Författare: Sonja

Man brukar ju säga “don efter person”, så slickepinnar för kvigor måste vara av lite större modell än dom som vi brukar äta:

Det är frågan om en slicksten, eller saltsten, som kvigorna slickar på. Då vi inte har några ändamålsenliga ställningar i boxarna, så konstruerade Antte sin egen. Det enda som behövdes var en stängselkäpp, alltså en sådan käpp som används i elstängslen.
Han lade ner käppen i ett rör som finns mellan två boxar, trädde stenen på käppen och tadaa; slickepinnen var färdig! 😀

Man märker nog tydligt att alla djur inte är i behov av salt och andra mineralämnen, medan andra sedan gärna står och slickar på stenen. Därför kan man också ha stenen fritt åtkomlig för djuren, då man inte behöver vara rädd för att någon äter för mycket av det goda.

Idag flyttade ytterligare fyra kvigor från oss. De flyttade en bit upp i landet, lite österut från Tavastehus. Sådana här transporter sköts i regel av en vanlig slaktbil. Om det är frågan om små kalvar, så kan man också själv transportera dem i t.ex. en paketbil eller i en hästtrailer. I en trailer kan man även flytta kor.

I morgon på morgonen kommer slaktbilen för att hämta två “problemkor” och efter det så har alla kor/kvigor/kalvar vi har haft för avsikt att sälja, åkt iväg. Sedan är det bara att ta in även de sista sju djuren som ännu är ute i hagen.

Naturen har visat sina höstliga sidor redan en längre tid, men för en djurgård är betesperiodens slut ett definitivt tecken på hösten och den ankommande vintern. Vi har ännu sinkorna och några kvigor ute, men de utfodras med balar och har skydd för regn och vind så det går nog ingen nöd på dem.

Strandgänget som bestod av 20 kvigor tog vi in på lördagen och idag flyttade en del av dem till sitt tillfälliga hem. Vi har en del av våra kvigor och födas upp under vintern på en gård som har specialiserat sig på det. Orsaken till detta arrangemang är helt enkelt utrymmes brist hos oss. Som tur är finns denna uppfödare rätt så nära oss och djuren blir väldigt bra omhändertagna där.

Allt som allt skickade vi 14 kvigor, en stor del av dem kommer tillbaka på våren (dräktiga om allt går bra) och några säljs på auktion.

Idag flyttade två av våra kalvar, H. Hilma och H. Hoppsala. De fick ett nytt hem på en gård, där man håller på med att bygga en ny lösdriftsladugård.

Transporten gick riktigt bra, Hilma testade dock hållbarheten på bilens interiör medan Hoppsala stod och åt hö hela vägen. Då vi kom fram släpptes de i sina nya boxar med djur i ungefär samma ålder. Båda blev hemvana direkt, det första de gjorde var att de gick runt och kollade varifrån man får vatten och mat. 🙂

För några dagar sedan skrev jag om Tova och hennes problem med benet. Penicillinkuren hon fick var ovanligt lång, 7 dagar istället för 5. Igår kväll gav jag då den sista injektionen. Svullnaden på benet har lagt sig och såret har torkat ihop riktigt fint, så den skadan torde vara ur världen.

Då hon kom in i stationen i morse såg jag att det hängde en lång klimp från ena av hennes bakspenar. Efter några inombords-svordomar och ett allmänt martyriskt “neeeej inte igen”-utbristande, så hoppades jag på att det nu bara var EN klimp, utan någon större orsak. För det har nog hänt att man drar klimpar från en spene, men mjölken ändå är vit och utan celler. Jag tog för säkerhets skull mjölk i plättpannan, men då nu mjölken såg helt ok ut, så pustade jag nästan ut.
Tur så gjorde jag inte det helt och hållet. För när jag kollade i plättpannan, var det en ända stor klimp!

Nå, inflammationer får dom ibland, men hur i hela helsike får en ko som just har haft en veckas penicillinkur en inflammation???????
Vad jag kommer på så finns det två alternativ: antingen jäst eller en penicillinresistent bakterie. Förslag mottages på andra alternativ.

För att nu göra det här ytterligare lite krångligare, så har vi mjölkbil först i morgon med veckoslut emot. Det betyder i praktiken det, att jag kan ta prov i morgon, skicka med mjölkbilen till mejeriet för vidare analysering och få svaret först på tisdagen. Skulle det ha varit mjölkbil idag, hade vi fått svar redan i morgon. Jag väntade med medicineringen ännu idag, men om det har blivit sämre tills i morgon bitti, så måste vi nog börja en ny kur med annan medicin.

En av våra kor, Tova, har fått ett sår på sitt ben. Det är högst antagligen frågan om ett skavsår, som dom ibland kan få på hasen. Såret har hon nog haft en tid redan, men plötsligt började hon ömma för bakbenet och det svällde upp. I samma veva började det komma ut var från såret. Det ser ju rent utsagt asigt ut då det kommer var, men i själva verket är det bara bra att det kommer ut. På så sätt “rengörs” såret. För att dämpa svullnaden smörjades benet med liniment, sådant som värmer varvat med sådant som kyler. Dessutom putsade vi såret så gott man kan, både utanpå och genom att spruta in desinficeringsmedel. Veterinären tyckte att vi ska fortsätta med det och tillika följa med hur det blir.
På så sätt började såret läka och svullnaden sätta sig. Men förra veckan svällde det upp igen och vår veterinär rekommenderade en penicillinkur för att minimera risken för eventuell blodförgiftning som kan uppstå från varande sår. Nu har Tova fått medicin i 5 dagar och det verkar ha hjälpt. Svullnaden har lagt sig, såret varar inte längre och hon har slutat halta.