Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

He bloooser

Jaa-a, det stormar så att det duger! Vi har varit utan el sen tre-tiden inatt så generatorn har tillverkat elen de senaste ca. elva timmarna och inget tyder på att vi skulle koppla ifrån den riktigt i närmaste framtid. Havsvattnet har varit mycket högt, nu har det lite gett med sig, men aldrig har jag sett vattnet bete sig som det gör idag. Lite vita vågor syns det, men inte så hemskt mycket eftersom vinden inte riktigt passar på här. Däremot drar vinden upp små virvelvindar längs med ytan, så man ser gråa “väggar” som åker omkring på vattnet.

Träd har det också fallit, hur mycket vet vi först i morgon. Antte har hittills varit och röjt undan 10 från byvägen på en 2 km lång sträcka. Inte har jag tidigare varit rädd för vinden, men då vi var och hjälpte till med en gran som låg över linjen och det bara brakade och knakade runt omkring en så skakade det nog lite i byxbuntarna. 😉

Mobiltelefonerna fungerar inte heller, endast nu och då får man kontakt. Trådtelefonen är däremot i funktion.

Back in buisness

Så där, dit for dom 10 månaderna och det är dags att dra på sig ladugårdshalaren igen. Roligt, men onekligen lite vemodigt. Då jag för ett knappt år sedan skulle bli på mammaledighet gick jag omkring och funderade hur jag ska klara av att låta bli att blanda mig i jobbet och att gå och fundera på djuren och arbetena hela tiden. Nå, första tiden var det ju nog svårt men sen då junior anlände så fick jag ju nog annat att tänka på 🙂 Överlag så tror jag att jag har klarat det ganska så bra. Eller det borde man säkert fråga av Antte 😉

Tiden har minsann gått snabbt och mycket har hunnit hända. Kalle växer med god fart och fart har han nog under sig annars också. 🙂 I ladugården har en del förändrats, bl.a. så körs fodret nu ut med en fullfodervagn i stället för att snitta ensilagebalarna en och en. Under sommarens lopp har också några av korna förflyttat sig till grönare beten och en hel hög av kvigor har kalvat in. M.a.o. en hel del nya juver att lära sig.

Det är lite tudelat nu att bli utan avbytare. Dels är det ju skönt att återgå till det normala. Vi har ju trots allt haft en “extra” person i vårt hem ända sedan början av februari. Men å andra sidan kommer det att bli en liten utmaning att få allt och löpa, för ingenting är ju som förr. Till en del kommer mina svärföräldrar att ta hand om Kalle och så har vi ju honom med oss. Tiden får utvisa hurudant system vi kommer att ha. Men, folk har det ju blivit av oss också som har vuxit upp på bondgårdar, så det ska nog lösa sig för Kalles del också! 🙂

Dexter tider

Idag kom Haiku, Hupsu, Hippula och Heila till Heisala. De fyra damerna är av rasen dexter och de första av sin ras här i skärgården, överlag finns det bara en handfull gårdar här i Finland som har av dem.

Dexter djuren är väldigt små i, alla fall om man jämför dem med vanliga koraser. En fullvuxen dexter ko väger i genomsnitt 300 kg och mankhöjden är 100 cm. En medelstor dextertjur väger 380 kg och har en mankhöjd på 105 cm.
I Finland används de som köttdjur, men i grund och botten är de en s.k. dual-purpose ras alltså en kombinerad kött-och mjölkras. Sen då den dagen kommer att någon av våra fyra damer, som ännu är oseminerade kvigor, har kalvat så ska jag nog prova mjölka henne och laga ost av mjölken. De kan faktiskt uppnå en årsproduktion på 4000 kg!

Deras resa hit gick bra och nu får de njuta av det friska och lätt fuktande skärgårdsluften tillsammans med ett par av våra sinkor. Först måste de förstås reda ut det här med rangordning, men nu går de nog i lugn och ro och betar 🙂 :

Mammas lilla hjälpreda

Sommaren har blivit höst och då är det dags att ta den tredje och sista vallskörden för i år. Mängdmässigt blir det en riktigt hyffsad skörd, men de återkommande regnskurarna gör det lite besvärligt att få bort gräset från åkrarna. Nu har de lovat uppehåll i ett par dagar framöver, så vi får hoppas att det stämmer!

En del av gräset har vi redan fått balat. Eftersom vi har en sådan balare som balar och lindar allt i ett, betyder det att man måste åka omkring på åkern och samla ihop balarna som balaren “spottar” ut. Här i veckan var det då äntligen dags för min och Kalles balfångan-premiär. 🙂

Kalle tog det lugnt, först tittade han nyfiket omkring sig och sedan somnade han. Han tog en liten tupplur på en knapp timme och efter det blev det en fältlunch varpå man igen kunde sitta lugnt i sin bilsitter och leka med sina leksaker 😀

Det händer och sker

Den här sommaren har nog varit en verklig berg- och dalbana. Allt började bra med en riktigt lyckad första ensilageskörd. Sedan blev det hötider, då började maskinerna krångla, eller egentligen var det Zetorn som ställde till det, men till all tur fick vi in största delen som perfekt torkat hö. Sen började det hända i ladugården. Först dog Iluppa och sen dog “min” Vilma knall och fall. Förmodligen hade hon någon sorts problem i matsmältningen eftersom hon minskat på mjölken och på ätandet dagen innan detta hände. Hon hade minskat på mjölken och maten även tidigare år, då hjälpte det med att ge olika sorters “pastan” som stimulerar vommen, ger energi o.s.v. Men inte den här gången..
Man tycker ju att två döda djur är tillräckligt, men det finns ju ett ordspråk som säger inte två utan tre. Hos oss blev det fyra. Två kor drabbades av hård akut juverinflammation och klarade sig inte. 🙁

Så det har minsann krånglat till sig i år, men visst har det ju också hänt roliga saker i ladugården. Av de senaste sju kalvningarna har det kommit hela 4 (!?!) tvillingpar. De senaste tvillingarna kom av Yrna och båda var kokalvar. 🙂

Dessutom har vår första kyyttö kalvat. Asteri fick en tjurkalv för en dryg vecka sedan. Än så länge är hon ingen stormjölkare, hon har knappt 10 kg om dagen. Men hon hinner bara hon blir stor 😀 Däremot har hon nog riktigt tillräckligt med temperament. Första gången jag mjölkade henne for hon högt och lågt, upp och ner och från sida till sida i mjölkningsbåset. Så jag förstod varför Antte hade döpt om henne till aHteri 😉 Ett par dagar senare stod hon som ett ljus.

Odlingsmässigt har sommaren varit riktigt lyckad. Som jag skrev blev första ensilageskörden och höskörden riktigt bra både kvalitativt och kvantitativt. Den andra ensilageskörden kunde överlag ha blivit till mängden lite större, men här visade blålusernen igen vad den går för. Vi har rikligt med blålusern på två skiften, ena insått i fjol och det andra insått i år. Det skiftet som såddes ifjol slogs till sist vid första skörden, men då lusernen växte så pass bra, skördades det skiftet till först under andra skörden.
Från det skiftet som såddes in i år har det givetvis blivit taget bara en skörd, men tillväxten där är också otrolig.

Vår lilla patient

Så är då ett par händelserika dagar förbi. Som jag skrev i mitt senaste inlägg kalvade Luppa på lördagen och hon fick en fin kokalv. Kalven, som sist och slutligen fick namnet Iluppa ( alltså i Luppa hehe 😉 ) hade dock på söndagskvällen problem att komma upp. På måndag morgon ringde jag direkt efter en veterinär som kom och gjorde diagnosen att Iluppas lårben var av. Helt säker kunde hon naturligtvis inte vara då hon inte hade röntgen, men så verkade det.

Med veterinären kom vi överens att jag skulle kontakta Helsingfors Universitets djursjukhus för att höra vad de tycker om saken. Jag ringde dit, men eftersom de inte hade möjlighet att operera, rådde de mig att ta kontakt med en privat djurmottagning i Hattula, utanför Tavastehus. Det gjorde jag och vi fick tid till igår klockan 16.

Några tjocka filtar lades in i bakluckan på vår farmarbil och kalven placerades på dem och så bar det av till Hattula. Där röntgades hon och veterinären kunde fastställa diagnosen till brutet lårben. Den goda nyheten var att det gick att operera, men först idag (alltså på onsdagen). Efter lite funderande över hur vi skulle lösa detta på det smartaste sättet, beslöt vi oss för att lämna kalven i Hattula eftersom vi hade kvar av hennes dricka i en tuttflaska. Skötarena matade henne på kvällen och på morgonnatten opererades hon. Allt gick bra och ortopeden var nöjd med resultatet! 🙂

Idag åkte jag sedan och hämtade hem henne. Nu måste vi ha henne en tid skilt för sig och vårda såret genom att spola vatten över det ett par gånger om dagen samt genom medicin. Flugorna är ett litet gissel den här tiden på året (som ni ser på bilden) men förhoppningsvis får vi dem att hållas bort med hjälp av insektmedel.

Slutet gott, allting gott. Iluppas prognos ser bra ut, så nu är det bara att hålla upp alla tänkbara och otänkbara tummar och tår! 🙂 🙂 🙂