Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

Aldrig bra

Man får väl ta det som en yrkessjukdom, aldrig är man nöjd.Det här gången är det frågan om abstinensbesvär, dvs. svårigheter att hållas bort från ladugården.

Jag har varit mammaledig sen mitten av september, i ungefär 4.5 månader. Dagarna går till att greija med barnen, laga mat, byka kläder och till och med lite städande fast man inte sku tro det då man kommer in till den här förödelsen…

Så ibland längtar jag efter att få fara ner till mina flickor i lagårn, att greija med roboten, fundera vem som höjer cellerna i tanken,allt sånt som man i vanligt fall tycker att är sååååå leidåt då man gör det dag ut och dag in. Men ibland känns det som om väggarna sku falla på och man bara sku vilja gå och arbeta på riktigt.

Tack o lov så har vi ju ladugården ett stenkast från huset, så då när det blir riktigt allvarligt brukar jag nog gå ner och skrapa om flickorna lite och dra in lite frisk ladugårdslukt 😉

Förstå nu inte fel, jag vet hur lyckligt lottad jag är. Allvarligt talat så skulle jag aldrig byta ut den här ledigheten mot att försöka pussla ihop ladugårdsarbete med att sköta en baby och en snart treåring. Barnen är bara små en kortkort tid, så visst tar jag tillvara den här stunden. Då man får det första leendet, första “pratet” och första skrattet med ljud och får vara hemma och se hur Matilda utvecklas dag för dag är man nog tacksam över avbytarna. Jobba hinner jag nog.

Men ibland och bara ibland sku jag nog byta ut två skrikande barn, maten som blir ogjord och ett s*itlass i blöjan till att skrapa rent i lösdriften 😛

Samarbete

Två herremän på var sin holme går och väntar på kommande vallsäsong som småbarnen på julen. Orsaken är ett nytt maskinsamarbete.
Anttes kusin med fru sadlade om i början av förra året från mjölkproduktion till köttproduktion och i om med det finns det nu rimliga möjligheter att få maskinsamarbetet och fungera. Visst hade det kanske gått tidigare också, men lite svårt sku det nog ha varit att tillfrädställa bådas krav och behov då åkrarna ligger på flera olika holmar. Men nu då de på Sorpo kan ta lite senare sitt ensilage än vad vi gör här på Heisala ska det nog gå bra.

Från och med denna säsong kommer vi alltså att göra båda gårdarnas ensilage tillsammans med gemensam balare och kross. Antte förde här i veckan bort vår frontkross och balare

och hämtade “hem” den nya balaren, McHale Fusion3Plus.

Jokke säljer också sin balare och i stället kommer en JF GX2800 kross. På så sätt kommer två gårdars ensilage att skötas med två krossar (Jokkes nuvarande + den nya), en fronträfsa och en balare.
Arbtet kommer att fördelas så att gräset slås och räfsas med våra traktorer och balas och plockas ihop med Jokkes. Förutom att man ju givetvis sparar pengar på att äga maskiner gemensamt så ska själva skördandet ju rimligtvis också gå snabbare.

Så nu är det bara att vänta på sommaren och skördandet 🙂

Dop

Nu har våran lilla flicka fått sitt namn 🙂 Då Kalle föddes och döptes bestämde vi oss för att om vi sku få ett barn till ska hen döpas i Pernå och så blev det. Dels därför att dopena skulle delas jämnt så att det inte alltid är min släkt som ska åka och framför allt därför att det kändes viktigt att ha en fest där eftersom jag är hem därifrån. Dopet hölls i Pernå kyrkan, där också jag för mångamånga år sedan blivit döpt.

Det blev en hel del åkande fram och tillbaka mellan Heisala och Kabböle de senaste veckorna för att få allt fixat. Skulle vi ha valt det enkla alternativet hade vi druckit dopkaffet i Sockenstugan intill kyrkan, men det kändes mycket hemtrevligare att hålla det hos mommo och mofa trots att det var lite mera “arbete” med det.

En del av förberedelserna var att polera lite skedar. Mammas och pappas Ingman-skedar (skedar man får som pris för ett fullt år av E-klass mjölk), famos och fafas skedar samt pappas mommos och famos skedar fick sig en omgång av saltvatten och tandkräm 🙂

Jobbet och ladugården står inte stilla trots dopet. På fredagen kalvade Ilma en fin kokalv efter NoraPrästgård och enligt tradition kom det också en kalv på själva dopdagen då ExtraBra kalvade, också hon fick en kokalv efter tjuren Sammatin Valpas.

Jaa och namnet på våran lilla? Jo, hon får heta Matilda Irja Mariella Johansson 🙂

Julkalvar

Julen är ju som känt födelsens och lugnets fest. I vår version brukar det ingå kalvningar och mera jobb 😛 Nå skämt osidå, korna kalvar då när det är dags, i år fick vi tre jultidskalvar;
Fräckna kalvade sin sjätte kalv den 22 december, Hursula sin tredje kalv den 23 december och Öppa fick sin sjätte kalv den 27 december.

Fräckna och Hursula klarade kalvningen galant, men Öppa blev förlamad. Tack vare snabb förstahjälp, dvs. kalk under skinnet och ett veterinär besök då hon fick kalk i blodet steg hon upp och nu verkar allt igen bra. Fräckna och Hursula fick båda kokalvar medan Öppas kalv är en tjur.

Ännu är det inte slut för i år, Öris har beräknad kalvning den 31 december. Kanske även den traditionen fortsätter? 🙂

Juljuljuljul

Trevlig fortsättning på julen! 🙂 Regn o rusk, dagarna i ända men i går kväll hade vi nog en stoooor Nådendals sol inne i vardagsrummet då Julbisin kom på besök. Junior har i ett par månaders tid gått och väntat att julbisin ska hämta faffas grävare. Det är då alltså frågan om en miniatyr modell av vår grävare som allt som oftast används av faffa Åke, därav namnet. Nå, igår kom då den efterlängtade dagen då han fick sin grävare (+ ett “par” andra leksaker) och hans min var nog guld värd o julen räddad! 🙂

Här en liten julhälsning av våra fyrfotade tomtar:

Tungtransport

Förutom på Heisala och “fasta” Pargas, skördar vi ensilage också på den holme som ligger sist på förbindelsebåtsrutten. Att ta sig dit med maskinerna och arbeta går ju relativt enkelt genom att åka förbindelsebåten. Men att ta skörden hem därifrån är sedan en annan femma.

Visserligen har vi ju all rätt att åka förbindelsebåten, men det tar ju en hel del av däckutrymmet att ha en frontlastartraktor och släp ombord. Alla gånger finns där inte heller utrymme för en så stor kombination och då måste det bara vänta till en annan tur. Dessutom går det inte med vilken tur som helst att åka ut eftersom det tar en stund att få allt lastat, i praktiken har Antte eller hans pappa åkt ut med t.ex. 5.45 turen och kommit hem igen kl.10.

Som sagt så får förbindelsebåten användas, men det finns också ett speciellt fartyg som är gjort för dylika uppdrag nämligen tungtransportfartyget Pontus. Pontus är till för alla här i skärgården, med den går det att transportera allt från djur till byggnadsmaterial och allt där emellan. Den är dessutom byggd så att den ska klara av att ta iland också på andra ställen än bryggor.

På väg hem med ett par lass ensilagebalar

Igår och idag har Antte och hans pappa kört hem balar från Pensar med Pontus. Igår körde de tre turer och idag lika många till. Lite balar blir där ännu kvar, men de rymms bra på ett släp så dom hämtas hem med Ankan i ett senare skede.

Pontus fungerar genom att man bokar den i god tid och sen har man den till förfogande enligt överenskommelse, väldigt smidigt och bra system. Tack vare den tog det bara en dryg dag att köra hem 170st ensilagebalar 🙂