Kategori: Bondbloggen

Nu har vi förtjänat massor med pengar. Inte för att man sett röken av några pengar men vi har sparat på att inte köpa virke utan såga själva. Inte har vi sågat nånting som duger till salustock utan mest bara krokiga och halvruttna och klena som högst hade gått som ved eller sulfat.

Ibland så kan man använda en stor del av virket bara man kapar av de rötskadade delarna. Det är svårt att veta hur långt röta går innan man sågat. Ibland blir det bara flisved av en stock.

Vi förnyade ju i somras ladans brädfodring mot söder. Solen hade ätit upp en del av bräderna ganska så grundligt. Inte för att det var något kvalitetsvirke i den gamla brädfodringen heller – det var mest bakar som nödtorftigt hade sågats någorlunda jämntjocka. Det fanns stora springor mellan bräderna vilket bara var bra förr då vi hade fullt med hö i ladan för då torkade det bra.

Det var inte så roligt på vintrarna då yrsnön ibland lade 20 cm tjocka snölager inne i ladan. Vi har syd-sydväst som förhärskande vindriktning och i vinkeln mellan ladan och uthuset (den gamla ladugården) blev det ett grymt tryck som blåste yrsnön långt in i husen – vinkeln fungerade som en tratt. Så nu har vi satt upp takfilt under den nya brädfodringen så att väggarna blir fullständigt täta.

Det behövs en hel del virke för ladans södervägg är 15 meter lång och fyra meter hög medan uthusets södervägg är 23 meter lång och 3,6 meter hög. Vi har sågat omkring hundra stockar. Av de klena (under 16 cm i toppändan) blir det två bräder och en blanka. Mest har vi sågat 19 mm bräder för det behövs inte så tjocka utanpå takfilten. De blir inte fullkantade men det behövs inte heller. Jag räknar med att de torkar ihop så det blir en hel del springor men takfilten får sköta om tätningen.

Man märker tydligt att grövre virke ger mycket bättre utbyte än det klena men visst kan man såga ned till 12 och 10 cm stockar om man inte behöver fullkantat virke. Vi hade en del krokiga stockar och sådana med sprötkvist som inte duger till saluvirke men visst fick vi en hel del användbara bräder från dem. Det går inte så bra att såga kortare bitar än 215 cm på Logosolen som har stöd med 2 meters mellanrum. Men en 430 cm stock som kapas på mitten går bra att såga.

Tre meters propsar går utmärkt att såga men redan 430 cm behöver stöd under rotändan som annars hänger ned. Det fixar vi med en hydraulisk domkraft under ändan som vi ställer in med millimeterprecision. Man mäter bara höjden från undersidan upp till linjalen som sågsläden följer. Stockar som har spänningar i sej är besvärliga för man måste ibland trycka ned dem med skruvtvingar så att de hålls raka men det är inte så ofta som det behövs.

Vi har nog sågat sex och sju meter långa stockar men då måste man emellanåt dra dem framåt så att sågens svärd finns mellan stöden så att tjockleken blir rätt. Det tar tid men vi behöver ganska sällan så långt virke och så har vi i lager stora mängder sju och åtta meters virke som blev över då vi byggde den nya kalluftstorken. En del av det långa virket behövdes i somras då vi satte upp brädfodring i ändan på den nya ladugården (byggd 1945).

Ladans vägg var till största delen 4 meter långa bräder men till uthuset går det mest åt stumpar eftersom där finns en mängd dörrar och fönster. Till all tur är brädfodringen mycket bättre på nordsidan som har väggar på 22 + 31 meter. Där behöver vi mest bara lappa en del.

Nu är den nya elektriska sågen ordentligt provad och den är verkligen bra. Den orkar såga utan några som helst problem och virket blir ganska snyggt bara men filar sågkedjan tillräckligt ofta. Att byta sågkedja är ganska bökigt så jag byggde en hiss av en handvinsch så att jag kan fila enklare då hela sågen står på ända. Det passar bra att fila då man kört slut en tank med kedjeolja.

Med en vass sågkedja är det bara att såga så fort man hinner veva – elmotorn på 5 kW orkar ledigt. Inställningen av höjden då man tar de första bakarna görs med ett enkelt hjälpmedel så att svärdet tar jämnt över hela stocken. Det är inte bra att vara för snål och ta en tunn baka för då slits svärdet ojämnt och börjar “klättra” varvid det är förstört. Det är bäst att ta bort minst 1 cm över hela stocken. De två stöden ställs in med var sin vev så man kan såga kilformat virke utan problem. Tyvärr är skalorna i tum och ett hack är 1/8″ (3,175 mm).

Mall för inställning av höjden

Sedan är det bara att såga. Jag brukar ta bort alla fyra bakar varvid de två sista skall sågas till exakta mått. Därefter höjer man stöden med en tum för varje gång och då får man 19 mm bräder. Om man vill ha 22 mm så höjer man 1 1/8 tum. För den dubbla brädfodringen är 19 mm bättre eftersom bräderna inte behöver stadga utan bara skall täcka.

Då man spänner fast stocken för första bakan så bör man se till att den är krokig åt rätt håll och inte ha kvistar som kan ta mot släden. Sedan vänder man den med den sågade ytan mot linjalen .

En kedjesåg förorsakar en hel den spånor. Jag körde för en månad sedan bort åtskilliga skopor men nu börjar spånhopen växa igen. Senast då vevarna inte går runt så måste man ta bort sågspånorna. Det är inte heller så bekvämt att gå på knä bredvid sågen.

Det bästa med sågen är att man kan såga när som helst precis det virke man behöver – också kilformat. Med elmotor så går det snabbt och jag saknar inte alls ryckandet i motorsågens startsnöre.

Att tänka sej att jag förr sparade sågspån för att ha i verkstaden då man städar upp olja (hydraulik för obönhörligen med sej oljeläckor). Nu har jag problem med överflödet på sågspån. Ibland undrar man om det blir mera virke eller sågspån …

Nu bygger jag nytt vidaliidär (vedlider eller som man säjer i Sverige “vedbod”). I långa tider har vedlidret varit en av de viktigaste byggnaderna på gården för utan torr ved så fryser man.

Det första vedlidret som troligen flyttades hit 1908 vid storskiftesregleringen började på 40-talet få ett ganska dåligt tak. Det växte en hel del mossa på nordsidan på pärtorna som ju då var närmare 40 år gamla.

Vidaliidär i början på 1940-talet

Då den nya ladugården byggdes 1945 så flyttades veden till den gamla ladugårdens dyngdal som är ungefär 7×7 meter. I slutet på april klöv vi ved som radades in där så att det var alldeles fullt. Därifrån hämtade vi ved varje dag till kakelugnarna och köksspisen. Det gamla vedlidret såldes 1949 åt grannen för 3000 mark. År 1955 installerades centralvärme men pannan eldades med ved så det behövdes fortfarande mycket torrved även om vi ibland eldade med koks på nätterna för den brann längre.

År 1962 blev det att flytta veden på nytt för då byggde vi kalluftstorken på bodvinden och kippfickan placerades i den tidigare dyngdalen. Nu blev bodan “vedlider” ända fram till 1983 då jag flyttade värmepannan ut i ladugården och installerade fliseldning. Eftersom vi sålt korna 1975 så var kokhuset ledigt och det blev nu pannrum. Värmen kommer in till huset via nedgrävda rör inne i dubbla styroxisoleringar.

Nu minskade behovet av ved för flisen skötte om värmen nästan helt. Först hade vi flisen i den gamla kalluftstorken i bodvinden men sedan byggde jag ny kalluftstork i en helt ny byggnad som förlängning på ladugården. Flislagret placerades på ena sidan av torken så man kunde skuffa ned flisen i lagret då den var torr.

Vedhanteringen blev ännu besvärligare då jag satte Logosol-sågen utanför bodan. Vi behöver inte så mycket ved nu mera – mest för köket då det är riktigt kallt. Det verkade onödigt att skotta snö till vedlidret då man behövde ved så sällan.

Nu bygger jag det nya vedlidret i vinkeln mellan ladan och uthuset. Det passade bra i samband med att ladans vägg fick ny brädfodring. Det nya vedlidret är mycket mindre än förut – bara 150×330 cm golvyta. Men det är högteknologiskt :-). Man kan fylla på det med stora Zetorns frontlastare antingen utifrån eller inifrån ladan. Det senare behövs då det är mycket snö i vinkeln mellan husen.

Nu kan man också hämta ved utan att skotta snö för vedlidret finns bakom Ducaton och för den skottar man hela tiden snö. Det är inte mycket för det är bara litet över en meter från dörren till allmän landsväg.

Det blir dubbeldörrar med en bredd på 240 cm så att frontlastarens skopa går in och man kan kippa veden. Öppningen från andra hållet är den gamla ladans dörröppning som är ännu bredare.

De nya dörrarna byggde jag med en ny teknik. Först skruvade jag fast två filmfanerskivor 6,5 mm på stommen och satte stabila regler 50×50 mm bakom gångjärnen. Sedan skruvade jag fast 19 mm bräder utanför och utanpå dessa gångjärnen. Sedan är det bara att ta bort skruvarna och dörren är färdig. På bilden är ännu inte alla utanförbräder ditsatta.

En filmfanérskiva var nödvändig för att dörren skulle bli tät. Det är nämligen ett grymt tryck i vinkeln från sydvästan som är den vanligaste vindriktningen hos oss. Om man lämnar den minsta springa så har man allt fullt med yrsnö. Veden skulle förstås må bra av luftad vägg men inte av yrsnö. På sommaren kan man ha dubbeldörrarna öppna så att veden torkar.

Vi använder vanligen torra träd som ved. Vi sågar dem till 30 cm kubbar som jag sedan klyver för hand. Det är fin motion och på vintern blir man varm redan innan man hunnit tända eld på veden. Granborrar tycker man ju inte om men de torra granarna är ofta så torra att man inte behöver torka dem just alls bara man klyver dem i tillräckligt små klabbar.

Nu i vinter får vi prova hur det nya vedlidret fungerar i praktiken – i teorin borde det bli betydligt bättre. Det är också högre i tak än bodan där jag ibland slog klyvyxan i taket. Den skall ha långt skaft och god fart då man klyver.

Fint byggväder annars den här hösten – torrt och lämpligt svalt.

I år har höstens arbeten tagit mycket litet tid. Tröskningen gick fort för det fanns just inget att tröska och vädret var fint. Därefter hade jag bara kvar glyfosatsprutandet. Det fanns ingen halm som behövde hackas. Så nu är allt klart för vårens direktsådd.

Det var inte så enkelt att spruta för man såg inte sprutspåren på grund av torkan i juli. Nu behövdes verkligen satellitstyrningen. Vi hade installerat vår nya RTK-antenn och nu blev den ordentligt testad. Det var litet problem med NTRIP-programmet som sköter om att korrigeringsssignalen från RTK kommer in i sprutprogrammet. Utan korrigering är noggrannheten mellan 3 och 10 meter men med RTK-korrigering bara 2 cm !

Jag har både NTRIP och spårguiden på en Androidplatta som jag satt i traktorn. Den är kopplad till GPS-antennen med Blåtand (trådlöst). Blåtand känner väl alla till som har mobiltelefon för det används i dessa för att koppla mobilen till hörlurar och annat. Tyvärr är det inte världens bästa kommunikationsprotokoll och det krånglar alltför ofta. Så också då jag skulle använda GPS-antennen. Ibland tar det kontakt och ibland inte. Vanligen fungerar det bra då man en gång fått igång förbindelsen.

NTRIP-programmet var lömskt. Den första NTRIP-klienten (appen) fungerade nog bra men stängde av sej efter en tid. Det var problem att hitta felet eftersom allt verkade bra i början. Sedan satte Fredrik in en annan NTRIP-klient och den verkar hållas igång hela tiden. Men jag stänger inte av strömmen till plattan och GPS-antennen medan jag håller på att spruta så att inte allting försvinner.

På bilden ovan ser man hur jag efter påfyllning är på väg till den punkt där förra tanken tog slut (den lilla punkten i slutet på det röda fältet). På det här sättet kan jag fortsätta från rätt punkt ganska exakt. Och med noggrannheten 2 cm så är det bara fråga om hur skicklig man är att styra traktorn.

Det som inte stämmer är hur många hektar man har sprutat för programmet räknar också med då man backar i hörnen fastän sprutan är avstängd. Det finns nog system som automatiskt stänger av arealräknaren då man stänger sprutan men till det behövs mera (dyr) utrustning som jag inte ids skaffa.

Ett problem är att programmet reagerar långsamt och det beror troligen på att antennen uppdaterar positionen alltför sällan – bara en gång per sekund. Det kan låta ofta men det behövs uppdateringar 20 gånger per sekund för att man skall ha rätt position hela tiden. Visst går det att köra med det här systemet men man måste vänta en stund varje gång man vänder i hörnen. Jag har en GPS-mottagare som uppdateras ofta men den har inte mottagning för RTK-korrigeringssignalen.

Det gick en hel del tid åt att bråka med systemet men det var nödvändigt för jag klarade inte av sprutningen utan GPS-systemet. Sprutan hade haft skummarkör men den monterade jag bort i våras för den var ganska oanvändbar.

Och så kan man fråga sej om glyfosatsprutningen är nödvändig ? Nedan en bild från en teg som inte blev besprutad med glyfosat förra hösten eller nu på våren. Den är sådd med vårvete i mitten på maj men baldersbrå har tagit över fullständigt. Den är också besprutad med medel som borde inverka på baldersbrå men de här har grott i början på augusti efter regnen. Torkan i juli hade försvagat vetet så hårt att baldersbrån hade lätt att ta över.

Det finns ju andra medel som klarar av baldersbrå men man får inte spruta dem så sent som i augusti. Sommaren 2021 var förstås speciellt besvärlig med regn i vårsådden och extrem torka i juli här hos oss.

Nu då åkerbruket är avslutat för i år så har man tid att bygga. Vädret har varit riktigt bra så jag försöker ta igen den tid jag förlorade i julihettan då arbetet måste upphöra halv tolv på förmiddagen då solen kom runt hörnet. Sedan klarade man bara inte av att fortsätta arbeta. Det är bråttom för väggarna i ladan och uthuset måste vara klara innan det kommer regn och snö.

Det börjar bli mörkt ganska tidigt på kvällarna redan men jag bygger så länge det är ljust. Visst finns det lampor men det är i alla fall besvärligare att arbeta i mörker. Det gäller bara att stiga upp i tid så att alla ljusa timmar utnyttjas effektivt.

I går hämtade vi de nytryckta böckerna “Äpplen i Finland” av Gun-Britt Husberg och Kristina Segercratz (tecknade illustrationer). Jag har inte direkt varit med i arbetet men fått följa med det på nära håll så att säja.

Det började redan i Överby då den bättre hälften gick trädgårdsmästarutbildningen där. Hon är biolog från Uni och skulle skriva sin gradu på Tvärminne forskningstation. Men så lurade jag henne med på en resa till Bulgarien mitt i sommaren. Det var på 70-talet så vi åkte båt till Gdansk och sedan tåg via Prag till Sofia. Vi bodde i tält och det var annars bra utom då det regnade. Biolog som hon var så stod hon mest med huvudet i någon buske vill jag minnas.

Efter det så började hon arbeta på Lantbrukets forskningscentral i Dickursby. Forskningen kring rapsbaggar ledde till en licentiat. Men sedan flyttades forskningsanstalten till Jockis och hon åkte ett år hela vägen dit tills det blev för tungt och hon började arbeta som lärare på sjuksköterskeskolor, först i Kuusankoski och sedan i Borgå.

Äppelprojektet startade på allvar för ungefär tio år sedan då hon började söka efter gamla äppelsorter i Hindersby med omnejd och också ympade in dem på nya grundstammar. Min pappa hade gått i Lantbrukarskolan i Lappträsk och också ympat redan på 30-talet så det fanns vissa traditioner i familjen. På hembygdsgården Kycklings i Lappträsk kyrkoby anlades en genbank för våra inhemska äppelsorter (varvid hon blev ordförande för hembygdsföreningen).

Den lilla hobbyn urartade snart till hårt arbete och över tusen ympar började växa upp i växthuset. Sedan blev de allt större och måste planteras ut så nu har vi nån hektar äppelträd på Bos-Sestu. Jag hade aldrig tid att hjälpa till så mycket eftersom åkrarna, skogarna, maskinerna och byggnaderna skulle skötas om men Henrik har hjälpt en hel del. Fast bokskrivandet kunde vi inte hjälpa till med så mycket.

Den gamla vännen Kia (Kristina Segercrantz) var däremot med i bokarbetet från början. Hon är en av Finlands bästa illustratörer så bilderna i boken bör betraktas med andakt. Det fick också tryckeriet göra för det tog ett år av hopande och roende innan färgerna blev de rätta. Som en på tryckeriet i går rätt så diplomatiskt konstaterade så var det ett “intressant” tryckarbete och att hon minsann visste vad hon ville. Nå, jag har ju fått höra om alla svängarna i långdansen här hemma på kvällarna.

Men bok blev det och en pall med böcker ligger nu bak i Ducaton (papper är tungt). Det blev en fin bok men visst har den kostat mycket tid och arbete (och en hel del pengar). En milstolpe var då vi fick tillgång till Alexandra Smirnoffs bok “Handbok i finsk pomologi” från 1894. År 1896-1902 utkom Alexandra Smirnoff & Olof Eneroth: “Handbok i svensk pomologi”.

Sedan utvidgades fältet till halva Östnyland och mina (många) kusiners trädgårdar samt till Arboga i Sverige eftersom vi har ett hus i Medåker norr om Arboga. Så nu finns i korpral Nornbergs trädgård också äppelträd ympade från de gamla sorterna vid sidan av de mycket gamla äppelträden som möjligen härstammar från Pommern som ju var svenskt ända fram till 1815. De svenska soldaterna lär ha hämtat hem äppelträd därifrån.

År 2011 byggde vi nytt växthus som snabbt fylldes med äppelplantor. Med åren kom det allt fler och det blev mycket arbete att flytta ut och in dem (till vintern). Då de måste planteras så satte vi först trädgården full med äppelträd och sedan en del åkrar mellan åkerholmarna. Det passade bra för det var bitar som är svårbrukade med stora maskiner. År 2017 lämnade vi för första gången in en stödansökan med äppelodling på åker.

I fjol utvidgades äppelodlingen och Henrik satte upp ett två meter högt nät runt planteringen. Vi har hård konkurrens med harar och hjortar som på nolltid kan förstöra en odling.

Vad det blir i framtiden vet man inte. Det är ju inte någon vanlig äppelodling med högproducerande äppelträd utan snarare en forskningsträdgård med gamla sorter. Det har varit tal om att producera cider av ovanliga sorter men vi får vänta och se. Det är utanför mitt område så jag håller mej till gammaldags åkerodling och skogsarbete. Dessutom kan jag inte äta äppel alls. Det finns någon syra som inte min mage tycker om. Men så fort man kokar äppelmos eller steker så går det bra.

Det här är en del som är ganska ny i vår vardag men visst ingår äppelträden redan i den. Boken är resultatet av minst tio års arbete och en avslutning på ett stort projekt. Det är en lättnad att äntligen hålla boken i sin hand men det är ännu mycket arbete som väntar.