Författare: Sonja

Jag passade på att ta några bilder av seminerings redskapen, efter att vi seminerat en ko. Vanligtvis beställer man en “riktig” seminör till gården då man ska ha ett djur seminerat. Antte har för några år sedan gått en kurs som ger honom kunskap och rättighet att seminera själv, så vi beställer en utomstående endast då han är förhindrad eller då det är frågan om embryoöverföring.
Fastän Antte får seminera våra djur, får han t.ex. inte åka till grannarna och göra det. För det krävs det ytterligare utbildning.

Den absolut största fördelen med att seminera själv, är att man har större chans att seminera djuret vid rätt tidpunkt, dvs. under högbrunsten. Vi har också ett eget doslager som förvaras i en kvävetank. Tanken är fylld med flytande kväve och det är kallt!
Semindoserna förvaras i små, tunna strån. På dessa strån står det bl.a. tjurens namn och stamboksnummer.För att underlätta igenkännandet av strået, har en viss tjur en viss färg på strået. Då man seminerar sätter man strået in i en pistolett.

Stråena lagras i sin tur i olika avdelningar i kvävetanken. De olika avdelningarna kan namnges som AY-elit, FR-elit, ungtjur osv. Allt detta för att underlätta sökandet av strået, så att så lite kväve som möjligt går förlorat från tanken då man håller upp locket.

Sedan onsdagen har vi fått 6 nya invånare i ladugården. Som jag skrev tidigare, fick vi först Harald på onsdag morgonen och Henriikka på dagen. Båda korna kalvade några dagar för tidigt. Siri tyckte att hon skulle följa deras exempler och kalvade natten till torsdagen. När vi gick ner på torsdags morgonen, låg där en lite Hiri i boxen.

På torsdagen höll alla tätt, men på fredag kvällen kom det två. Värna och kvigan Anda fick en ko resp. tjur; Härna och Holland. Anda behövde lite draghjälp, medan Värna fixade det själv.

Då vi började kvällspasset ikväll, konstaterade Antte att det vore klokast att sätta kvigan Ava (som för övrigt är Värnas första kalv) i kalvningsboxen. Hon hade lämnat sig till sist då han tog in korna från betet och dessutom höll hon svansen lite upplyft då hon gick. Dessa brukar vara ganska tydliga täcken på att kalvningen närmar sig. Vi hann dock inte mjölka färdigt, före hon hade kalvat. Då de sista korna var på väg in till mjölkstationen, sa Antte att jag skulle komma och se; där låg en liten, men långbent Heppu.

Då jag satt och tittade på fotografier, kom jag på bilder från i fjol somras. Då hade vi en kofotograf hos oss och fotograferade 5 av våra kor.Fotona kommer dels till eget bruk, dels till avelsbolagets användning. Meningen med dessa fotografier är att visa hurudana avkommor en viss tjur lämnar.

Här fotograferas Udessa af Kabböle. Udessas far är den svenska Peterslund, han är en mycket känd och använd tjur i Finland. En del är missnöjda med hurudana avkommor han lämnar efter sig, men för oss har han fungerat bra. Som ni ser på bilderna är det mycket förberedande arbete man gör för att få några bra bilder. Korna ska tvättas, de ska klippas och en del får lössvans. Dessutom ska man lämna mjölk i juvret då man mjölkar dem, så att formen på juvret kommer fram. Hur kon står är också av betydelse, då man ska ha fram de bästa sidorna.

För att uppnå bästa möjliga resultat på bilden, så finslipas den ännu på datorn. Då kan man t.ex. räta på rygglinjen och ev. horn “suddas” bort.
Så en hel del jobb och till en del lite fantasi ligger alltså bakom dessa fotografier. Fina minnen från dessa kor får man i alla fall. 🙂

Ibland så undrar jag nog om korna har någon sorts sjätte sinne som berättar för dem att husfolket är på väg någonstans, så nu är det dags att ställa till det? Eller är det bara Murphys lag som gör att det blir på det sättet?

Vi skulle för ovanlighetens skull alla fyra åka bort hemifrån idag, Antte och hans föräldrar med första färjturen och jag med en som går 9.30. Då det nu var på det här viset, bestämde vi oss för att börja med morgonsysslorna en halv timme tidigare än normalt. Vi gick ner lite efter halv fem och tadaa; där står en ko fast mellan båsavskiljarena! Nå, jag började med mjölkningen och Antte skruvade loss ett par muttrar och kon kom loss.

Allt gick bra och Antte for lite efter halv sju. Då jag var på väg bort, märker jag att Tea håller på att börja kalva. Ok, tänkte jag klockan är bara lite över sju så hon hinner nog.
Jag gick in, åt morgonmål och vilade en stund på soffan. Lite efter åtta gick jag ner tillbaka och konstaterade att en kalv var på rymmen. Precis vad som behövdes! 😉 Till all tur gick det bra att få in Hainuli tillbaka med de andra.

Då jag kom in till Tea såg jag klövarna och lite av nosen. Då var klockan lite efter halv nio. Så jag bestämde mig för att hjälpa till och dra ut kalven. Jag satt kättingar runt kalvens framben och konstaterade att där sitter han, den rördes ingenstans. Tur har vi en mekanisk kalvningshjälp som man drar ut kalven med. Inte kan man ju dra ut en kalv hur som helst, men i samband med att kon krystade så drog jag ut. Till sist kom det en stoooor Harald och jag hade ännu 20 minuter tid på mig. 🙂

Vi kom hem med Anttes föräldrar lite före ett och jag tog en sväng till ladugården för att kolla att allt var i skick. Då märker jag att det ligger en kalv i lösdriften. Ingen panik, både kon och kalven mådde bra så Åke kom och hjälpte till med att flytta kalven och kon till kalvningsboxen.

För att kvällen inte skulle bli långtråkig, började Tea visa symtom på kalvningsförlamnning. Hon hade nog fått kalcium före kalvningen, men då hon blev sval och lite svag gav Åke och Magdalena ytterligare kalcium åt henne. Nu ska jag ännu går ner och kolla att allt är i ordning och sen är det nog sängen som kallar. 🙂

Yra och Rigmor har nu drygt 2 månader kvar tills de ska kalva. I regel brukar man ha dem i sin 8 veckor före kalvningen, en del säger att 6 veckor räcker bra. Gamla kor och sådana som har psoblem med juverhälsan brukar vi nog ha en lite längre tid i sin.
Orsaken till att de ska vara i sin, dvs. utan att mjölkas, är dels den att de ska få “vila” och koncentrera sig på den närmande kalvningen utan att behöva sätta energi på att producera mjölk. Dessutom är det under sintiden som den viktiga råmjölken bildas. Råmjölken är betydligt tjockare och gulare till konsistensen än vanlig mjölk. Den innehåller de behövliga näringsämnen och antikroppar den nyfödda kalven behöver.

Då vi ska lämna en ko i sin brukar vi ta bort henne från lösdriften och sätta henne i en box. Då är det lättare att kontrollera vad hon äter. Före vi minskar på antalet mjölkningar, så minskar vi på kraftfodergivan. Då hon inte längre får kraftfoder minskar mjölken och då kan man börja mjölka henne varannan gång. Efter att kraftfodret tagits bort byter vi också ut ensilaget mot halm och hö. Näringsvärdet i halmen och höet är inte lika högt som i ensilaget, så det är ett effektivt sätt att minska mjölken ytterligare. Därför brukar vi ge en del halm åt kvigorna också och på så sätt hindra dem från att bli “fetknoppar”.

Sen då kon mjölkar under 10kg, lämnar vi henne i sin. Yra hade inte så mycket mjölk idag på morgonen, så hon fick ledigt. Då hon har haft lite förhöjt celltal gav jag sintuber åt henne. Det är frågan om små tuber med medicin som man sprutar in i spenen. Medicinen ska ta bukt på de bakterier som finns där. Rigmor lämnar vi säkert i morgon eller i övermorgon i sin.
Sen då vi sett att juvret “torkar ihop” ordentligt, så sätter vi ut dem på bete, där de får lite motion så att de inte blir för feta.