Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

Nu gick sista Visan

Fyra kor reste idag iväg med slaktbilen. En av dem hette Visan, därav rubriken. Som en gemensam nämnare hade alla fyra ett rätt så dåligt juver. Med dåligt juver menar man att mittligamentet eller fram/bakanfästningen har “släppt”. Om t.ex. mittligamentet på juvret “släpper” börjar spenarna “stå ut” och det är ytterst krångligt att mjölka ett sådant juver. För en av dessa kor hade det gått just så.
För de andra tre, hade juvret helt enkelt kommit för nära marken då bak- och framanfästningarna hade gett efter. Förutom att det är svårt att mjölka tomt ett juver som har släppt, så är det också besvärligt för kon att gå med det. Ett litet juver som släpper är inte så besvärligt, men ett stort medför risk för bl.a. spentramp. Sandra, som var en av de fyra, hade ett stort och ganska hängigt juver, så hon fick efter kalvningen gå med bh.

Förutom att juvrena på dessa kor var ganska usla, så fanns det också andra orsaker som bidrog till att vi skickade dem; två av dem blev inte dräktiga och de andra två hade problem med juverhälsan.

Nybörjare

Vi har en hel del kvigor som ska kalva in under hösten. Då de inte är vana med varken kalvningen eller mjölkningen kan de till en början vara rätt så nervösa. Vi brukar göra så, att de får gå en tid före beräknad kalvning i lösdriften tillsammans med korna. Detta för att de skulle vänja sig med rutinerna.

Vi sätter rätt så mycket tid på att “pyssla” om kvigorna i stationen. I praktiken betyder det att man står och pratar med dem, skrapar dem både på juvret och annars och dessutom brukar jag spraya spenarna. Förutom att de blir vana med sprayandet, så skyddar det också mot att bakterierna kommer in i spenen.

En del kvigor är “kolugna” från första början, precis som om de aldrig gjort något annat. En del försöker sitt bästa med att härma en vindmölla. Sedan finns de dom som under första mjölkningen är riktigt lugna, men till följande gång har kommit på att det inte var något vidare roligt det här med att ha en maskin fast i sig..

Till vilken grupp Anda, som vi tog in idag, hör, återstår att se. Om hon brås på sin mor kommer det nog att gå riktigt bra.

Anda på väg till ladugården

Under tiden jag var hemma och tröskade fick vi tre kokalvar, varav en kom från en kviga (kalven på mittersta bilden).

Heisala HjärtaHeisala HoppHeisala Hambo

Hopp´s mamma, Andra, har varit riktigt exemplarisk. Däremot kan man inte säga det om Arev som kalvade idag. Hon stod till en början rätt så stilla, men då maskinen drog lite luft blev hon irriterad och började sparka. Hon gav inte heller ner någon mjölk, vilket också är rätt så vanligt för kvigor. Kalven Hessu får däremot dricka så mycket han orkar, vilket ju är huvudsaken ännu i det här skedet. 🙂

Arev och Hessu

Nåjaa, nu fungerar det!

Nu har vi då fått vår “nya” tröska igång. Gamlingen (360an) skötte nog sitt riktigt bra, ända till i går morse då den vägrade starta. Som tur var servicemannen och fixade den andra tröskan, så på eftermiddagen var det bara att köra!

Då vi inte har desto mera åker och spannmål, har vi ingen tork. Tidigare då vi ännu hade djur odlade vi mestadels havre. Den torkade vi hos bekanta, t.ex. hos min frabror. Vi har inte heller några egentliga lagringsutrymmen, så vi har aldrig kunnat förvara och vänta på högre pris för den säd vi ska sälja. Visserligen har vi ett par silon i en gammal ria samt några sädlåror ( vet inte om de heter så på riktigt) i bodan, men med tanke på hur arbetsamt det är att få säden dit och bort därifrån, är det ingen idé att lagra någon försäljningsspannmål där.
Så nu gör vi så att jag kör säden direkt från åkern till en tork som finns i Ylike (nära Borgå).De torkar säden och en lantbruksfirma köper och hämtar säden direkt därifrån. Det blir nog en hel del körande längs med landsvägen, men då det nu är frågan om högst tre lass så lönare det sig nog.
Vad nu sen bilisterna tycker om att ha traktorer med tunga sädlass framför sig, är sen en helt annan sak. För min egen del (och ganska många andras)kan jag säga att jag nog ger väg åt snabbare fordon så fort det bara går och är tryggt att göra det.
Så, om ni ser en Zetor med ett rött släp någonstans mellan Kabböle och Ylike, så vet ni vem som sitter bakom ratten. 🙂

Trotjänaren i bruk – än(nu) en (sista?) gång

Efter att jag senast skrev ett inlägg har det lite strulat till sig. Vi fick inte ens första åkern tröskad, fören en remskiva gick i klyv på vår “nya” tröska. Nå, maskiner går sönder och sannolikheten att en maskin som har stått i fem år inte skulle göra det, är nog ganska liten. Så vi var förberedda på det. Montören har ganska brått den här tiden på året, (tydligen är det många som får sina tröskor sönder 😉 )så han kom idag på morgonen. Allt verkade bra, enda tills han märkte att man från lagret hade skickat fel reservdel! Så han kommer i morgon på nytt.

Då var det bara att försöka få igång vår gamla trotjänare, Sampo 360. Hör och häpna; den startade! Lite gles är den, men den fungerar. 🙂

Nu är vagnen nästan full, så kanske, bara kanske, jag i morgon kan köra första lasset till torken!

Spannmålspriset stiger, fodret likaså

Då det nu tidigare har varit diskussion om hur spannmålspriset stiger, tänkte jag komma med en annan synvinkel till ämnet. Detta är fortfarande bara spekulationer, men med erfarenhet av motsvarande situation för några år sedan finns det en viss risk för att spekulationerna blir sanna.

För några år sedan då det senast var bra pris på spannmålet, fick de husdjursgårdar, som använder sig av köpt kraftfoder,brev hem som började så här: ” Bästa kund, eftersom priset på spannmålet som vi använder som råvara har stigt, kommer Ert foderpris att höjas.” Visserligen är det helt logiskt, men då man fick dylika brev tre, fyra gånger under året var man allt annat än glad.

Missförstå inte, spannmålsodlarna är värda varje euro och cent de får per ton. Men nog känns det ju lite som om man är i den ställningen att man tar emot med ena handen och ger bort med den andra!

Det finns givetvis olika sätt att ta itu med detta “problem”.
Första alternativet är att vi tackar, tar emot och betalar. Exakta summor vet jag inte i detta skede, men då vi nu har totalt långt över hundra djur som ska matas, kommer det nog att svida i plånboken. Dock har man från mejeriets sida lovat att mjölkpriset kommer att stiga, så det jämnar till en del ut skillnaden. Hur mycket, återstår att se.

Det andra alternativet är att vi “sadlar om” och börjar köpa spannmål direkt av lokala producenter och minimerar förbrukningen av köpt kraftfoder. Om vi går inför detta, måste vi investera i en fullfodervagn och till en del lägga om vår utfodring. I en sådan vagn blandar man ihop t.ex. ensilage, halm och spannmål.
Detta är ett beaktansvärt alternativ eftersom man på så sätt får bort mellanhänderna. Dessa “händer” är det egentliga problemet. Hur mycket spannmål som åker till fabrikerna beror helt på kvaliteten, men jag antar att det inte brukar råda så hemskt stor brist på fodersäd. Jag orkar heller inte tro att de stora fabrikerna på riktigt måste ge ut så mycket pengar, som de sedan höjer vårt foder med.

Nå väl, tiden utvisar om vi igen får dessa brev. Oberoende hur det går i år, tror jag nog att vi i något skede kommer att övergå till en fullfodervagn. Billigare blir det i det långa loppet.