Bondbloggen – Sida 12

745 Volt solenergi

Det har varit tuffa tider. Först var det hett och sedan regnade det fastän det inte skulle regna alls enligt prognosen. Priset på börsel gick upp till 50 cent/kWh så det blev bråttom att få igång solpanelerna.

Väderprognoserna har varit helt felaktiga men har ändå fungerat som slavdrivare. Om de lovat regn så är det bråttom att få upp panelerna och om de lovat sol så är det bråttom för det kommer i alla fall regn. Förra veckan var rena rama höängsvädret. Det regnade var tionde minut fastän det nästan inte fanns regnmoln på himlen och just då det torkat upp på taket så kom det igen en liten skur. Det blev inte millimetrar men det störde takarbetet ordentligt.

Till sist så satte vi upp panelerna mellan skurarna men en måste vara uppe på taket hela tiden för om han kom ned så fick han en massa blöt lera under skorna – och det var inte så bra på plåttaket. Väderprognoserna såg vi på var tionde minut men det var inte till någon hjälp för de stämde nästan aldrig.

Nu har vi i alla fall hälften av mina solpaneler uppe och alla brorsans paneler. Jag mätte nyss spänningen i ledningarna som kommer in till invertern och det var 745 Volt (ingen direkt sol). Det är alltså likström från panelerna som invertern skall omvandla till vanlig växelström.

Ena halvan kopplad: 745 Volt (ingen direkt sol)

Det gick ganska bra att få upp takplåtarna med den stora lastaren. Jag arbetade ensam för det var alldeles för farligt att ha någon uppe på taket. Ett litet misstag då man drar i spakarna och den 8 och en halv meter långa bommen svänger ganska våldsamt. Det gäller att koncentrera sej och ta det mycket lugnt för att få upp plåtarna utan ryck. Jag hade plåtarna på vagnen och en ställning med två bräder under plåten och två lyftband till gripen på lastaren så jag kunde hissa upp dem på taket (se På taket igen).

Då jag fått upp plåten på taket så klättrade jag upp själv och tog loss ena sidans slingor och skuffade plåten från lyftställningen ned på taket. Sedan slingorna tillbaka i gripen och jag kunde klättra ned och lyfta ned ställningen på vagnen igen.

Lägg märke till ribban som hindrar den lösa plåten från att rasa ned. Jag lyckades nog få ned två plåtar men de blev till all tur inte alls skrynkliga. Bäst att arbeta ensam i alla fall.

Sedan klättrade jag upp igen och bröt ned plåtfliken i nedre kanten så att jag kunde sätta ned plåten rakt på rätt ställe. Att få den att röra sej längs falsen var lögn – den satt som sten då den var nedslagen. Troligen för att taket inte var rakt. Och det är det aldrig på ett gammalt hus. Då falsen var nedslagen (med en gummiklubba) så skruvade jag fast andra kanten på plåten i underlaget.

Det gick bra på halva taket men sedan märkte jag att andra takhalvan var annorlunda. Pärtorna var nyare – inte gråa alls – och betongtakteglen var mycket sämre. Tydligen var taket byggt i två olika skeden. Den andra takhalvan hade dessutom längre avstånd mellan underlagets ribbor så jag var tvungen att sätta in tunna brädlappar under mitten som hade sjunkit ned (se bilden ovan).

Nu började det också bli problem med själva takkonstruktionen. En del av taket hade sjunkit ned och väggbandet hade tryckts ut nästan 10 cm. Orsaken var att mellantaket över bodan hade satt sej ordentligt och måste lyftas upp. Så jag beslöt att först bygga ena halvan av solpanelerna. Eftersom jag har 40 paneler så måste de delas upp i två skilda slingor för invertern klarar inte mer än 1000 Volt. Den andra halvan sätter jag upp först då bodtaket är upplyft och väggbandet rakt.

Förra veckan skruvade jag upp hållarna för panelerna som består av klämmor på falsarna och profilrör längs taket. Klämmorna är tillverkade i Orimattila och har två stadiga bultar som pressar två tjocka plåtprofiler kring falsen. De är specialtillverkade för klickplåten. Själva ställningen är tysk och anpassad till Heckerts paneler.

Solpanelerna lyfte jag upp med lastaren och lyftslingor. De är inte tunga men ganska stora att hantera för hand på ett sluttande tak. Nu kunde jag försiktigt lyfta upp dem liggande på rygg och placera dem på taket där brorsan skruvade fast dem.

En flyttbar ställning hindrar panelerna att rasa ned tills de är fastskruvade. Fästena är specialkonstruerade att passa i profilskenorna och panelerna.

Regnskurarna var besvärliga. Ibland fick vi bara upp en panel innan nästa skur tvingade oss att dricka kaffe igen. Det blev mycket kaffedrickande innan de 20 panelerna var uppsatta.

Men så gäller det att koppla ihop panelerna och det kan göras dumt eller mindre dumt. Varje panel har två sladdar för plus och minus. De skall kopplas ihop till en slinga i serie så att ena panelens plus går till följande minus och så går slingans ändsladdar ned till invertern. Men man skall inte koppla panelerna så att det blir en stor slinga för då blir den känslig för åska.

Om man kopplar ihop alla panelerna och sedan drar returen samma väg tillbaka så bli det ingen stor slinga. Men det blir en mycket lång returkabel. Bättre är att använda sej av den hoppande grodans system. Då kopplas första panelen inte till grannpanelen utan till varannan panel och sedan kommer man tillbaka på samma sätt (med de överhoppade panelerna). Det blir ingen stor slinga som åskan kan inducera störspänningar i och det blir korta ledningar. Och “Hast Du mir gesehen” – panelernas sladdar räcker just precis till varannan panel … Alldeles som om de var avsedda att användas enligt den hoppande grodans system.

Det behövs skarvar i ändan till höger därför att jag ville ha panelernas kopplingsdosor nära till kanten så man lättare kan koppla sladdarna. Nedre radens dosor är därför vända nedåt.

Nu skall ännu invertern kopplas till elnätet och så måste jag sätta en Wifi-rutter i ladan eftersom signalstyrkan från dem jag har i huset är för dålig. Men snart borde jag få solenergi – även om det ännu bara är halva systemet (6,5 kW nominell effekt).

Ny gödslingsteknik (mindre)

Nu har jag testat den nya (begagnade) spridaren. Efter att ha oljat och tagit loss det fastrostade reglaget så fungerade den bra. Nu är det problem med traktorn. Redan i vårsådden märkte vi att maskinen inte hölls uppe utan sjönk ned långsamt. Ventilen till hydrauluttaget läcker alltså. Och med spridaren var det inte alls bra.

Man kan stänga matningen hydrauliskt men sedan går matningen långsamt tillbaka till det ursprungliga för det finns en stark fjäder som drar tillbaka den enkelverkande hydraulcylindern. Det betyder tyvärr att det inte går att köra på det sättet. Antingen måste jag byta traktorns hydraulventil eller sätta in en ny i serie med slangen till spridaren.

Jag körde ut en storsäck (700kg) på en åker där vi i vårsådden gödslade ganska litet. Brodden var inte alls dålig men jag ville se vilken inverkan tilläggsgödsling har. Därför körde jag också vartannat varv med spridaren så det är lättare att jämföra.

Inställningarna fungerade ganska bra enligt Bogballes tabell och någon precisionsgödsling behövs inte. Där det kommer litet mera gödsel så växer det bättre och där det kommer mindre så växer det sämre. Jag kan inte se att “precisionsgödsling” skulle ha någon större betydelse.

Jag märkte också att det är problem att veta när gödseln i spridaren är slut. Man ser ju inte bottnen från traktorn. Det enda var att ta upp bakrutan och höra när rasslandet tar slut. Möjligen måste jag installera traktorkameran bakom traktorn.

Det gick bra att installera spridaren men litet spännande var det då jag skulle sänka den för kraftuttagsaxeln kom mycket nära dragkroken. Det går nog men inte om spridaren sjunker in i lös jord så jag har en pall under den då jag ställer bort den.

Kraftuttagsaxeln kommer mycket nära dragkroken

Nu blir det ändringar i vårsådden. Jag börjar sätta mycket litet gödsel då jag sår och sedan kör jag ut mera där det behövs och lönar sej. Då undviker man eländet från i fjol då så gott som all gödsel gick förlorad för det kom just ingen skörd. Det hade inte hjälpt att gödsla mera då heller för brodden var alldeles för gles efter två stora regn. Jag hade kunnat spara åtminstone hälften av gödselkostnaderna. För oss är det absolut största utgiftsposten så i framtiden kommer gödseln att vara först på besparingslistan. Här pratar Yara för döva öron.

Då vi får igång solpanelerna så blir torkningen nästan gratis och med direktsådden så är bränslekostnaderna mycket små. Vi använder alltid eget utsäde – i år var grobarheten 99%. Kvar har vi gödselutgifterna och litet besprutningsmedel som jag också dragit ned på. Gödseln står då för närmare 80 % av de rörliga utgifterna – om inte mer. Lönsamhetskalkylerna som man ser här och där fungerar inte alls för oss. Maskinerna är gammalt skrot som vi lappar ihop och byggnaderna fixar vi också med virke från egen skog.

Förhållandet mellan vetepris och gödselpris är avgörande men det stora problemet är att vetepriset vet man först ett år efter sådden – och nästan två år efter gödselinköpet. Det har visat sej att gödseln håller ganska bra i två år så man kanske måste köpa gödsel på två års sikt ? Men jag har ingen lust att betala dagens priser så inför nästa vårsådd blir det mycket små inköp. Vi har sparat en hel del gödsel så vi måste inte heller betala så mycket på ett års sikt.

Det är förstås enklare att gödsla i samband med vårsådden och då sparar man en körning. Men det går inte åt så mycket bränsle då spridaren klarar av 12 meter.

Nästa stora steg i inbesparingarna är att helt sluta gödsla men det är betydligt svårare så det får nästa generation fundera på. Man kan också fundera på inblandning av kvävefixerande växter. Det närmar sej biodynamisk odling men jag vågar inte lämna bort besprutningen med tanke på de massor av baldersbrå vi har. Jag har också sett hur det ser ut ifall man inte sprutar – det blir bara en djungel av baldersbrå.

Som sagt så har jag funderat på gödsling med biprodukter från gasproduktion men det är tyvärr ganska långt i framtiden här i våra trakter. Österbotten har kommit mycket längre.

Varje år är olika så det tar flera år innan man vet hur det nya gödslingssystemet fungerar. Det är ju närmast nygammalt för visst har det tidigare använts delad giva. Det blev inte till nånting med den lilla tratten som bara rymde 200 liter i jämförelse med den här som rymmer en hel storsäck.

Vi får se hur det går …

Broddarna bättre

Det var en bra vårsådd men sedan kom det för mycket regn och broddarna började gulna. Jag har väntat och skjutit upp besprutningen eftersom broddarna alldeles tydligt var stressade och mådde dåligt. Dessutom kör jag i år med metsulfuron där till och med användningsguiden varnar för att spruta på stressad brodd. Man får inte använda fästmedel heller för då riskerar man brännskador.

Men nu har broddarna blivit betydligt bättre och jag tyckte att jag kunde köra ut metsulfuronet (motsvarar Ally Classic ungefär). I vårsådden så använde vi mycket litet gödsel – nästan bara hälften av den vanliga givan. Bara på den sista åkern satte vi normal giva för att få såmaskinen tom. Intressant nog ser man inte stor skillnad mellan åkrarna …

Visst finns det tomma fläckar i svackorna men det är en ganska liten yta och det mesta är riktigt jämnt och fint. Ännu i mitten på juni såg brodden ut att vara gul och bränd.

Förvånansvärt bra har brodden blivit på ett par veckor. Det har varit torrt och hett här men det fanns mycket dagg i växtligheten då jag körde klockan fyra i morse. Det betyder att brodden fått vatten trots att det inte regnat just alls. Då luften är så här varm så innehåller den en hel del vatten (80 % i morse) och på natten då det blir svalare så faller vattnet ut som dagg i ganska stora mängder.

Vårt största problem just nu är baldersbrå. Det finns stora mängder av det efter fjolåret då det knappt fanns något vete alls som konkurrerade. Men det är inte plantor som övervintrat utan det är frö i jorden som grott på våren. Höstbesprutningen med glyfosat lyckades ganska bra. Det finns inte kvickrot och inte heller baldersbrå från hösten – utom en sträng där besprutningen gått fel. På bilden nedan ser man hur allt skulle ha kunnat se ut …

En sträng med baldersbrå som övervintrat

Det är knappast någon överraskning att jag är emot att glyfosat tas bort förrän det finns lika bra alternativ. Det blir helt enkelt omöjligt att få någon veteskörd från en åker täckt av baldersbrå.

Det finns som vanligt en hel del “normala” ogräs men de är inget problem utom tistlar. Jag har nästan varje år blandat med MCPA som är det enda verkligt effektiva mot tistel och nu fanns det så litet tistlar på åkrarna att jag lämnade bort MCPA helt. Möjligen var det ett misstag men vetet är så tätt att det i år borde konkurrera bra.

Om man jämför med fjolåret så är växtligheten mycket fin i år med undantag för ett antal svackor. Och så kommer jag tillbaka till frågan: Gödsla eller inte gödsla ? Med så goda förutsättningar borde tilläggsgödsel ge en bra skördeökning. Men priset på vete är på väg nedåt och om det blir en bra skörd i år så är vetepriset i botten igen nästa vår då jag skall sälja årets skörd medan gödselpriset inte lär sjunka i någon högre grad.

Då man läser Landsbygdens Folk så står nån från Yara och pratar strunt om hur viktigt det är att gödsla mycket just nu. Det är bara Yara som tjänar på att vi använder mycket gödsel och måste sälja till usla priser. Deras “optimala” gödselnivåer är bara optimala för Yara. Jag går gärna 10 euro på minus per hektar i stället för att kasta pengar på dem.

Jag tror jag sparar den gödsel jag har kvar från våren till nästa år. Då får vi se hur prisbalansen har ändrats. Och troligen så fortsätter jag att ge en riktigt låg giva gödsel i vårsådden – årets giva räckte bra till. Troligen sänker jag givan ännu mer nästa år. Det går ju att köra ut mera ifall det behövs. I alla fall måste jag i år köra ut en storsäck bara för att testa den nya (begagnade) spridaren. Då ser jag också hur stor inverkan tilläggsgödsling har.

Som gammal bonde vet man att det ännu är helt omöjligt att säja hur det går med årets odling. Ingenting är säkert och vetet skall tröskas och torkas och säljas först ! Egentligen borde man dessutom göra av med pengarna också för att vara riktigt säker – vi har ju ökande inflation. Först efter det kan man börja fundera på hur det gick med veteodlingen år 2022 …

På taket igen

I fjol kunde jag stå på någorlunda jämn mark då vi satte ny brädfodring på ladan men nu blev det takarbeten igen i år. Solpanelerna (40 st.) skall upp på uthusets tak. Men först skall de gamla betongtakteglen ner och ny plåt upp.

Det visade sej att betongtakteglen inte alls är så dåliga som jag trott. Med få undantag är de riktigt fina även om det växer mossa på dem. Pärttaket under är också i prima skick – utom där råttorna gnagt hål. Men jag vågar inte montera panelerna på betongtakteglen för jag litar inte att de håller. I stället sätter jag upp “klickplåt” med färdiga falsar som sedan solpanelernas profiler skruvas fast i med klämmor på falsarna. På så vis behöver man inte borra hål i plåten. Jag litar inte ett smack på de tätningar som kommer under skruvarna. Efter ett antal år så åldras tätningarna och taket börjar läcka som ett såll.

Det gamla taket – lägg märker till skillnaden mellan sol- och skuggsida.

Den 19 juli 1950 köpte farsan 2200 röda taktegel som sattes upp utanpå bodvindens pärttak som var ganska nytt .

År 1950: Jag till vänster och Ingmar till höger

Betongteglen är tunga som attan men de har fungerat bra i 72 års tid och var inte alls dåliga än. Vi hade likadana på garaget men där kom det ned snö och is från verkstadstaket och det höll de inte för. Men här på bodtaket får de vara kvar på andra sidan taket.

Det går ganska bra att rada ned takteglen i frontlastaren som räcks litet över takkanten. Men tunga är de – den stora Zetorn går nästan på näsan med full skopa. Betongteglen är i så gott skick att jag inte nänns slå sönder dem utan radar upp dem i väntan på att de skall behövas. Men det skall vara tufft underlag som håller tyngden. En del går till trädgården son kanttäckning men det är inte så många.

Underlaget är färdigt för takteglen behövde ha ribbor med 32 cm mellanrum. Så jag hissade upp plåtarna med skogslastaren. De är lätta men så långa (485cm) att de är besvärliga att hantera för hand.

Den första plåten gled ned från lyftställningen men regnet hade gjort leran blöt och mjuk så det var bara att hissa upp den igen. Men först skruvade jag fast en ribba i ändan så att plåten hölls kvar. All vår början bliver svår …

Den första plåten måste ställas in mycket noggrant för den styr alla plåtarna till ändan på det 23 meter långa taket. Så det gick hela första dagen till att ställa in den plåten. Taket är nu inte rakt precis men det värsta var att det gamla gröna plåttaket var helt snett. Det kastade hela 15 cm från ås till takfot !

Jag drog in nedre ändan så mycket det gick men måste ända dra ut övre ändan så att den kom utanför den gamla plåten. Där blir det att lappa med en plåtbit. Men jag har lärt mej att inte pruta det minsta på första plåtens inställning för då har man problem i 23 meter (49 plåtar).

Den andra plåten var inte lättare att få dit. I nedre kanten finns en fals som skall ta om takfotsplåten. Enligt monteringsanvisningarna skall man sätta falsen om takfotsplåten och knacka upp plåten med en gummihammare. Det var nog kissan det ! Efter mycket svett och svavel fick jag plåten uppslagen med en slägga … Sedan började jag bryta upp den nedre falsen så att man kunde lägga plåten rakt nedåt. Då klickfalsen tar tag om föregående plåt så sitter den som berg. Anvisningarna var säkert gjorda för montering på ett plant verkstadsgolv och har inte mycket med verkligheten att göra.

Annars verkar plåtarna vara bra. Det är Rautaruukkis Classic D som har litet tjockare plåt än de andra även om den är tunnare än gammaldags plåt. Den skall vara lika hållbar men jag tvivlar på det. Den gamla plåt vi har på gamla folkskolan är mycket tjockare och har dessutom en tjock galvanisering. Allt blir bara sämre – åtminstone med byggtekniken.

Till födelsedagen fick jag en blåsare av min dotter som är en duktig ingenjör. Den använde jag för att blåsa bort en massa skräp och flis från taket innan jag satte på plåtarna.

Blåsare med ackumulator (från skruvdragare)

Under det här taket hade vi förr en tork för säden som senare blev flistork. Därför finns det fullt med skräp under taket. Att borsta och peta bort eländet under ribborna var hopplöst men med blåsaren gick det snabbt. Men sedan var det dags för bastu. Blåsten kom in i vinkeln mellan lada och boda och sedan måste den rakt uppåt …

Använd helst inte en sådan här manick inomhus. Jag hade den också för att rengöra brännhuvudet på flismataren och sota pannan. Efter det måste jag stänga dörren till pannrummet och elda bastun igen. Följande dag låg det ett tjockt lager med sot över hela pannrummet.

Som sagt så fanns det tidigare en sädtork under taket. En massa råttor trivdes fint mellan pärtorna och betongteglen för dit kom inte katterna.

Gnagare är ett gissel på ett jordbruk men nu har vi fyra katter och en kattunge så de har minskat betydligt. Egentligen har vi numera bara möss som kommer in i slutet på hösten – för en kort tid innan katterna tar dem.

Det tar inte lång tid att sätta upp en plåt nu när jag lärt mej hur det skall göras men förarbetet tar desto mer tid. Jag är tvungen att på sina ställen lyfta upp takkanten för den är ganska krokig. Övre väderbrädan och första ribban byter jag också för säkerhets skull. Resten av underlaget är i fint skick. Nu är ungefär en fjärdedel av taket klart med ny plåt.

Sedan då plåten är klar så skall profilerna för solpanelerna skruvas upp. De fästs med klämmor i falsarna och på profilerna skruvas solpanelerna fast.

Falsklämmorna är ganska stora och kraftiga men de skall också hålla i 40 år. Under taket i nedre våningen kommer invertern som skall omvandla 2×900 Volt till 220 Volt växelspänning som sedan matas ut i elnätet om vi inte behöver allting. Men då flera torkfläktar är igång så måste vi nog ta in litet dyr elenergi. Med en fläkt på 11 kW klarar vi oss med egen elström. Det är i teorin och det blir spännande att se hur det går i verkligheten. Närmare 1000 Volt likspänning är inget att leka med så amatörer bör hålla bägge händerna i byxfickorna.

För övrigt så väntar vi på brodden som gulnat betänkligt på sina ställen. Det kom för mycket regn den här våren också. Förr hade vi torra försomrar och regn till hötiden i juli men ingenting är längre som förut. Vi får se om broddarna blir bättre men fläckvis är de redan förstörda.

All svår början bliver vår

Läste med ett stort intresse om Nisses Bögballeinköp. Jag har själv under några års tid vandrat i samma tankar och gjort lite tester med lånad spridare och kunnat konstatera att det nu inte är sådär bara att hoppa in i hytten och köra.

Vi gör som vanligt, tar det från början. På det teoretiska planet resonerar jag precis som Nisse, det måste gå att optimera gödselgivorna och på samma gång spara pengar och skona miljön. Visst vet jag att dagens GPS apparatur kan sköta det självständigt, men det känns lite överkurs ändå, både på inlärnings- och investeringssidan.

Jag har i två vårar nu haft en ganska ny Bögballe lånad och haft stora problem med att få ut dom givor som jag vill, det har liksom hela tiden gått ut för mycket. Nu har jag inte haft riktigt tillgång till alla data runt lånemaskinen så jag har väl skyllt på det, men riktigt så enkelt är det nog inte. Om man känner för det kan man läsa inlägget om excercisen med Bögballen.

Inte lätt – svårt – Bondbloggen

Jag köpte således en Amazone spridare i våras. Precis som Nisses så är den allt rätt genom analog och priset var också hanterbart. Varför jag valde Amazone har helt och hållet att göra med min egen kroppsform. På Bögballen tog jag mig inte in mellan bakhjul och spridare när den var kopplad. Det var alltså en mindre cirkuskonst förenad med risker att koppla kraftöverföringsaxeln liggande under maskinen, det gick, men roligt var det inte.

Amazonen är såpass mycket annorlunda konstruerad att dit går det att ta sig även som välväxt och det fällde avgörandet på märke. Antar förresten att jag är enda bondbloggaren som dras med denna typ av problem.

Nåja, hästhöet skulle i tidig vår få sig en behandling. Nu visade det sig nog att efter 10-15 genomläsningar av manualen fanns det nog saker som jag inte begrep, detta som källa till irritation. Eftersom jag gör sprutspår till en 15 meters spruta så antog (och antar) jag att med kastbredden 15 meter så skall man kunna köra i redan befintliga sprutspår och allt skall sluta lyckligt. Jag har fått mig berättat att för att sprida rätt så skall Amazonen sprida dubbelt i varje körspår. Alltså 7,5 meter från vänster och 7,5 meter från höger.

Eftersom jag har ett ögonmått som en laddörr och dessutom saknar förmågan att få få någonting rakt, oavsett om jag bygger eller kör i en åker så krävdes lite förberedelse. Jag satte upp käppar i båda ändan av vallåkern med 15 meters mellanrum och avsåg att köra efter dessa.

Efter detta gjorde jag följande:

Kalibrerade ihop traktorns varval på kraftöverföringsaxeln med körhastigheten. Amazoneappen berättade att 540 varv vid 7 kmh ger det jag ville ha utslängt. Sen ställde jag in spjällen på tratten till det 14 som stod i appen. Efter detta tog jag inställningarna för kastbredd och ställde in enligt värdena i appen.

Sen tog jag kaffepaus och förberedde mig mentalt.

Det gick nu sen som det gick. redan efter några körda meter kunde jag konstatera att åtgången var vida över det önskade. Som plan B blev det då att göra precis som med Bögballen, dvs köra vartannat sprutspår och då fick jag precis som med dansken en ganska rätt åtgång över hel fältet.

Dock kvarstår frågan, var nånstans tänker jag fel. Om man kör vartannat sprutspår med 15 meters avstånd borde ju arbetsbredden på 15 meder bli hälften för smal. Men ändå blir åtgången av gödseln helt rätt när fältet är kört. Eller?

Jag har kontaktat flera ägare av samma sprutmodeller och alla har konfirmerat att jag gör precis rätt. Men det blir fel. Tror jag.

I den förnämliga Facebookgruppen Spannmålsbönderna fick jag massor med goda råd. Tyvärr hade jag redan provat varenda ett av dom. Fortfarande blir det fel.

Så just nu är jag lite gödseltrattstrött och vet inte riktigt hur jag skall komma vidare. Jag har lite gödsel kvar i lager, men är nu inte precis motiverad att skvätta ut dom lite hipp som happ eftersom det ju var felaktig gödselgiva som jag ville komma undan med trattköpet.

Det värsta är ju det att jag tror att jag gör något så diametralt enkelt tankefel att ingen ens tror att man kan tänka så galet, inte ens jag själv. Lite som att skruva sönder en motor som inte startar och sedan komma på att bränsletanken var tom. Så om det finns nån läsare nu som skrattat klart åt min dumhet kan ni ju dela med Er av kunskapen. Kanske etthundra före Er har gått bet.

Att gödsla eller inte gödsla …

Gödselpriserna exploderade i mars i år. Som värst var de uppe i närmare 1500 euro/ton. Nu har de gått nedåt litet men är ännu kring 700 euro/ton. Det är inte lätt att hitta ordentlig prisstatistik men jag följer med tyska Agrarheute.com (sök på Düngemittel). De skriver att Yara var tvungna att sänka priserna i maj för bönderna slutade helt att köpa gödsel och lagren var fulla. Det var en våldsam stegring av priserna från år 2020 då priset låg under 200 euro/ton och steg till 250 euro/ton sommaren 2021 litet beroende på sort.

Jag köpte konstgödsel i slutet på 2021 och fastän det var dyrt så var det under vårens priser. Men det skall snart köpas gödsel (dyngmedel som de säjer på tyska) för nästa år och jag funderar på om jag skall spara hälften av det jag har i lager …

I alla fall så drog vi ned gödselgivan till hälften då vi sådde i år. Sedan for jag till Lahtis och köpte en begagnad Bøgballe spridare för 2300 euro. Vi har en Bøgballe tratt men den tar bara ett par hundra kilogram så det är mycket krångligt att fylla på från storsäck. Fast om det blir blöta förhållanden så kanske vi måste sprida med den lilla tratten och lilla Ferguson.

Det här är en äldre modell DZ utan all sorts elektronik som man inte behöver men som krånglar. Den har i alla fall hydraulisk inställning (cylindern finns inne i fjädern under reglaget). Den har två tallrikar och sprider 12 meter. Det betyder att den passar i sprutspåren. En storsäck ryms utan problem eftersom det finns tilläggsskalmar.

I fjol gick nästan all gödsel som vi spred förlorad. I jämförelse med det är 2300 euro inte mycket. Om man lyckas spara en tredjedel av gödseln så är den betald på ett år. Jag tänker inte sprida gödsel där det inte finns ordentlig brodd. Möjligen hade man kunnat dra ned den första givan ännu mer men det var så fin såbädd i år och det går alltid en del av ytspridd gödsel förlorad. Speciellt en del av kvävet kan försvinna upp i luften.

Nu är det bara att vänta och se hurudant vädret blir. Det kom ungefär 35 mm regn efter sådden och det är minsann tillräckligt – kanske litet väl mycket till och med. Nu har det kommit 7 mm till och torsdag-fredag kan det komma 20-30 mm ännu. Det är först om några veckor som man kan börja fundera på tilläggsgödsling eller inte.

Beslutet blir tyvärr ganska svårt för man borde kunna se in i framtiden. Det är inte bara vädret som inverkar utan också framtida priser på vete och gödsel och politiken och allt möjligt. Hoppeligen kan vi i alla fall använda egen solenergi för torkningen av nästa skörd.

Hur mycket skall man då gödsla ? Man tror inte riktigt sina ögon då man läser att Jordbruksverket definierar “optimal kvävegiva” på följande sätt:

“Vid ökad kvävegödsling ökar normalt även skörden upp till en viss nivå. Vår definition av ekonomiskt optimal giva är den kvävegiva där kostnaden för det sist tillförda kilot kväve är lika stort som värdeökningen för skördeprodukten.”

Se https://jordbruksverket.se/vaxter/odling/vaxtnaring/rekommendationer-och-strategier-for-godsling

Det betyder ju att bonden inte får någon avkastning alls på de pengar han satsar på mera gödsling … Man bör alltså alltid hålla sej UNDER deras “optimala kvävegiva”. Då man ser ordet “optimal” så bör varningsklockorna ringa och man bör fråga sej för vem eller vad är det optimalt. Jag tror nog att det är optimalt för Yara men knappast för bonden. Se https://www.bondbloggen.fi/2013/03/03/optimal-godsling-for-vem/.

Ju mindre man gödslar desto mera avkastning får man på de pengar man använder för gödsling så det finns ingen absolut “bästa” gödselnivå. Det är inte bara frågan om hur stor hektarskörd man får. Det kommer också torkningskostnader och transportkostnader. Med stigande energipriser så stiger de också.

Man har ibland undrat om det skulle vara bäst att inte gödsla alls. Men då man ser på den gula brodden där gödselgivan av någon orsak inte blivit tillräckligt stor så inser man att det nog lönar sej att sprida åtminstone litet gödsel. Ogräsen växer i alla fall även om man inte gödslar.

Förr i världen hade vi kossor som förutom mjölk gav värdefull gödsel. Tyvärr så skiter en ko inte för lika många hektar som den äter ifrån. Nu finns det en ny möjlighet och det är restprodukterna från biogasproduktionen som kan användas för gödsling. Det är en tilltalande idé men man måste först bygga upp biogasgeneratorer.

Hittills har det gått bra, sa han som föll från elfte våningen då han kom till andra. Sådden gick fint i år och vi har till och med potatisen i jorden (i går) före regnen den här veckan. För första gången på länge gick det att köra fåror utan att använda den stora traktorfräsen. Vanligen är våra jordar så styva att potatisfåraren bara går utanpå. Litet fuktigt var det men det är bara bra.

Det är länge sedan våra åkrar sett så (relativt) snygga ut. Vanligen är de fulla av halmtestar som står upp – eftersom vi kör med direktsådd. Men det är inte för utseendet som vi odlar utan för skörden så få nu se hur det blir i höst.