Man gör vad man kan

Olvi har blivit riktigt ordentligt sjuk. Allt sammans började egentligen redan på fredag morgonen, då märkte jag att hon hade lite “slimsår” i mjölken från en fjärdedel. Hon hade dock en helt normal mjölkmängd och vit mjölk, så jag avvaktade och väntade till kvällsmjölkningen för att se hur mjölken då såg ut.
Under dagens lopp hade hon fått diarré och aptiten hade blivit rätt så dålig. Då jag sedan mjölkade henne på kvällen, hade hon just ingen mjölk och det som kom från den insjuknade fjärdedelen var riktigt gult. Så vi bestämde oss för att ge värkmedicin och våm”startande” pastatub och dessutom lade jag medicin i spenen.

Hennes kondition hade inte förbättrats till i går morse, så jag ringde veterinären. Hon kom och gav värkmedicin, kalk och penicillin direkt i blodet vilket gjorde att Olvi piggnade till och började äta. Tyvärr var detta endast tillfälligt, idag har hon igen varit ganska hängig och utan aptit.

Vi har fortsatt att medicinera mot juverinflammationen, mjölka den sjuka spenen flera gånger om dagen, ge värkmedicin och div. olika pastatuber. Om hon inte har blivit märkbart bättre till i morgon, tänker jag igen ringa veterinären och höra om det ännu finns något annat man kan göra.
Just nu kan vi bara hoppas på att något av detta hjälper.

Slut på båtföre

Vintern har kommit och överraskat igen en gång. Men i år är den som känt ovanligt tidig, så även hos oss. Marken har varit vit över en vecka redan och isen har lagt sig ställvis.
Idag och igår har det varit varmare, bara några minus grader.Tills vidare “värmer” havsvattnet ännu rätt så mycket, så det kallaste vi haft är -16.
Men som sagt, is finns det redan och på sina ställen så mycket att förbindelsebåtarna har haft problem att komma fram. Viken (“vår” förbindelsebåt) kör ännu obehindrat, men våra båtar togs upp i förrgår. Det kan förstås vara att det inte blir värre vinter än så här, så då kan i alla fall en båt läggas tillbaka i vattnet. Det är förövrigt den första gången på mycket länge som båten kom på torrland i november. I fjol användes den ännu i slutet av december, vintern 2007-2008 var det båtföre genom hela vintern.

Jämnställdhet??

Nu kan man lugnt konstatera att vi har en riktigt tjurboom på gång i ladugården; de sex senaste kalvarna har blivit tjurar.

Det började med Fräckna som förra veckans onsdag fick Henkka. Hon kalvade några dagar i förväg, vilket i och för sig var tur då Henkka var ganska stor vid födseln. Fräckna följdes av Öris. Hon hade kalvat natten till lördagen, så när vi gick ner till ladugården fanns det en liten Hacet i lösdriften. Vi hade nämligen kalvningsboxarna upptagna av två kor som gått över sin respektive beräknade tid. Men före dessa två, hann ännu Anni af Kabböle kalva. Hon kalvade på lördag förmiddag och fick en liten Hotto.

Sedan var det dags för de två som torde ha kalvat före de andra. På lördag kväll fick då Yäk äntligen sin kalv,Hilbert. Yäk var seminerad med en frisisk tjur, så det var riktigt lämpligt att det blev en tjur. På söndag morgon före mjölkandet kalvade också Filifjonka. Hennes kalv skulle med all sannolikhet ha blivit en ko, eftersom hon var seminerad med en könssorterad dos. Eller egentligen med tre doser, då hon blev tre gånger seminerad i samma brunst men tydligen hjälpte inte ens det. Det var förövrigt den första gången det blev tjur efter könssorterad dos.
Sedan, sist men inte minst; Ulrika. Hon fick en stor och fin tjur idag på förmiddagen. Han fick heta Hörö. 🙂

Lillajulen kom och for

Så var den lillajulen förbi. Glögg, risgrynsgröt med fruktkräm och all annan julmat. För mig är lillajulen inte direkt viktig, vad jag minns brukade vi inte fira den på något speciellt sätt då jag var liten, men någon sorts julmat skulle det nog ändå vara.
I år hade vi en lite annorlunda lillajul, då det igår kväll ordnades en fest för talkoarbetarena som hjälpte till med att ordna årets Boundbirs i augusti. Vi var ett glatt gäng som njöt av god mat, dans och bra lillajulstämmning. 🙂
Här hemma kunde vi förstås lita på att flickorna i ladugården hittade på något då vi var på väg bort. Vi hade 3 kor och 1 kviga som har/ hade beräknad kalvningsdatum i dessa dagar. En ko hade kalvat natten till igår och kvigan kalvade i går på dagen. Som tur är hade vi en duktig avbytare som tog det hela med ro och skötte ladugården så att vi kunde ha ledigt på kvällen och “bara vara”.
I skrivande stund håller följande ko på att kalva. Hon har gått över sin beräknade tid, så vi får hoppas att allt går bra. Säkert gör det också det, men lite extra noggranna måste vi vara med henne. Vi lämnade henne ännu en liten stund i lugn och ro, men följer med vad som händer via övervakningskameran. Klövarna syntes redan, så nu ska det förhoppningsvis inte räcka så hemskt länge mera.

Generatorn i standby-läge

Då har vintern kommit, även till Heisala. Snö och -12 grader ute, brrrr, men ändå rätt så skönt i jämförelse med sommarens +30 grader. 😛
Med hösten och vintern kommer det också hårda stormar och de senaste dagarna har minsann varit ganska blåsiga.Stormar det, så stormar det inte kan man göra något åt den saken, men man kan ju gardera sig för de olägenheter en storm för med sig. Därför har vi en traktordriven generator.

Som tur är har vi inte behövt använda den under den senaste tiden men den är nog så placerad att det är “bara” att koppla fast de i traktorn. I praktiken fungerar den så att den kopplas i ena “ändan” fast i traktorns kraftuttag, producerar därigenom elektricitet och i andra “ändan” kopplas den till vårt elskåp. På så sätt får vi elektricitet till ladugården och huset.

Riktigt med det samma som elen bryts behöver man nu inte springa ut och koppla fast generatorn, utan man kan nog vänta en liten stund och se ifall elen kommer tillbaka. Allt för längen kan man dock inte vänta, för utan elektricitet fungerar inte t.ex. vattenkopparna eller kraftfoderkioskerna. Inte heller mjölken kyls ner i tanken. Är det nu sen ännu under mjölkningen som elen bryts, så står även mjölkningen stilla och det tycker inte korna om. Då de är vana att bli mjölkade en viss tid, så blir det ytterst obekvämt för dem att vänta med fyllda juver.
Hemma hade vi inte någon generator, för i värsta fall (alltså om elen blivit bort över säg sådär 10 timmar) hade man kunnat mjölka korna för hand. Hur många gårdar som i dagens läge har en generator, kan jag inte uttala mig om. Med tanke på vårt läge, alltså var vi bor och hurudan djurmängd vi har, så skulle det vara ganska ansvarslöst av oss att inte ha en sådan och försäkra elförsörjningen också under elavbrott. Men i mindre besättningar kan jag nog förstå att man inte har en. Den är bra att ha, men förhoppningsvis kommer den inte i användning, i alla fall så hemskt många gånger denna vinter.

Växande klädproblem

Det här med att vara gravid är en ganska omtumlande tid. Dels är man förstås glad och tacksam för att vi ska få ett barn, men samtidigt så innebär det vissa praktiska problem.
Om man nu räknar bort de rent fysiska krämporna, så har den största förändringen skett i det att jag inte längre kan jobba som tidigare. Enda sedan sommaren har allt jag gjort gått på babyns villkor, vilket i praktiken har betytt t.ex. att jag inte lyfter några tunga saker, springer(alltför mycket) efter och bland med djuren osv.

Allt detta minskande av den fysiska ansträngningen är självklart och har inte kommit som någon överraskning. Men däremot hade jag nog aldrig kunnat tänka mig att det är så oöverkomligt svårt att hitta passliga arbetskläder.
Första tiden gick bra, då kunde jag använda mig av mina egna kläder. Halaren som jag använder i ladugården, går faktiskt fortfarande. Beroende på märke och modell, så har de flesta ganska mycket extra vid magen.
Men att hitta utearbetskläder är sedan en helt annan sak. För tillfället använder jag mig av Anttes (även för honom) stora vinterrock. Den har jag räknat med att går på mig enda till slut. Byxorna är däremot det stora problemet. Att använda Anttes byxor fungerade bra en tid, men nu har magen växt ur dem också. Så det var bara att gå till butiken och kolla utbudet där. Då jag frågade expediten om det eventuellt finns några arbetskläder som är gjorda för gravida kvinnor, var svaret nej. Nå, ingen överraskning direkt men ändå är det lite konstigt att ingen tillverkare har nappat på detta. Jag är inte den första eller den sista gravida som behöver arbetskläder, så man skulle ju tycka att det finns en viss efterfrågan. Å andra sidan är det ganska svårt att få tag på “vanliga” arbetskläder som är gjorda för kvinnor, allt som oftast får man nöja sig med “karakläder”. Inget fel på dem heller, de fyller nog sin uppgift men de som är gjorda för kvinnor sitter nog bättre än “kara”modeller.

Hur gick det sedan då? Jo, i normala fall använder jag mig av nummer 48, då det gäller halare. Idag köpte jag en öppenhalare (avohaalarit) nummer 56..! Ni kan tänka er hur jag ser ut i dem, då bredden så småningom börjar vara i nummer 56, men längden fortfarande hör till nummer 48.. 😛