vi snart att ha samma situation då det gäller något annat livsmedel. Nästa gång är det kanske potatis, nötkött eller ägg vi har brist på därför att nån annan betalar bättre. Som producent tycker jag det känns rimligt att jag i första hand ser till den inhemska marknaden, speciellt i en situation när det råder brist på ett visst livsmedel. Solidaritet är dock något som bara fungerar om det går i båda riktningarna. Vilka garantier har mjölkbonden att handeln inte igen vänder honom ryggen den dag det åter finns smör i hyllorna? Är det kanske läge för någon form av borgfred där handeln och producenten kommer överens om spelregler för att garantera tillgången på mat? Självreglering fungerade ju tydligen inte på penningmarknaden, hur länge orkar vi att tro att den fungerar på livsmedel?

Jord är ingen homogen massa som är likadan överallt. Framförallt näringsinnehållet varierar mycket dels beroende på markens egenskaper i sig och dels beroende av hur mycket man gödslar och vad man odlar.

Därför behöver man med jämna mellanrum göra en analys av markens näringshalt, en sk. markkartering. Både stödsystemet och sunt förnuft säger att man tar en analys av varje åkerlapp minst vart femte år och i mitt fall är det nu fem år sedan senaste kartering. Det betyder att jag tillbringar ett par dagar med att gå runt på åkrarna, vilket ju inte är så dumt egentligen. En liten stressfaktor infinner sig eftersom jag borde få proven tagna innan marken fryser till och det börjar sjunga på sista versen vad gäller den saken.

Provtagningen sker med en speciell provtagningsborr. Man tar en massa delprover här och där på åkern, sen blandas delprovena och från blandningen tar man ut ett samlingsprov som får representera hela skiftet.  När alla burkar är fyllda skickas de till ett laboratorium för analys. Fast snål som jag är brukar de få stå på värmepannan för att torka nån vecka innan de skickas iväg . Det är ju onödigt att betala porto för en massa vatten.

För några år sedan deltog jag i en kurstillställning där bl.a. en kille från ett av de laboratorier som analyserar våra markprover deltog. Han uttryckte vissa klagomål över att många jordbrukare inte fyller provtagningsburkarna ordentligt, det blir helt enkelt lite för lite jord för att kunna göra en tillförlitlig analys. “Varför kan ni inte sätta ordentligt med jord i burken?” undrade han. En jordbrukare för Nivala svarade: “Nå, åtminstone hos oss är odlingsmark så pass dyr numera att man inte nänns sända bort mer av den än vad som är absolut nödvändigt.”