Regnet öser ner och vinden pinar på här på Heisala. Förhoppningsvis är det lite bättre väder uppåt i landet!
Kom och hälsa på, så många som möjligt. Vi ses i kväll klockan 17 på Corner! 🙂
Författare: Sonja
Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!
Skördetider även i växthuset
Som jag skrev tidigare, så lade vi upp ett nytt växthus på våren eller rättare sagt sommaren.
Tomaterna har minst sagt växt bra under sommaren. Paprikorna har haft det lite för mörkt, så av dem har vi inte ännu fått några smakprov.
Men tomater har vi, i parti och minut. Vi har “vanliga” tomater, körsbärstomater, gula tomater och bifftomater.Så nu gäller det att försöka vara fyndig och komma på diverse recept på hur man ska tillreda dem. Vanligtvis brukar mina goda idéer dö ut just före de ska förverkligas ( jag får alltså brått med matlagningen), så ofta blir det att äta råa tomater ( som ju också är goda) eller att laga en “röra” med tomater, lök, olja och vinäger. Mycket gott även det. Skönt är det i varje fall att ha egna tomater att ta till och inte vara tvungen att bära hem dem från butiken! 🙂
Regn även på sydvästfronten
Regnet tycks ha blivit ett populärt tema här på bloggen. 🙂 Vi har haft riktigt ordentligt höstväder de senaste dagarna; regn och blåst varvat med lite sol. Men efter den här sommaren så välkomnar jag nog hösten med öppna armar!
Blåsten skulle man ju nog klara sig utan, man känner sig så maktlös då det riktigt pinar in från havet. Men till elbolagets ära, så måste jag säga att vi faktiskt har haft el de senaste dagarna bortsett från ett par korta knyckar då de förmodligen har kopplat om något från bolagets sida.
Regnet ja. Sedan onsdagen har vi fått rejält över 30 mm vatten. Då det dessutom har kommit ner rätt så nätt, så har det gjort gott må ni tro. Speciellt de ny sådda vallarna har mått bra av detta. Trots att vi för ett par veckor sedan också fick regn, så har marken varit riktigt krut torr. Det var inte långt ifrån att det “dammade” då de plöjde åkern före sådden.
Tredje ensilageskörden ska vi ännu ha undan, sedan är allt foder skördande för i år förbi. Förmodligen tas den nästa vecka. Men till dess: låt det regna bara! 🙂
Plättpannan
Mjölken som levereras till mejeriet ska vara av bästa möjliga kvalitet och det är var och en producents skyldighet att sköta det. Den bästa tänkbara mjölken man kan leverera är av E-klass. Detta innebär att mjölkens cellhalt är under 250000 st/ml och bakteriemängden under 50 000 st/ml. Följande kategori är I-klass mjölk (250 000 – 400 000 resp. 50 000 – 100 000) och den lägsta kategorin är II-klass mjölk ( > 400 000 resp. > 100 000). Mejeriet tar två stickprov från tankmjölken per månad. Utgående från dessa prov, räknas det sedan ut ett medeltal för både cellerna och bakterierna varifrån det fastställs till vilken klass mjölken hör. En enkel tumregel för hurudan mjölk man sätter i tanken är den, att dit sätts endast sådan mjölk man själv vill dricka.
Cellhalten i tanken är direkt beroende av kornas juverhälsa eftersom cellhalten ökar då en infektion uppstår. Om infektionen blir till en s.k. akut inflammation är den enkel att märka. Då förändras mjölkens konsistens och sådan mjölk kan man naturligtvis inte sätta i tanken. Akuta inflammationer behandlas med medicin och mjölken mjölkas separat, i vårt fall i ett spann. Man kan också mjölka sklit i en separator. Den används om det är frågan om endast en fjärdedel som är inflammerad. Då kan man mjölka den fjärdedelen skilt och de övriga i tanken om de är friska. Separatorn används naturligtvis inte om man har påbörjat medicinering.
En kronisk inflammation är däremot svårare att hitta. En viss färg förändring kan det ske i mjölken, men några andra synliga tecken behöver inte uppstå. Där kommer plättpannan in och så här ser den ut:
Den är alltså indelad i fyra ringar. I denna version finns det svarta linjer i varje ring. Dessa linjer är till för att man lättare ska kunna dosera mjölken och reagensvätskan. Användningen går till på följande sätt: man drar först några strålar mjölk från spenarna och sedan drar man mjölk till den nedre linjen i ringarna. Därefter tillsätter man en reagensvätska till den övre linjen. Sen börjar man i långsam takt tvinna på plättpannan så att mjölken och vätskan blandas.
Om det finns celler i en fjärdedel, tjocknar vätskan i ringen. Ju tjockare och grannare färgen blir, desto mer celler finns det. Med den vätskan som vi använder har man möjlighet att ganska exakt tyda ut hur mycket celler varje fjärdedel har. Då måste man räkna hur många varv man måste rotera plättpannan för att vätskan ska bli tunn igen. Men för mig räcker det att man ser om vätskan hålls klar, blir lite grumlig eller klimppig. Det här testet man gör med plättpannan heter förövrigt Californian Mastitis Test, eller CMT och har en klassificering från 1(klar vätska, inga celler) till 5 (en grann klimp, mycket celler).
Från bilden ovan är det kanske lite svårt att tyda ut resultatet, men det visade sig att kon i fråga har lite celler i högra bak fjärdedelen. Eftersom där är endast lite celler i den och de andra tre fjärdedelarna är riktigt “rena”, lade jag mjölken från den fjärdedelen också i tanken. En sådan här liten mängd med celler brukar oftast gå om av sig själv. För att försnabba förbättringen brukar vi smörja liniment på juvret, ibland fungerar det och ibland inte.
Dahlskog och Santalahti
Jag har varit mjölkbonde på heltid sen 19 augusti 2005. Då tog jag över min hemgård i Pernå. Där finns sammanlagt drygt 33 ha odlad åker och kring 7 ha betesmark. Utöver åkern har jag ca.29 ha skog. Av åkerarealen, är ungefär hälften arrenderat.
Av åkrarna har vi i stora drag hälften i vall, några hektar som viltåker och ca.12 ha vårvete. Allt foder vi skördar (ensilage och torrhö) transporteras till Pargas. Vetet säljs direkt. Jag flyttade med mina kor till Pargas i februari 2008 och sedan dess har Dahlskog varit en växodlingsgård.
I Pargas har vi ca.55 ha åker och 180 ha skog. Förutom några hektar viltåker, har vi allt i vall. Orsaken till den stora vallarealen är den att vi i den här ändan av landet brukar lida av försommartorka. På detta sätt försöker vi säkerställa en tillräcklig mängd ensilage åt korna. Av våra åkrar i Pargas är 12 ha arrenderat. Då så gott som all växtodling vi sysslar med, är direkt anknuten till mjölkproduktionen är det väl på sin plats att jag i samma väva presenterar våra fyrbenta flickor och deras produktion.
I dagens läge har vi sammanlagt 129 djur, varav 7 st är tjurkalvar. Av de resterande 122 är 58 mjölkkor och 64 kalvar och kvigor. För tillfället har vi 48 kor som mjölkar, resten är i sin. Det enklaste sättes att berätta vad flickorna går för, är att lägga upp en mängd med siffror. För en som är insatt i ämnet är dessa siffror enkla att tyda ut, men för er andra är det bara att fråga! Det är enklare för mig att svara på en specifik fråga, i stället för att här i inlägget förklara lite ytligt om allt.
Dessa siffror kommer från det senaste hela kontrollåret, 2009. Medelavkastningen för hela besättningen var 9903 kg/ko, omräknat i EKM (energikorrigerad mjölk) 10153 kg. Om man jämför mellan de olika raserna vi har, så är ayrshire överlägset den bästa med en medelprod. på 10081 kg/ 10335 EKM-kg, de frisiska klarade 9019 kg/8843EKM-kg och de finska lantraserna 6696 kg/7485 EKM- kg. Hela landets medelproduktion var 8840 kg.
Då man jämför fett och protein halten, så är det de finska lantraserna som är bäst. De har en betydligt “studigare” mjölk än de andra raserna, dvs. den innehåller mycket mera fett (grädde) och protein. Därför går det bra att laga t.ex. bondost av just deras mjölk.
Förutom produktionen, är också kalvningsmedeltalet en viktig mätare. Från denna siffra ser man, hur länge korna finns kvar i besättnigen. Vårt medeltal är 2,61 kalvningar/ ko, medan området (svenska Åboland) har ett medeltal på 2,23 kalvn./ko och hela landet 2,33. Här finns alltså att förbättra, både hos oss och på andra gårdar. Då jag snabbt räknade igenom har vi 1 ko som har kalvat 10 ggr, 1 som har kalvat 8 ggr, 1 som har kalvat 7 ggr, 4 som har 6 kalvningar och 3 med 5 kalvningar bakom sig. Förhoppningsvis kommer satsandet på aveln att synas i dessa siffror inom några år.
Det här i korthet om våra gårdar, finns det frågor är det bara att fråga! 🙂
Hötransport
Idag kom första lasset av årets höskörd till Heisala. Som jag säkert har nämnt tidigare, så lagar vi allt torrhö i Kabböle samt en del av ensilaget. Transporterna har gått smidigt, pappa lastar på balarna i Kabböle och långtradaren hämtar dom åt oss följande dag. Nu finns det säkert många som undrar vad det nu sen är för lönsamhet i att frakta balarna flera hundra kilometer?
Det finns faktiskt flera orsaker som gör det till en god idé: För det första så är åkrarna där fodret lagas, färdigt i vår besittning. Så det uppstår inga extra kostnader för markköp. För det andra har vi all behövlig utrustning från tidigare och en fungerande entreprenör som balar ensilaget. Man måste ju utnyttja det man har. Och sist,men inte minst, så har vi inte tillräckligt med åker här på Heisala så att vi skulle få både torrhö och ensilage. Så om vi inte skulle transportera balarna från Kabböle, borde vi antingen köpa mera mark i Pargas eller också köpa fodret. Det skulle nog inte fungera i det långa loppet.
Dessutom så vinner också transportföretaget på att inte alltid behöva åka med tom bil hitåt, då de har någon transport hit ifrån österut.
Nedan en bild från ett ensilagelass från i fjol. ( Jag kom mig aldrig för att gå ut i morse och fotografera.. )
