Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

Med en spark in i det nya året

Hej på Er igen och ett gott nytt år även från Heisala! 🙂

Det nya året togs emot relativt traditionellt med vänner och raketer. Hur roligt det nu än är att sitta uppe och prata med gästerna borde man ju vid den här åldern ha förstått att gå och lägga sig före klockan halv tre eftersom djuren ska skötas också följande dag 😛 Nå, det har jag ju då helt tydligt inte ännu heller förstått utan efter tre timmars, många gånger avbruten sömn tack vare vår lilla guldklimp Matilda, gick jag ner till ladugården för att fixa undan morgonsysslorna.

Jag hade inte varit i ladugården på några dagar eftersom vi hade avbytare på mellandagarna, så jag hade hade emot mig en ny bekantskap då kvigan Jättebra hade kalvat nån dag tidigare. Trots mjölkningsroboten mjölkar vi alla specialfall dvs kalvade och kor som behandlas, skillt i ett spann. Dels för att inte uppta robotens tid och i vår ladugård är det helt enkelt den lättaste lösningen då vi ändå har dessa djur bort från lösdriften.

Jättebras mjölkning hade gått problemfritt så jag gick till henne och sku börja tvätta juvret då hon började “lyfta” på ena bakbenet som en signal för att hon inte riktigt gillade det. Det är relativt vanligt att kvigor gör det eftersom det är en ny situation för dem och oftast brukar det gå bra genom att bara prata med dem och på så sätt hålla dem lugna. Man måste också vara rätt så bestämd i sina rörelser så att hon inte tror att man är rädd för henne och hon på så sätt sku styra situationen. Så jag fortsatte lugnt att tvätta henne men rörelserna började bli mer och mer lik sparkar och dom blev snabbare och kom allt högre upp.

Så då tog jag fram sparkjärn nummer ett. Sparkjärnet spänner man fast från ljumsken ( om man nu kan kalla det så på en ko), alltså framför bakbenet och över ryggraden så att hon inte kommer åt att lyfta benet. Det finns vissa risker med att använda järnet och därför brukar vi i regel inte göra det per automatik utan vi använder det endast vid behov. Vissa kor fattar direkt poängen och de står stilla som ljus, medan andra kastar omkull sig. Sen finns det också dom som “flippar helt ur” och börjar hoppa och sparka tills järnet lossnar. Jättebra hör till den sist nämnda gruppen. Jag satt fast järnet och med det samma började hon hoppa jämnfota så högt som jag aldrig tidigare sett en ko hoppa och sparka tills järnet med en smäll föll ner på golvet. Jag stod vid det här laget i hörnet av boxen och funderade hur i helsike jag ska få den här yrbollen mjölkad….

Som tur är har vi också ett annan sorts sparkjärn. Ett s.k. jenkkirauta. Till skillnad från det traditionella järnet lägger man detta järn på ryggen och spänner åt från båda sidorna. Så jag testade med det och där stod hon utan problem och gav ner mjölken. 🙂

Vi får bara hoppas att resten av kvigorna som kalvar in det kommande året är av lite lugnare sort! Men den fördelen hade den här mjölkningen att om jag nu hade gått omkring lite halv sovande i ladugården hela morgonen, så vaknade jag definitivt till nu 😛

Skördandet igång

Vi började med första ensilageskörden för några dagar sedan. Tidpunkten är rätt så normal den tidiga våren till trots. Däremot såg jag för en vecka sedan att man i Borgå trakten också balade ensilage och det tycker jag är ganska tidigt. Men å andra sidan har man ditåt fått regn och värme i ganska passliga mängder.Hit i Pargas har vi inte fått så hemskt många droppar vatten de senaste par månaderna, så gräset i vallarna började ställvis lite sloka. Också tillväxten har lidit av den torra försommaren och ställvis är gräset ganska kort och dessutom ojämnt.

Förhoppningarna var alltså inte skruvade i topp vad gäller mängden gräs, men vi har nog blivit positivt överraskade trots allt. Visserligen blir det ingen toppenskörd vad gäller mängden, men med tanke på omständigheterna blir mängden riktigt hyfsat bra.

I och med att skördandet inleddes, började också vårt samarbete med Anttes kusin o fru “på riktigt”. Balaren dras av deras Valtra, medan slåttern sköts med vår MF. Räfsandet sköts också med vår traktor medan balplockningen görs med deras Valtra.

Ibland måste det balas nästan hela natten

Inte två utan tre….eller fyra

Kunde idag igen konstatera att det händer och sker då Antte inte är hemma. Dagen började med att avbytaren ringde och berättade att en ko fått spentramp. Det finns ju olika “sorters” spentramp och på hennes beskrivning verkade det här vara av det lindrigare slaget, problemet var närmast kon som inte var så samarbetsvillig.

Nå, avbytaren begärde att jag sku gå ner till lagårn för att kolla läget. Jobba får jag inte göra då jag är mammaledig (förutom under helger), men att se på kon och stå bredvid och se på då andra jobbar är ju tillåtet. Efter några skutt och tappra försök att få ner maskin lyckades avbytaren mjölka henne och såret verkade vara bara ett skavsår och en skorv på spenändan.

Följande var sedan ett snäpp värre. Avbytaren kom och berättade att en kalv ligger halvdöd med blod från munnen. Min första tanke var att kalven måste avlivas, men efter att jag konsluterat veterinären, som var minst lika fundersam över vad som orsakat blödningen som vi var, bestämde vi oss för att hon kommer ut på eftermiddagen och gör vad hon kan. Nu ligger kalven i egen box med filt på sig. Inte ens veterinären kunde säga varifrån blodet kom, ingen yttre skada syntes så kanske hon bara hade våldsamt näsblod…

Tredje var nu sen ett ganska lindrigt problem, en kviga som haltade. Förmodligen har hon stukat benet då någon annan varit brunstig på kvigsidan, så veterinären ordinerade värkmedicin åt henne.

Pricken på i;et var roboten som krånglade. Den avbröt en disk, men slutade inte gå. Trots försök att stänga av den helt och hållet så fortsatte den bara att “diska”. Två avstängningar krävdes för att den sku börja fungera normalt igen.

Från kvällsladugården har jag inte fått nån “rapport”, så jag antar att allt är frid och fröjd. Men en sak är säker. Så där småningom måste vi nog på allvar börja fundera över att ge “mötesgångsförbud” åt Antte, då det har en tendens att börja hända saker och ting då han är borta från holmen 😉

Vardagsbilder

Det är ju så grymt populärt nuförtiden på Fejsbuk att ladda upp bilder på sin vardag. Allt från klädhögar till tömning av kvigboxar har figurerat på datorskärmen de senaste veckorna. Så jag tänkte att det passar väl bra också här med en liten bildkavalkad över vad som har hänt den senaste tiden. För att inlägget inte ska bli så stort har jag lagt bilderna i miniatyrformat, men ni får dom större genom att klicka på dom.

Vårbruket kom ju igång väldigt tidigt, som jag redan tidigare skrev. Också i Kabböle sådde vi det första för ett par veckor sedan, men man ser inte ens brådden ännu då det varit så kallt. Vallarna har inte heller ännu börjat skjuta på längden, men för deras del är svalt väder till en början bara bra. Då kommer det mera massa i gräset i stället för bara längd. Också lillherrn deltar, genom att öva sig på framtida bravader med traktorn som fastnar i “diket”

Vi var häromdagen med småttorna och avbytaren och ta lite bilder på några kvigor som vi har till salu. Om inte köparen har möjlighet att komma och se på kvigorna, brukar de oftast begära att man skickar några bilder i stället. Det blev ingen affär den här gången, så kvigorna söker fortfarande efter nytt hem.

Lite tekniskt strul har det också varit, nämligen skärmen på roboten blev svart då en kabel hade “gnagats” av. Nå inte var det något problem att beställa en ny från leverantören, men det tog flera dagar att få hem den. Sen när den väl var hemma, konstaterade Antte att den inte passade….Nå, tack o lov så har vi en “datafirma” i Pargas och därifrån hittades en passlig kabel, så nu fungerar skärmen igen.

Till sist är det bara att konstatera att en era på gården definitiv tar slut, då mjölkstationen monteras ner.Utrymmet kommer ingalunda att stå tomt i framtiden heller utan dit monteras bås som man kan behandla eller mjölka kor i.

Klick

Så var årets stödansökan gjord. Förutom att myndigheterna hade justerat arealerna lite från ifjol, fanns där inga några större förändringar.

Tack vare att jag skickar in ansökningen elektroniskt kan jag kopiera föregående års uppgifter direkt till årets blanketter. Då jag har nästan hälften av åkrarna i vall, blir det inte så mycket ifyllande kvar att göra efter kopieringen.

Däremot hade utseendet på blanketterna ändrat en hel del från tidigare år, så man fick ta och studera extra noggrant att allt nu säkert var rätt ifyllt.

Men som sagt, nu är det undan för i år. Något större besvär är det inte frågan om för min del, då det tog en dryg timme att fixa blanketterna 🙂

Konstgödsel

Idag var det dags att börja spridningen av konstgödseln och största delen av åkrarna här hemma blev gödslade under dagens lopp.

Som jag skrev häromdagen, är våren väldigt tidig. Dagens gödselspridning slår det tidigare startdags-rekordet med 2,5 veckor!

För min del gick dagen till att åka in till Salo på möte. Jag har suttit ett par år med i avbytningsenhetens samarbetsgrupp (ursäkta mig det klumpiga uttrycket, men jag vet inte om det finns ett svenskt namn för gruppen då allt här går på finska…) I gruppen finns representanter från både företagarna och avbytarna samt administrationen för avbytningsenheten. Dessutom brukar där vara nån från både MTK och Mela. Vår uppgift är att diskutera och komma fram med ideér om hur man kunde förbättra avbytningen. Så hemskt mycket kan vi ju naturligtvis inte göra, men ett ställe där båda parterna möts och kan diskutera om saker och ting är väldigt viktigt för att kunna förbättra servicen.