Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

Den sårbara tekniken

Igår hände då det som vi varit rädda för; roboten fick ett sådant fel att den stod stilla många timmar. Men tack vare bra service så fick vi igen igång roboten på kvällen.

Ett 7 timmar långt uppehåll mellan mjölkningarna är ingenting om man mjölkar två gånger om dagen. Men har man en robot som mjölkar hela tiden så blir det nog problem med ett så långt uppehåll, för trots att roboten mjölkar hela tiden, så tar den ju bara en ko åt gången. Listan på omjölkade kor växte förstås hela tiden och en ko som är lågt i rangen kan få vänta många timmar på att få bli mjölkad också efter att roboten kommit igång igen.

Med tanke på detta och för att undvika problem med juverhälsan bestämde vi oss för att starta den gamla mjölkstationen. På så vis kunde vi mjölka alla på kvällen och därmed kunde både vi och korna sova lite bättre på natten. Skulle vi inte ha gjort detta, hade jag haft emot mig en hel brass med stinda juver då jag gick ner till ladugården i morse. Visserligen blev det lite “dubbelmjölkning” eftersom roboten ju inte “visste” att korna var mjölkade utan den mjölkade dem anefter som de gick in till roboten. Men vi räknade med att detta är ett mindre problem än för fulla juver.

Jag måste nog säga att det var riktigt roligt att igen få mjölka på riktigt. Vi mjölkar nog behandlingskor och nykalvade i spann (de går alltså inte till roboten), men hela besättningen har jag inte mjölkat sen 11 juli. Visserligen kunde väl omständigheterna ha varit lite annorlunda, men bra gick det och korna verkade inte heller ta någon större stress över de lite annorlunda omständigheterna. Vetskapen om att jag inte heller behövde stiga upp halv 5 följande morgon gjorde inte saken direkt värre! 🙂

Tacka vet jag det att vi var så smarta att vi lämnade stationen så gott som intakt. En plats mindre har vi nu då robotens vacumpump står där, men förövrigt är stationen orörd. Det var just med tanke på dylika situationer som vi lämnade den och i ärlighetens namn har den nog inget värde hos någon annan heller. Den är så gammal att ingen heller skulle vilja ha den och med tanke på var vi bor så bara måste vi ha ett reservsystem så att vi säkert får korna mjölkat om och när det blir tekniska strul med roboten.

Alla in

Så var då betessäsongen slut för i år. Idag tog vi in de sista djuren, så nu har vi igen fullt hus. En del av ungdjuren, så väl icke seminerade som dräktiga kvigor, fick åka till vår granne. Han slutade under sommaren med mjölkkor och föder nu upp en del av våra djur.

Kalvarna flyttar dit efter att de blivit avvanda från mjölken, kommer hem för att semineras och en del åker sen ännu tillbaka för att vara där en stor del av dräktigheten. Vi har ju nog tidigare också haft en del kvigor och födas upp på en annan gård, men i.o.m. att möjligheten att få dem placerade närmare kom, så föder vi upp alla här på Heisala.

Det är nog konstigt det där med betesgången. Det är alltid så otroligt skönt att få ut djuren på våren och få det lite “luftigare” in i ladugården. Men likväl är det så otroligt lättande att på hösten få in dom alla igen. 🙂

Händelserik säsong

Jaa-a hörni. Det är så länge sen jag har skrivit att jag inte riktigt vet vart jag ska börja.Så jag får ta en sorts sammanfattning och härefter försöka börja skriva lite oftare igen 🙂

Som det har framkommit har detta år varit ett mycket besvärligt kapitel. Det började i våras med en mycket utdragen vårsådd, fortsatte lite bättre med en bra ensilage skörd, sen kom projektet med att laga torrhö uppföljt av andra ensilage skörden. Pricken på i;et var ju sen tröskandet.

Nu när det på växtodlingssidan börjar vara packat o klart för i år, får vi nog trots allt vara nöjda. Vi har fått mycket regn både på Heisala och i Pernå, men vi har klarat oss utan några översvämningar.Ensilage har vi tillräckligt och kvaliteten är bra. Torrhöet blev till hälften riktigt bra, en del fick regn över sig och det sista lades in i plast. Säden blev däremot till en stor del otröskad på grund av det ihållande regnet.

Jag har nog aldrig varit med om en så här besvärlig säsong. Jag har ju visserligen varit bonde bara i 7 år, men jag kan nog inte minnas att det under mina föräldrars tid heller skulle ha strulat till sig så här. Men det är bara att blicka framåt, det kommer nog en ny säsong igen nästa år! 🙂

I ladugården har det också varit full rulle. Sedan jag senast skrev har vi fått 29 kalvar, varav knappa hälften har varit kokalvar. Min gamla tant Rina fick tvillingar, men tyvärr blev det två tjurar. Ni kan tänka er att det fanns en Sonja som var rätt så missnöjd då vi av Rinas 9 kalvningar endast har 1 avkomma i mjölk…!

Den största förändringen vi hunnit med här under sommaren är att vi har installerat en mjölkningsrobot. Tack vare den behöver man inte längre stå 5 timmar om dagen och mjölka. Ibruktagandet har inte varit enkelt, vi har haft ganska stora problem med juverhälsan men nu börjar det se bättre ut.Korna har vant sig rätt så bra vid deras nya mjölkare. I jämförelse med robotens föregångare i stationen måste man ju säga att roboten har nerver av stål 😛 Den får inte sjukt och den blir inte nervös fastän den blir sparkad eller nedsk*tad. Nå, skämtosido. Nog har roboten många fördelar i jämförelse med stationmjölkningen, men den hämtar med sig också ett nytt sorts ansvar och kunnande. Nu måste man vara ännu mera uppmärksam på djurens beteende och framförallt avvikande beteende för att hitta t.ex. juverinflammationer.

Den har varit igång sen mitten av juli, så jag räknar nog oss som nybörjare ännu och såväl vi som korna har en hel del att lära oss ännu för att få allt och löpa som det ska. Eftersom vi inte ökat på djurmängden, bestämde vi oss för att köpa en begagnad robot och installera den i befintliga utrymmen. Lite pusslande blev det ju förstås, men än så länge är vi nöjda med slutresultatet.

Här ser ni en liten bildserie där kalvningsboxen får ge vika för mjölkningsroboten. Uppa (vars rygg syns på bilden) var första kon som kom in i roboten. Sista bilden är tagen någon gång på natten mellan 11 och 12 juli, då vi satt där och föste in korna till roboten och programerade in kordinaterna på spenarna. Det var en låååång natt som slutade 6 på morgonen 😛

Till sist måste jag ju ännu berätta om att vi hade tre djur på utställning i somras. Det var första gången på “vår tid” som detta skedde och vi kan med glädje konstatera att 2 av 3 klarade sig riktigt bra. Uppa blev andra i klassen 5 eller flere ggr kalvade ay-kor och Irja blev likaså andra i klassen för jersey kvigor. Duktiga flickor 🙂 Den trejde, som också var kviga, blev så pass nervös av uppståndelsen att hon inte överhuvudtaget kunde gå in i ringen.

150 000 kg

En rätt så magisk nummer inom mjölkproduktionen. Hur många kor som har uppnått denna respektgivande mängd producerad mjölk vet jag exakt inte. I senaste numret av tidningen Nauta stod det att det skulle finnas 33 st då när tidningen trycktes.
En av dem som har lyckats med det är vår egna tant Luppa. 🙂 🙂 “Int så hottåt”, som pargasbourna skulle säga 🙂

I en ålder av 14,5 år och efter 11 kalvningar fixade hon det. Under provmjölkningen vi hade på påsken blev hennes totala mjölkmängd 150148kg, i dagens mätning blev resultatet över 31 kg/d.

Luppa har alltid varit en rätt så frisk ko. Självfallet har det varit någon juverinflammation nu och då (en så illa att en fjärdedel gick i sin), men så där överlag har allt gått bra. Hon har varit med om embryospolning, men tyvärr fick man inte ett enda embryo från henne då. Detta till trots, har vi nog en hel del avkommor efter henne;
För tillfället har vi 2 döttrar,2 dottersdöttrar och 3 sondöttrar i mjölk. Dessutom har vi och växa 8 dottersdottersdöttrar (7 av dem resultat från embryospolningen 2010). Utöver dessa finns ännu 2 sonsonsdöttrar.
Som jag kanske redan tidigare skrivit, har Anttes föräldrar sålt en tjur till avel efter Luppa. Heisala Ponnistus heter han och han är far/farfar till våra son-avkommor. Han har inte använts i så hemskt stora mängder, eftersom han förolyckades i ett ganska tidigt skede så man fick inte några stora mängder doser av honom. Trots detta har han hållit sig väl framme på listan över semintjurar och ligger med sina NTM+20 ännu bland de bästa inhemska tjurarna. Som en parentes kan nämnas att han faktiskt är en av de mest renrasiga finska ayrshiretjurar som på de senaste åren har sålts till avel. (Det har varit och är fortfarande hårda diskussioner om renrasighet hos ayrshiredjuren, så jag måste ju bara påpeka om denna lilla detalj 🙂 )
Också Luppas dotterson Robert har sålts till avel. Tack vare sin lite udda bakgrund har han kanske också en chans att bli en rätt så väl använd semintjur. I alla fall får vi hoppas på det. 😛

Inte kan man annat säga än att tant Luppa är en finfinfin ko, som man bara måste vara stolt över. Släkten är säkrad, om det blir några lika fina djur av hennes avkommor som hon själv är får tiden utvisa. Hon har minsann lagt ribban högt! 🙂

Nyheter från junior avdelningen

Vi hör till dem som vill ha kalvningar jämnt utöver året, istället för att ha en boom på våren och en på hösten. Det betyder ju då att vi har smått lite hela tiden. Nyaste tillägget i den brokiga skaran kom då Edam kalvade;

Nu har vi dock ett litet problem eftersom kalven helst sku få ett “ostnamn” efter sin mor, men i år ska namnet börja på bokstaven J…. Så förslag på J-ostar mottages 😉

Yvonne, Agata och Ädisa har också kalvat, Ädisa bröt dock vår nyårskalv-tradition genom att försena sig några timmar från midnatt 😉

På bilden vilar Ivonne, Igata och Jädisa efter att ha blivit avhornade. Avhorningen sker under nedsövning och med hjälp av smärtlindring.Efter att de piggnat till igen, är de inte det minsta lilla reserverade emot oss vilket kunde vara fallet om vi hade avhornat dem utan bedövning.

En nyhet inom utfodringen ( i alla fall för oss) är kalvmyslin. De tre musketörerna på föregående bild, stred om maten då de fick påfyllning i mysliskålen. 🙂

Sen har vi ju då vår egen lilla “kalv”. Allt som oftast är han hos fammo och faffa då vi är i ladugården, men ibland har vi honom också med oss. Då får han antingen vara i sin egen lilla kätte eller på tupplur i vagnen 🙂

Smart, eller så inte

Ibland betvivlar man nog på smartheten hos dom där fyrbenta i ladugården. Aakel kalvade nämligen igår. Det är hennes andra kalvning. Kvigor, alltså första kalvare, har en tendens att hålla tillbaka mjölken då man sätter på maskinen p.g.a. att allt är nytt för dem. Äldre kor kan göra det, men det är nog mera sällsynt och då är det frågan om att de vill spara mjölken åt sin kalv.

Så tycker då också Aakel. Det rymms bara inte in i mitt lilla huvud varför man istället för att ge ner en del av mjölken till maskinen, går omkring över ett dygn med ett fullt juver och tycker att kalven ska dricka upp all mjölk?! (och att gå omkring med spännt juver är ingen skön tillvaro kan jag berätta för er 😉 )
Jag har inte sett en sådär envis ko tidigare, hon gav lite mjölk igår vid första mjölkningen men efter det har det varit helt omöjligt att få något att komma. I morse läckte hon t.o.m. mjölk då jag började tvätta henne, men då maskinen kom på tog mjölkflödet slut.

Nå, veterinären kommer idag så hon får ge lite Oxytocin åt Aakel så att hon släpper ner mjölken. Kan vi ju i alla fall hoppas!