Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

Nya gener

För en tid sedan fick vi meddelande om att vår tjurpojke Allan hade blivit godkänd som semintjur. Allan hade redan hunnit växa till sig en hel del p.g.a. att hans genomtest drog ut på tiden. Först misstänktes det att han var en tvillinghalva, vilket var praktisktaget omöjligt eftersom han hade kommit till från en emryoöverföring. Vid den följande resultatkörningen var hans prov inte heller med, eftersom det blivit lite oklart vem som skulle ha meddelat och åt vem om det att han inte var en tvilling…

Nå, huvudsaken är att han fick sitt genomvärde och han godkändes. Vad hans genomiska avelsvärde är vet vi inte, det kommer fram sedan då han används. Jag skriver mera om det genomiska värdet i ett senare inlägg, men så där i korthet betyder det att man från djurens gener (via blodprov eller slemhinneprov) kan förutspå hurudana egenskaoer djuret nedärver till sina avkommor.

Allan kom alltså till via en embryoöverföring och så där i teorin är han inte vår “egen” tjur. Han är i själva verket hem ifrån en gård i Danmark, men är alltså född här hos oss. Hans namn blev också lite modofierat eftersom Allan redan var upptaget och då han flyttade från oss fick han det lite franskaklingande namnet Solsögård Alavire Alan 🙂

Förövrigt skrev jag för några år sedan om vår andra tjur Robert som då hade antagits till semintjur. Han lever och mår bra än i dag, någon massproducent av avkommor har han dock inte blivit eftersom hans avelsvärde inte är tillräckligt högt. Han har dock en hel del bra egenskaper och hör till de bästa avkommor hans far har i seminanvändning i Finland och därmed blev Robert antagen till brukslistans avdelning för specialtjurar 🙂

Uppdatering österifrån

Vi har nu varit sen i torsdags i Pernå med Kalle. Det var meningen att jag skulle vara på åkern torsdag och fredag och sedan minst halva dagarna på veckoslutet, eftersom jag hade landsbygdsturism kursen i Kuggom detta veckoslut.

Nå, det blev inte riktigt så som det var planerat.På torsdagen var jag visserligen och vältade en åker, men på fredagen var det nog bara att vända bort från åkern som jag tänkt harva p.g.a. regnet. Totalt kom det 7 milli regn på fredagen, inte mycket men tillräckligt.

På lördagen var jag sedan på kurs medan pappa harvade och sådde. Vår plan då var att jag var på kurs hela lördagen och sen skulle jag vara hem minst halva dagen på söndagen. På lördag kväll ändrade vi våra planer igen p.g.a. ett riktigt ordentligt åskväder och 14 milli regn. Tror dock att vi klarade oss lindrigt undan, eftersom man fått minst 25 milli i Borgå…

Imorgon åker vi igen hem till Heisala med Kalle så kanske vädret blir fint igen 😉 Nog är vi redan på den bättre sidan med vårbruket med över hälften sått, men nog sku det ju vara roligt att kunna vara till nytta då när man kommer hit.

Vårbruket igång

Nu är våren här! På veckoslutet körde vi igång med vårbruket genom att “lappa” vallarna. Den blöta hösten och vintern har gjort sitt och en del av våra vallar har tagit skada åt sig. Det betyder att Antte sår lite mera nytt frö än vad han annars skulle göra.

Konstgödselspridningen påbörjades också häromdagen.

Så småningom hoppas vi på lite (obs LITE!) regn och värme för att gräset ska komma igång och korna får gott foder att sluka i sig 🙂

Blanketterna fixade

Ett av de säkraste vårtecknena är inom detta yrke dessa mycket omtalade blanketter. Vissa (såväl bönder som icke bönder) ser rött då man bara nämner ordet “Eu-stöd” och för andra är det en sak bland med andra som ska skötas, om man vill alltså. För ingen tvingar ju bönder att ansöka om stöd, men så där i praktiken är det nog måsta på att ansöka om dem för att få det ekonomiskt att gå ihop.

Jag hör till den generationen som nu inte har så hemskt starka yrkesmässiga minnesbilder från tiden före Eu, för min del har Eu alltid funnits där. I år är det åttonde gången jag själv gör ansökan och för varje år tycker jag att det har blivit lättare. I och med att jag har bara växtodling på min gård så är det inte frågan om några invecklade saker, utan det tog ungefär en dryg timme att gå igenom blanketterna och skicka in dem elektoniskt.

Så nu är det fixat, men att förvärkliga de planerade sådderna är nog ännu bara på planeringsnivå. 😛 Så mycket snö finns det nog ännu på åkrarna både i Pernå och i Pargas att det nog dröjer en tid innan vi kan köra igång med vårbruket. Just nu känns det som om starten är lååååångt borta, men som alltid kan jag nästan lova att vi kommer ut fortare än vi räknat med! 🙂

Vila i fred Luppa

Den här dagen blev nog en av de tyngsta i ladugården. Luppa satt fast ögonen för sista gången . Det var det ända rätta beslutet att göra, men svårt och illa kändes det. Hon hade ledinflammation i två ben som vi försökt behandla, men medicinen bet inte på. I stället för att fortsätta att medicinera henne, tog vi veterinären ut idag för att ge sista sprutan åt Luppa.

Luppa blev 15,5 år gammal och producerade nästan 160.000 kg mjölk. Hon kalvade totalt 12 gånger och flera av hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn finns kvar hos oss i ladugården.

Mycket har hon gett åt oss, aldrig kommer vi att glömma henne och aldrig kommer vi att få en “ny” Luppa. Tack ska du ha Luppa, vila i fred… 🙁

Uppblåst

Igår kväll då jag gick in till kalvarna kunde jag konstatera att Kix var uppblåst, hon hade fått trumsjuka ihop med sig. Magen var riktigt uppblåst och hon bara stod stilla. Djuret drabbas av trumsjuka då gaser inte kommer bort från vommen, utan de blir kvar där och börjar “svälla”.

Som första hjälp brukar vi ge matolja och sedan gnugga på magen på vänstra sidan för att få gaserna i rörelse och kalven att rapa och prutta ut dem. Vi gjorde detta också med Kix, men av någon anledning blev hon inte bättre. Lite gas kom ut, men hon bara stod och tittade på mig. Jag försökte få henne att gå omkring i kättan, men tydligen tog det redan så sjukt att hon inte klarade av att göra det.

Då hon efter en stund började skaka på bakbenen, tyckte jag att jag inte hade något annat val än att sticka hål i sidan på henne för att få ut gasen. Det kan låta hemskt, men nu var det frågan om en liten nål jag stack i vänster sida och via den började gasen läcka ut och svullnaden lättade. Efter en stund började hon igen tassa omkring och i morse var hon helt återställd.

Det var bara andra gången på snart 8 år som jag har behandlat trumsjukan genom att sticka en nål i sidan och båda gångerna har det slutat bra. Kix är föresten en blandning av kyyttö och jersey . Vi brukar nog seminera våra renrasiga finnar med deras egna ras, men Asteri blev inte dräktig trots många försök med kyyttö, så därför valde vi att pröva med jersey. Namnet har hon fått efter sin far Jix och eftersom hon är rätt så spänstig misstänker jag att det kommer och bli en och annan kick från henne bara hon blir stor 😉