Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

Slutet gott, allting gott

För en vecka sedan mådde varken jag eller roboten sådär nämnvärt bra. Allt började lite efter tre på morgonnatten då roboten ringde och meddelade att den inte hade mjölkat på 45 minuter. Antte gick ner till ladugården för att kolla vad som var problemet, då han inte hade kommit tillbaka på en timme ringde jag och frågade vad som hade hänt. Framgrinden hölls av någon anledning inte fast, så han fick stå där och binda fast den för varje ko som kom och mjölkade. Tillika som vi pratade nämnde jag om att jag hade ganska illa ryggvärk och vi båda började fundera om det sku vara dags att söka sig mot bb. Skulle ju vara perfekt timing 😉

Några timmar och ett telefonsamtal till servicekarln senare åkte vi iväg till Åbo.Vi fick komma hem igen från ÅUCS och se hur läget utvecklas. Ända hem åkte vi inte (trots att jag nog var redo att göra det) utan blev på “Malmen”. Därifrån ringde Antte ett och annat samtal hemåt för att kolla läget med roboten. Den hade stått stilla sedan klockan 10 då servicekarln kom ut, så där fanns en och annan ko som väntade på att bli mjölkad. Felet krävde en reservdel som servicekarln inte hade i bilen och i ett skede övervägde vi att vi sku åka efter den, eller i alla fall fara emot bilen som hämtar den från DeLavals lager.
Så gjorde vi inte, utan bilen hämtade den till färjstranden varifrån Anttes pappa hämtade den med båt. Det var frågan om ett pneumatiskt ventilblock, som styr grindarna.

Nå, på sen eftermiddag blev det nog klart att vi inte åker hem utan så fort som möjligt till bb, där vår lilla flicka föddes 🙂

Slutet gott allting gott, tack vare en bra servicekarl, duktiga avbytare och Anttes pappa behövde vi inte fundera något desto mera på ladugården och roboten. Detta trots att det gick just så som Antte hade varit rädd för; roboten får ett så stort fel att den står obrukbar då när det var dags att åka till Åbo. Men å andra sidan har kan vi nu berätta åt vår lilla “Loppa” att hon meddelade om sin ankomst när pappa ringde till servicekarln och hon föddes exakt då när servicekarln lämnade holman på kvällen 🙂

Inte 2 utan 3

För ett par veckor sedan blev vår traktorpark väldigt enformig. Alla traktorer på gården är numera röda, då Deutzen(även kallad gööna tattårn av vår tvååring) byttes bort. Alla är alltså röda, en är Case och dom andra tre är Massey Ferguson 165S, 5470 och 6455.

Före 6455an kom till oss, så diskuterade Antte med sin systerson om traktorbytet och pojken sku inte att förstå varför vi ska ha ännu en Fergu till?? Nå, efter fortsatt diskussion kom det fram att han trodde att vi hade köpt en 165a till, men då han förstod att det var frågan om en lite nyare modell godkändes bytet 😀

Deutzen började ha lite väl mycket “krämpor”, ifjol var den ur spel flera veckor på grund av ett elproblem som var svårt att fixa och dessutom fungerade inte kraftuttaget som det skulle trots servicen. Så den blev lite onödigt osäker och dyr i drift.

Nu är det ju inte frågan om några grymmt stora traktorer och det behöver vi inte heller. Viktigaste är att de håller ihop och funktionerar då när det behövs, så man inte behöver gå och vara nervös hela tiden och bara vänta att något igen ska gå sönder.

Våran tvååring verkar i alla fall vara nöjd trots att gööna tattårn inte längre finns med 😀

blogg

Följande steg

Jag skrev i ett tidigare inlägg om vår tjur Alan.

I förrgår fick vi ett brev hem där det stod att han blivit godkänd som ungtjur. Det betyder att hans förväntade avelsvärde är så högt att man vill ha avkommor från honom för att sen kunna bedömma hur det förväntade värdet stämmer överens med det “verkliga” värdet.

Nu kommer det förmodligen att ta närmare tre år före vi får veta om han godkänns till brukslistan eller inte, eftersom de avkommor som kommer efter honom föds tidigast om ett knappt år och sen tar det ytterligare två år innan de själv börjar producera och bedöms.

Återstår att se hur det går! 🙂

Ny teknik

Att få djuren dräktiga är ju a och o i mjölkproduktionen. Ingen dräktighet, ingen kalv, ingen mjölk. Brunsterna kollas flera gånger om dagen, i princip alltid då man är i ladugården. Man tittar efter om någon hoppar, om någon blir på hoppad, har slem, har blod eller annars bara beter sig “konstigt”. Det där med att bete sig konstigt är ingen vetenskaplig definition, utan det är något man lär sig med tiden anefter som man lär sig hur de egna djuren beter sig.

I en lösdrift är det till en viss mån lättare att hitta brunstiga djur än vad det är i en båsladugård i.o.m. att djuren går lösa. Då kan de bete sig mera naturligt, t.ex. hoppa. Å andra sidan är det lättare i en båsladugård att konstatera slem och blod då korna står på ett och samma ställe hela tiden.

Att sen lyckas seminera djuret vid precis rätt tidpunkt är sen en annan femma. Har man en tjur så fixar han nog det där med att bestämma rätt tidpunkt. Men vill man inte hålla sig med en tjur (vilket inte vi gör!) måste man bara göra så gott man kan och välja rätt tidpunkt utgående från ovannämnda tecken. Kort sagt är den rätta insemineringstidpunkten då när den brunstiga kon står stilla då de andra hoppar på henne.

Förutom att man själv går och kollar brunsterna, finns det också tekniska hjälpmedel. Vi har nyligen installerat ett sådant system, Heatime.

1

Heatime fungerar genom att man lägger ett halsband med transponder fast på kon.
2

Då kon blir brunstig blir den aktivare än normalt och via den här transpondern “fångar” en antenn upp data som sedan skickas till en centralenhet varifrån man sedan kan avläsa via olika kurvor hur djuret har betett sig.

3

Om det visar sig att ett djur är brunstigt eller har avvikande aktivitet alarmerar centralenheten så att vi säkert då märker att något “extra” är på gång.

Onödigt tjafs som bara kostar pengar kanske någon tycker, för nog har man ju förr också klarat sig med blåtta ögat. Visst, men det finns alltid de djur som har korta eller annars besvärliga brunster att märka och får vi fast ens största delen av dem så har nog denna investering betalt sig tillbaka ganska snabbt. Dessutom så är den begagnad 😉

Tiden får utvisa hur den fungerar. Nu har alla kvigor i seminålder, seminerade men icke granskade kvigor och kor som nyligen kalvat en transponder runt halsen. Igår alarmerade manicken för första gången och idag är det dags att seminera kvigan i fråga 🙂

Ledigt

Jag börjar med att kopiera in min status från facebook; “He bliir vel ti sleng opp föötren opa soffan tå näär man int kan fara neer ti laagårn op siisåtäär tiie måånader” 🙂

På svenska så började min mammaledighet idag. Tudelade känslor igen, men den här gången är det nog lättare att avstå från jobbet än det var då jag gjorde det för första gången. Dels beror det ju förstås på att vi har våran lillkille som jag nu kan vara “hemma” med hela tiden och dels beror det på att den här graviditeten har varit mycket mycket tyngre än den första. Att gå och må illa så gott som varje dag flera månader i sträck och därtill vara trött dag ut och dag in har inte direkt varit någon fröjd. Huvudsaken är självklart att vi båda är friska och det är vi, men humöret och nerverna har ju kanske varit lite på spänn den senaste tiden…

Den här gången är  annorlunda också tack vare att vi bytt mjölkningssystem. Senast var jag mest orolig över hur det skulle gå med mjölkningen, då alla ännu mjölkades i stationen. Nu mjölkas korna av roboten så det blir skött på samma sätt varje gång oberoende av vilken avbytare vi har. Inget illa emot avbytarna, men varje människa jobbar på lite olika sätt och korna är ganska fast vid rutiner. Dessutom kan jag ju nu sitta inne vid datorn och övervaka cellmängden, mjölkmängden osv. via roboten 😉

Det går nog bra den här gången också och som det nu ser ut kommer jag nog att ta ut en hel vanlig ledighet. Barnen är ju små bara en gång och korna och deras skit hinner jag nog skrapa ännu till lust och leda 🙂