Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

Vem bestämmer?

Korna är som bekant flockdjur och inom flocken har de en rangordning. Vem som är högst i rang, avgörs helt enkelt genom “brottning”. Det kan se ganska våldsamt ut då två kor går an på varann, de kan ge varann ordentliga smällar i juvret och under magen. Eller så bara stångas de med varann.

Heim i Pernå där vi hade en båsladugård där korna stod fast, var dessa kamper betydligt längre och våldsammare då korna släpptes ut på våren, än vad man ser då korna släpps ut från lösdriften här på Heisala. I och för sig helt naturligt, då de här kan röra sig fritt och året om göra upp vem som bestämmer. Detta betyder naturligtvis inte att korna bara går omkring och stångar varandra, men då t.ex. en ny kviga kommer till lösdriften brukar det nog bli en del slagsmål.

Då man står och tittar på korna, kan man nog tydligt se vem som styr och ställer och vem som är lågt i rangen. Största delen hör givetvis till den “gråa massan”, dvs. de är ganska i mitten på rangordningen. Men de som är högt i rangen så tar minsann sin plats, speciellt om det kommer emot någon som är lägst ner på rangordningen. De viker nog snällt undan då en chef kommer emot.

Nedan har jag laddat upp en kort video från i somras. Där synns två kor, som reder ut vem som är högre i rang, då de kom ut på betet.

Cirkeln är sluten

Då jag nu har marrat och gnällt över våra alltför många tjurkalvar, är det på sin plats att skriva lite annorlunda nyheter. Under det senaste dygnet har det kommit tre KOkalvar. Ni läste rätt, kokalvar!
Först ute var Uppa, som i går morse fick Ippa2, alltså Ippa den andra. Namnet fick kalven av sin mormorsmor som alltså hette Ippa, kalvens mormor är den på Heisala världsberömda Luppa. 🙂

Sedan var det dags för Aison att kalva. Hon såg redan på morgonen väldigt kalvningssjuk ut, men hon kalvade faktiskt först på eftermiddagen. Kalven fick heta Isa.

Den tredje, Aktia, kalvade i morse. Klövarna syntes då vi gick ner till ladugården och efter en halv timme var kalven, Iktia, ute.
Aktia är den som fick cirkeln att slutas. Hon är nämligen den kvigan som kalvade ifjol, då Lasse Grönroos var och filmade min presentationsvideo.

Vinterns avverkning

Som det redan många gånger har skrivits, har snön krånglat till det för skogsavverkningarna i år. Dels har det, att det finns så mycket snö att man inte vill komma fram, hindrat skogsarbetet. Dessutom har snön isolerat marken så pass bra att det inte uppstått någon som helst tjäle,så man kan inte köra överallt i skogen med traktorn.

Men så finns det ju ändå vissa sega = envisa “bisar” ( i det här fallet min pappa), som trots detta är i skogen så mycket som möjligt. Den hårda kylan och söröjningsarbetet har givetvis gjort att han inte kunnat vara i skogen riktigt så mycket som han skulle vilja vara. Detta till trots, har han fåt omkull x-antal kubikmeter granstock och -massaved samt brännved. Området där han hugger är en liten förnyelseyta, dvs. de gamla granarna ska bort och sedan får vi plantera nya.

Förutom utkörningen sköts våra skogar manuellt, alltså med motorsåg. Dels beror detta på det att vi har ganska små enhetliga skogsområden och de är ganska utspridda. Då skogen dessutom är i lite olika utvecklinsstadier, ser jag ingen ekonomi i det att vi skulle ta en skogsmaskin dit för ett par dagar.
Det som nu är kanske mera avgörande är det, att jag tycker att manuell avverknign ger snyggare resultat än vad det blir då när en skogsmaskin far fram. Förstå inte nu fel, på stora områden är det ett måste att ha en maskin och det är helt och hållet fast i chaufförens skicklighet hur slutresultatet blir. Det kan se fruktansvärt fult ut, men oftast ser det riktigt snyggt ut. Så jag har alltså inget emot skogsmaskiner och deras chaufförer i allmänhet, men i min skog vill jag inte ha dem om det inte blir måsta på. 😉

Hur vi löser detta i framtiden återstår att se, för papsen är ju inte direkt ung mera. Antte är utbildad inom området och motorsågen hålls nog i mina händer också, men då vi nu har djuren på Heisala blir det lite praktiska problem med tidsanvändningen. Nå, allt löser sig och som ni ser från bilderna är det nu inget akut problem än så länge:

Östnyländsk förstärkning

Idag hämtade vi hem den nyaste östnyländska förstärkningen till gården, Svedmark Hosianna. Fastän vi inte aktivt har sökt efter kokalvar som är till salu (tjurkalvarna till trots), så kunde vi inte motstå detta erbjudande.

Hosianna är en liljendalbo, med intressant härstamning. Hennes far är Facet och hennes morfar Peterslund. Hon är en stor och fin kalv, som är född i slutet av december. Då vi köper in nya djur, också om vi säljer, måste det tas salmonella prov på det aktuella djuret. Detta görs genom att skicka ett gödselprov för analysering. Alla kräver inte detta, men i.o.m. att vi har gjort ett s.k. hälsovårdsavtal så måste vi ha detta i skick.

Ännu är det tidigt att säga hurudan mjölkko Hosianna blir, men hon har alla förutsättningar för att bli både långlivad och högproducerande. Hon uppfyller alltså de mål vi satt på aveln. I korthet kan man säga att vi vill ha kor med god exteriör, god mjölkbarhet och hålls friska. Oberoende om vi i framtiden kommer att sätta in en robot i ladugården eller inte, så är dessa mål som underlättar vårt arbete. En ko med hållbar exteriör, som ger snabbt ner sin mjölk är alltid en större fröjd att mjölka än en sådan ko som har lite mjölk som man ska “pina” ut från ett juver som nästan släpar i marken. En sådan ko torde Hosianna inte ändå bli. 😉

Resan gick riktigt bra, hon stod i bilen och tittade på omgivningen. En stund sov hon för att sedan, ungefär i St.Karins, börja muua och fundera hur lång väg det ännu är kvar. Nu har vi henne i en ensambox, bara för att hon ska vänja sig med oss och sin nya omgivning. Hon är väldigt pigg och hela tiden på alerten, så hon kommer nog att klara sig riktigt bra! 🙂

Israpport, del 2

Jaa-a, vem hade trott efter ifjol att det blir en ordentlig vinter i år igen? Här står vi ändå, i början av februari, med en lång, kall och snörik vinter bakom oss och har väl ännu i alla fall en månad liknande väder framför oss.

Isarna har det däremot varit lite sisomså med. Trots att det varit rejält kallt, har snötäcket isolerat isen, så att den inte kunnat växa sig tjock i den takt man kunde tänka sig. Svag is är i och för sig helt okej, med tanke på att förbindelsebåten har lättare att köra då. Men å andra sidan kan den gå sönder och har vi då svag is så kan vi inte färdas eller få något transporterat över isen.
Då jag senast skrev om isen testade vi med att ploga upp isen m.h.a. en fyrhjuling. Idén var riktigt bra och den förverkligades också, men problemet var det att efter båda gångerna som det plogades snöade det och började blåsa, så vägen yrde fast på nytt. Detta ledde till att isen ställvis växte mycket bra, medan den under drivorna förblev kring 15cm – 20cm. Då det ännu sedan stöpte upp vatten på isen, hade man egentligen ingenting att göra där.

Sakta men säkert har isen trots allt blivit tjockare och för tillfället har vi 25 cm till 30 cm tjock is, vilket i praktiken betyder att det nätt och jämnt är bil-is. Fastän vi har så här tjock is, betyder det givetvis inte att det överallt är så här tjockt, så det lönar sig nog att höra på varningarna och inte bege sig ut på sådan is man inte känner till!
Dagens projekt har varit att ploga upp isvägen än en gång, men med traktor den här gången. Traktorn var till låns från kusinen Jokke från grannholmen.
Som ni ser från bilden finns det en liten rygg mellan det som är plogat. Ryggen är inte till någon skada, huvudsaken är att vägen är tillräckligt bred så att den inte yr fast om det börjar blåsa och snöa.

Isen, vädret och tekniken har ställt till det för förbindelsebåten under de senaste dagarna. Under natten till söndagen yrde det snö i rännan. Det plus ett tekniskt fel gjorde att Viken blev ca. 6 timmar efter i sin tidtabell. Som det nu ser ut, kommer Viken att övergå till en menförestidtabell från och med veckoslutet. Det betyder att den kommer att köra enbart till Heisala.

En liten Iikel

Vi har redan i ett par dagars tid väntat på att kvigan Aakel skulle kalva. Aakel borde egentligen ha kalvat redan för andra gången, men det här var alltså första kalvningen.
Det var nämligen så att hon blev seminerad och konstaterad dräktig i början av sommaren 2009. Hon hörde till ett gäng med kvigor, som vi förde till en närliggande holme för att beta där under sommaren. I samband med att hon skulle gå ombord på båten, hände något och hon föll i vattnet tillsammans med Antte. Tur i oturen var att ingedera skadades desto allvarligare, men eventuellt kan denna händelse ha lätt till att hennes dräktighet avbröts (dvs. hon kastade) under sommaren. Hon visade inga brunst symptom när vi var till holmen och tittade efter djuren, men på hösten då vi tog hem dem igen så var hon mitt i ens brunstig.

Efter ytterligare fem semineringar blev hon sedan dräktig. Antte seminerade henne för femte gången på vår bröllopsdag, så slutresultatet kunde ju inte bli annat än bra. 😉
Nå, nu tänker säkert någon vad det nu sen ska vara för idé att hålla en sådan där kviga? Hon är efter en bra släkt, så väl hennes mor som mormor har kalvat fem gånger och båda har mjölkat bra. Så vi får hoppas att hon blir mödan värd.
Efter alla dessa tjurkalvar vi fått, det kom en i går som döptes till Intigen, var lilla Iikel riktigt välkommen. Trots en lite trög start, har hon nu piggnat till och springer och skuttar kring mamma Aakel i boxen.