Författare: Sonja

Även jag hade tänkt bidra med en liten tillbakablick över de gångna åren i fredags. Dels för bloggens 10 år och dels just på fredagen därför att det då hade gått 12 år sedan jag och mina kor flyttade till Heisala. Men det blev inte riktigt så.

Vår ko Nessmeralda som syns på bilden i Nisses inlägg om telefonmötet drabbades av hjärnketos för några veckor sedan. Ketosen berodde helt enkelt på det att hon kalvat veckan innan och hon gick snabbt upp i mjölk med ett medeltal på 35 kg/d och detta ledde till energibrist som sedan bröt ut i ketos. En vanligare form av ketos är acetonemi och det märks av att kon börjar lukta aceton, en söt lukt som alla dock inte känner av. När jag pratar om vanligare form betyder det ingalunda att det är en “normal” sjukdom som förekommer hela tiden men nu och då kommer den emot. Hjärnketosen däremot är ganska ovanlig. När jag gick till lagården på morgonen såg jag hur Nessmeralda gick i cirkel med huvudet snett nedåt böjt. Dessutom gick hon som om hon hade varit full, väldigt ostabilt och svajande. Jag gissade direkt vad det var frågan om och hällde i henne propylenglykol samt kalk, fosfor och magnesium. Efter konsultation med veterinären gav jag ytterligare ett halvt kilogram socker blandat med vatten åt henne.

Detta hjälpte så pass mycket att när veterinären kom, stod kon redan i lugn och ro och drack vatten. Men förstås fick hon energi rakt i blodet och kortison likaså. Oturen tog inte slut här för Nessmeraldas del utan efter detta blev hon ännu förlamad som följd av att ämnesomsättningen inte fungerade normalt. Hon fick förstås den vård som krävdes, åt lite och drack men steg inte upp.

Följande dag lyfte vi upp henne med hjälp av teleskoplastaren, vilket inte skulle ha lyckats i gamla lagården och med hjälp av den fick vi henne på benen och flyttat till djupströavdelningen. Vi fortsatte med lyftandet i en veckas tid, eftersom hon hela tiden var pigg och hade god aptit och för varje gång vi lyfte upp henne klarade hon sig lite bättre.

Sen en morgon stod hon där och tittade på mig när jag kom till lagården:

Dag för dag blev hon bättre och stadigare i benen. Klövarna som var hennes största problem blev också bra igen. Speciellt klöven på vänstra bakfoten var styv vilket ledde till att hon inte fick foten rak och på det sättet skuffa fart åt sig när hon försökte stiga upp. Det att vi lyfte upp henne gjorde att när hon fick tyngd på benen började också klövarna reta ut sig igen.

Hon blev i så gott skick att jag tog remmen bort från hennes bakben (remmen används för att förhindra bakbenen att rämnas, dvs att kon blir i grodställning) på torsdagen och på fredagsmorgonen satt jag henne ut i lösdriften igen med alla andra kor. Allt såg hur bra ut som helst.

På eftermiddagen när jag var på väg hem ringde telefonen och Antte berättade att Nessmeralda hade fått ett anfall och dog. Så där bara var hon borta fast allt såg ut att gå vägen ännu nån timme tidigare… Förmodligen led hon av en störning i ämnesomsättningen som en följd av hjärnketosen och förlamningen. Fastän hon åt sögs inte näringsämnena upp ordentligt, eller det är i alla fall vår och veterinärens tolkning. Fastän vi hade stått bredvid henne när hon föll ihop, hade vi inte längre kunnat göra någonting för att rädda henne.

Nessmeralda var dottersdottersdotter till min Udessa som jag hade med mig när jag flyttade, så därför känns det lite extra tungt att släppa henne på grönare beten 🙁

Förra året blev inte riktigt som planerat eftersom byggandet av den nya lagården var “lite” tyngre än vad vi hade tänkt oss. Klart vi visste att det blir ett tufft år, men riktigt så här tufft hade vi kanske ändå inte tänkt oss.

Själva byggandet skötte vi inte själv eftersom varken tiden eller kunskapen hos oss räckte till. Den normala verksamheten skulle naturligtvis snurra på men utöver det kom det ju en hel del saker som skulle skötas för att få bygget att gå vidare. Viss krävdes det en hel del närvaro vid bygget fastän vi inte själv byggde, men även byrokratin tog sin beskärda andel av tiden. Och det kan jag berätta för er att tär på nerverna och humöret!

Pratade här i höstas med en kollega som konstaterade att det går nog då man är mitt inne i det, men efteråt funderar man nog hur i hela helsike man klarat av den pressen. Det håller jag med om. Ladugården togs i bruk i mitten av november och nu har nog både jag och Antte “takki tyhjä” som man säger på finska. Jobbet rullar på, men man har jätte svårt att ta tag i nya saker som ännu sku behövas fixas.

Men som sagt, djuren flyttade in 12.11 och dom stortrivs i den nya och ljusa lagården.

Och visst gör vi också det! Det är otroligt hur mycket omgivningen betyder för korna och hur mycket forskningen om djurens behov har gått framåt på 20 år. Den nya lagården är ljus, den har naturlig ventilation och framför allt har den rejält med utrymme åt korna så alla kommer åt att äta och mjölkas precis när de vill, oberoende var i rangordningen de befinner sig.

På bilden ovan ser ni en del av liggbåsena. Båsavskiljarena är mjuka så de ger efter när djuren lägger sig och stiger upp. Båsen är så kallade djupströbås, dvs båsets botten är på samma nivå som skrapgången ni ser i mitten av bilden, men fram- och bakkanten av båsen är höga så båset fylls med ett tjockt lager (ca 30 cm) av mjukt strö. Som strö använder vi separerad gödsel.

Skraporna går en gång i timmen för att hålla gångarna rena och torra.

Det går foderbord längs med båda långsidorna, på bilden ovan blir foderbordet till höger och i ändan av båda båsraderna ser ni robotarna. Till höger står Tyyne och till vänster står Suoma. Namnen kommer från Anttes farmors mor Suoma och hennes syster Tyyne.

Om allt går enligt planerna kommer det i slutet av året att stå en ny lagård på kullen bakom åkern. Vi hade för avsikt att göra en tillbyggnad till den befintliga ladugården, men efter att man undersökt markens beskaffenhet beslöt vi oss för att flytta byggnaden till ett helt skilt ställe. Marken vid den nuvarande lagården är ganska ojämn, allt från sand till lera medan det är praktiskt taget bara sand på den plats dit vi flyttar bygget.Eventuellt blir vi tvungna att spränga lite berg, men det är ändå betydligt billigare än att påla eller att först gräva bort mark och sedan fylla det på nytt.

Transporterna är ju givetvis det största problemet för vår del eftersom allt ska transporteras över vattnet hit. Även ur transporternas synvinkel är det mer än väl motiverat att flytta bygget till en stadigare plats. Ju mindre som behöver grävas bort, desto mindre behöver fyllas till och desto färre transporter blir det.

Som det nu ser ut kommer byggarbetet av själva lagården att komma igång om den dryg månad. I stora drag ska det ta ungefär ett halvt år att bygga lagården, så om allt går bra kan korna flytta in i den nya lagården i november. Vi kommer att ha kvar och i bruk den nuvarande lagården åt ungdjuren och sinkorna. Småkalvarna har redan flyttat till sitt nya kalvhus.

Antte har nu då också blivit opererad i sitt knä, dock en mycket mindre operation än Lottas. Detta har i sin tur betytt att jag bott de senaste veckorna i lagården. Eller så känns det i varje fall. Vi har (hör och häpna) haft ganska bra med avbytare, endast några få dagar har vi varit utan. Men avbytarena gör ju sitt jobb på 8 timmar, det vill säga dom gör foder, putsar och ströar en del av lagården och jag sköter resten och av den där resten har det funnits riktigt tillräckligt av den senaste tiden.Eller egentligen är det inget annat än normalt jobb som hör till, men på något sätt känns det lite extra tungt då när jag är den som ska se till att allt fungerar och djuren är i skick.

Då januari började hade vi 13 kalvningar att vänta den månaden. Då januari slutade hade bara 9 kalvat; en döfödd tjurkalv, 3 kokalvar och 5 tjurkalvar. Det här betyder förstås att dom som inte kalvat i tid flyttades över till februari och igår kalvade den sista av januari-kalvarna. Så nu har jag bara kvar 9 kalvningar den här månaden.

Vanligtvis sköter naturen sig och korna kalvar helt själv. Då återstår det för mig att kolla att kon är frisk, alltså mäta febern, kolla att mjölken är “ren” och se till att kon äter och mår annars bra. Hon ska få energidricka och värkmedicin och varmt vatten så mycket hon bara vill ha och sen ska hon mjölkas, så fort som möjligt eftersom råmjölken är livsviktig för kalven. Om inte kon har tillräckligt “stark” råmjölk, den mäter jag med en Brix mätare, så måste jag ta från frysen ordentlig råmjölk och ge den åt kalven. Vanligtvis fungerar det alltså så här och kon putsar kalven, sköter om den och sen börjar hon äta själv och allt är frid och fröjd.

Då Eila kalvade gick det inte riktigt så här. Kalvningen i sig gick bra, men hon hade fått en svår juverinflammation och problem i matsmältningen. Förutom antibiotika så höll jag på en liten vecka med att ge åt henne värkmedicin, Ca-,P-, Mg-pastan, linfrö, vätska för att förhindra uttorkning då hon inte drack, våmstimulerande preparat osv. Hon började äta men gick inte upp i vikt. Veterinären var givetvis och kollade på henne men inte heller hon kunde ge nån diagnos. Eila är fortfarande kvar, men hur länge återstår att se. Hon äter med god aptit men bara inte ökar i vikt, så någon störning har hon i ämnesomsättningen. Hennes kalv har sen igen vägrat äta. Så jag jobbade två veckor för att få honom att äta ordentligt och nu är vi i det läget att han sörplar i sig lite mjölk från ett vanligt ämbar medan alla andra kalvar dricker sin mjölk från tuttämbar. Veterinären kollade också honom, men kunde förstås inte säga varför han inte dricker mjölk ordentligt. Men han verkar må bra nu, äter hö och kraftfoder och ligger däremellan och idisslar.

Sen hade vi Libero som kalvade en morgon förra veckan. Allt var bra ända till kvällen då jag märkte att hennes avföring var bara blodig vätska och hon sparkade sig under magen. Jag gav en magnet åt henne för symptomerna tydde på vasst, dvs att hon hade något extra föremål i magen som förorsakat en inre blödning. Har man god tur så kan det räcka med magnet och linfrö (som bildar slem) för att få kon i skick om skadan är liten och vi trodde faktiskt att det kunde gå vägen eftersom hon piggnade till under natten och följande dag. Men så var det inte utan hon dog. Inte så mycket mera man kunde ha gjort där, tyvärr.

Utöver dessa djurproblem hade vi i ett skede 3/3 gödselpressar sönder, nu fungerar 1/3, vintern har gjort sitt i form av lite frusna vattenkoppar och annat smått o gott. Men jo, som sagt, motgångar känns lite extra stora i såna här specialfall då vi inte har normal bemanning i lagården men nog ska vi fixa det här också 🙂

Så här då året bytt hör det ju till att lite fundera över året som gått och året som startar. 2018 var på många sätt utmanande, inte minst på grund av vädret. För vår del blev det ingen total katastrof vad gäller fodret eftersom vi varje år lagar en del extra så där “just in case” att det behövs följande år. Hur mycket vi kan laga extra beror ju givetvis på växtförhållandena, men 2017 var ett bra år på det sättet att vi har just så mycket foder i lager att vi klarar oss utan några större bekymmer också denna vinter. Dessutom fick vi skörda sk.höpöheinä av hjälpsamma odlare här i trakten, så vi har kunnat sova lugnt våra nätter och veta att djuren får tillräckligt med mat och ingen behöver slaktas p.g.a. foderbrist heller vilket är fallet hos en del gårdar.

2018 var också ett ganska olycksdrabbat år. Antte genomgick en knäoperation med påföljande 3 månaders sjukledighet och jag fick min andel av ledighet då kon sparkade mig så att jag fick en hjärnskakning. Sparkarna träffade inte i huvudet utan i benet men jag tog en lite flygtur och i samband med det knyckte det till i nacken och det orsakade hjärnskakningen. Som husdjursproducenter är vi ju berättigade till daglig vikariehjälp mot ersättning, men i praktiken blev det inte riktigt så. Att jobba med skador är inte det slugaste men ibland nödvändigt och det drar ju ut på tillfriskningen. Visst hade vi avbytare här nu och då, men inte ens närapå varje dag. Förhoppningsvis fungerar det lite bättre nu då Anttes följande knäoperation blir av de närmaste veckorna…

Men det nya året då? Det största som händer för vår del är utan tvivel det att vi ska utvidga. Vi kommer att bygga en ny lösdrift i samband med den gamla och totalt ska det bli plats för 120 kor plus ungdjur. Den gamla lagården kommer att utnyttjas för kvigor och sinkor medan kalvarna och de mjölkande korna får nya utrymmen. Två robotar kommer att sköta mjölkningen. Byggandet av lösdriften kommer igång nu på våren då tjälen släpper. Lite utmanande kommer det självklart att bli med alla transporter av byggnadsmaterialet ut till holmen, men med god planering ska det nog ordna sig.

Så nu är det väl bara att önska er alla ett gott nytt år och ta emot allt vad det hämtar med sig! 🙂

Dräktig alltså. Det är frågan. 

Traditionellt granskar man kornas och kvigornas dräktighet 8 veckor efter semineringen eller betäckningen. Det är i regel en seminör eller veterinär som gör en rektalundersökning antingen bara för hand eller med ultraljud för att kolla om där finns en kalv eller inte.  Det här sättet är ganska arbetsdrygt och tar tid, i och med att man måste ha fast djuret så att hon står stilla då seminören/veterinären undersöker henne.

Som tur är har tekniken gått framåt också på denna front och i dagens läge får man reda på dräktigheten från ett vanligt mjölkprov.  Det är ett väldigt effektivt sätt att göra saken eftersom man inte behöver ta djuret skilt från dom andra, utan provet går att ta där djuret står.  Man tar alltså en liten provbägare, fyller den med mjölk, märkar burken, printar ut ett papper och skickar iväg det med mjölkbilen. Följande dag har man resultat på om kon är dräktig eller inte. Undersökningen baserar sig på hormoner som avsöndras i kons blodomlopp och mjölken då hon är dräktig. Testet kan göras redan efter 28 dagar från semineringen, vilket gör att man snabbare får ett resultat om hon är dräktig eller tom jämfört med det traditionella sättet. Dock finns här en risk för att det finns hormoner kvar i kon en tid efter en eventuell tidig kastning och då kan testet visa att hon är dräktig trots att hon i själva verket inte är det.

Kvigor kan givetvis inte granskas med hjälp av mjölkprov utan för dom gäller ännu det traditionella sättet.