Kategori: Bondbloggen

Grön explosion.

Efter en längre tids kyla fick vi så två dagars sommarvärme och växtligheten formligen exploderade i en grönskande orgie. Björkarna fick mössöron och gräsmattor och höstsådda grödor började skjuta i höjden, dom har stått och stampat lite på stället en tid men tydligen laddat upp med energi i väntan på värmen. Idag blev det ändå åter kallare och man skattade sig lycklig över att ännu inte lagt långkalsongerna på hyllan.

Här i byn har det såtts vårsäd i ett par veckor nu och en del spannmålsbönder börjar vara på slutrakan med sådden men ännu syns inga broddar, månne utsädet är svagt i år eller så har marken varit för kall trots soliga dagar. Själv har jag plöjt och harvat så gott som allt mellan varven jag sått och planterat grönsaker. Kanske börjar jag så spannmålen nästa vecka då såmaskin blir ledig. Lite ogräsbesprutningar i lök, palsternacka och morötter samt i höstvetet måste jag sköta om innan dess. Så lite regn skulle inte skada för att säkra markverkan i besprutningen, tyvärr varnas det för åska i morgon kväll och häftiga skurar är inget vi vill ha nu då det kan ge besvärlig skorpa på det nysådda.

14.5.2021. Höstvete “Ceylon”, ser hyfsat grönt och frodigt ut.

Nyplanterad isbergssallat.

Bevattning viktigt för det nyplanterade då värmen kom.

I övrigt så har jag under arbetet på åkern reflekterat lite över utvecklingen i jordbruket genom att studera trafiken på vägen intill.

-traktorerna blivit större och tyngre. 7-9 ton är väl ingen överdrift, däremot har de blivit smalare då ingen tydligen bemödar sig med att montera dubbelmontage längre.

-harvarna lite bredare. 7-9 meter verkar dominera och blir tunga att dra. Detta ger viktöverföring vid arbetet och ökar traktorvikten ytterligare.

-kombimaskinerna har blivit transportfordon. Man åker gladeligen flera kilometer för att fylla såmaskin vars behållare vuxit och därmed vikten. Vart tog alla högtippande vagnar och Jussiskruvar vägen?

De är nog så att man lite börjar fundera vart vi är på väg och hur mycket marken tål, det är trots allt gott om fukt i jorden trots att ytan torkat fint.

Lyckopiller.

Det kom lite regn så jag ska som jag lovade förklara vad jag håller i handen i instagrampostningen.

Gröna lyckopiller för bondens välmående.

Det är faktiskt palsternacksfrön som ser ut så här eftersom dom är pelleterade för att lättare gå att så med maskin. Palsternacksfröna är annars flata och lätta så att få dem jämnt sådda skulle annars inte vara möjligt, inte ens med de pneumatiska såmaskiner jag använder mig av. Och ett jämnt bestånd är viktigt för att få palsternackor av rätt storlek, vi yrkesodlare sätter ju inte ner tid på att gallra ett för tätt bestånd. I detta fall är avståndet inställt på 8,8 cm:s avstånd mellan fröna.

Här en kort video från årets sådd.

Att de sen är grönfärgade, i stället för den naturliga brungula nyansen de annars har, så vet jag inte varför men grönt lär ju vara en uppiggande och energigivande färg och sånt behövs ju nu när det är säsong och dagarna annars töjs ut i båda ändarna. Jag hade en gång en mångårig sommarjobbare som menade att det nog är den gröna omgivningen i skog och mark som ger bonden ork att ta hand om odlingarna. Hur som så kanske det är bättre att pillerfröna (man pratar faktiskt om piller när det gäller pelleterade frön) är gröna och inte blå.

pe_ik.fo:s kommentar på instagram om jordiga händer fick mig att minnas hur min morfars plötsligt uppkomna dövhet fick sin förklaring. Det begav sig så att några dagar efter avslutad rågtröskning (på tröskverk den tiden) började morfar höra dåligt på ena örat och trodde att det var en vaxpropp så han begav sig till doktorn för att få det spolat. Men när doktorn tittat i örat tog han fram en pincett istället för sköljflaskan och drog ut en rågkärna som grott i örats värme och fukt och på så vis fått rötter som dämpade hörseln. Min morfar var annars min största idol och förebild i ungdomen och jag pratade tydligen om honom till den grad att jag själv fick smek-/öknamnet “moffa”, och det hade jag inget emot. Har efteråt funderat om det redan då utstakades att jag aldrig skulle bli “faffa”? Det finns att fundera på ibland men nu just känns tillvaron ganska bra, kanske tack vare den gröna färgen.

Rada bräder

I väntan på vårsådden (det ska regna i ett par dar nu) så har vi radat bräder. Det är virke som blev över då vi byggde den nyaste torken (nummer 4) för snart 20 år sedan. Förvaret har varit problematiskt för en hel del bräder är över 6 meter långa. Nu har vi i alla fall radat om virket och byggt hyllor så man lättare kommer åt det man behöver. Det nya virkeslagret flyttas från den gamla ladugården (1908-1945) till den nya torkens bottenvåning. Där ryms upp till 10 meter långt virke och så hålls det torrt eftersom fläktarna blåser torr luft där varje sommar.

Det nya virkeslagret

Först gällde det att städa för det kommer ned en massa damm genom luckorna varje år. Det stör inte virkeskvaliteten men är otrevligt att arbeta i. Huvudsakligen kommer här att finnas långt virke (över fem meter) som inte behövs så ofta. Det kortare virket och alla stumparna kommer på en hylla (en våning) i ladan. Där fanns tidigare en hylla men den var för låg så man inte kunde köra traktor under den och revs då vi behövde massor med utrymme för torrhö på 1950-talet. Men den var praktisk för förvaring eftersom man kunde köra in bredvid den med släpvagn.

Och så kördes två vagnar bräder från uthuset (gamla dyngdalen) till lagret. Logosol-sågen står nu framför det som tidigare varit virkeslager och det har varit besvärligt att få ut virket. Dessutom kan man inte köra in under mellantaket där annat än med gamla MF65. Också husens funktion måste ändras då det kommer nya maskiner. För transporten använde vi det gamla långa släpvagnen från 1940-talet som är byggt på en lastbilsaxel. Det är bra för det är så lågt att man kan stiga upp på det direkt och det är lätt att rada virke. Det har varit i tuff användning både sommar och vinter tills vi fick skogsvagnen på 1980-talet.

Gamla långsläpvagnen vid gamla ladugården.

Den gamla kalluftstorken (nummer 2) fanns i andra våningen (bodvinden) och byggdes 1963. Under bräderna finns ännu den gamla gropen av cement där man kippade sädlasset och säden blåstes upp i torken via röret till vänster (se nedan). Jag minns bra hur jag på sommaren slipade cementen ända in på natten.

Bräderna utanpå den gamla kippgropen med röret upp till torken.

Farsan ville utnyttja de gamla husen och byggde två torkar inne i dem. Problemet var att det var för lågt i tak då de fylldes med säd och speciellt i den här torken så slog man huvudet blodigt mot alla pärtspikar som kommit genom bräderna. Visst krökte vi dem anefter men det fanns alltid någon spik kvar. Gropen är också fylld av vatten som ju är vanligt här i våra platta marker. Alla gropar fylls med vatten. Tjälen har sedan lyft upp gropens cementvägg nästan 20 cm som av bilden synes. Men nu skall gropen bort och ersättas med ett jämnt golv. Logosol-sågen finns alldeles utanför det här och sågtillbehör kommer att finnas på hyllorna till höger.

Det har varit en hel del staplande av bräder och jag kände mej som Karl Nilson i Povel Ramels visa från 1960. Lyssna speciellt på slutet av visan.

Men nu blir det underhåll av vårsåddens maskiner. Det är regnigt, kallt och blåsigt men nästa vecka skall det bli varmt.

Ingenjörer, behövs dom?

Något provocerande rubrik, och såklart behövs ingenjörer, men ibland tycker man nog att vissa saker kunde göras lite mera användarvänliga än vad dom råkade bli.

Simulta 3000 T är ett sånt exempel.

Nu har jag noll erfarenhet av andra såmaskinsmärken än just Simulta så jag skall väl böla sådär lagom tyst, Simulta är en bra maskin, men servicevänlig är den INTE.

Förra året gjorde jag som jag brukar, dvs jag kopplade i såmaskinen då jag egentligen borde ha sått flera hektar redan. Därför blev det en hel del svordomar då jag på vårbrukets första dag i fjol noterade att jag hade totalpunktering på ett av bakhjulen, och ett annat läckte betänkligt med luft. Jag chansade och började inte skruva nånting då utan sådde med punkterat hjul – och tur var nog det med facit på hand. Efter säsong gjorde jag inget och inte i vinter heller, men nu i vårt tog jag ihop med problemet i god tid – trodde jag.

Manualen berättade egentligen bara att det är enkelt att ta loss hjulen, men berättade inte desto mera om hur man gör det. Ej heller YouTube eller nätet överlag. Märkligt.

Nåja. Några saker gick att lista ut. Maskinen behöver lyftas upp och hjulen behöver tas loss. Det visade sig att maskinen var betydligt tyngre än vad jag trott, Avanten mest bra skrattade åt projektet och Valtra lyfte upp den men sina absolut sista krafter. Upp kom den och boggievaggorna som hjulen är fästa i tre och tre kom bort riktigt bra.

Men sen……

Undrar vilken slags humor som gör att man tillverkar hjulbultar som sitter genomgående med svåråtkomliga muttrar på baksidan som skall hållas fast med nått verktyg som ännu inte är uppfunnet. Jag skrattade i alla fall inte alls, men av kom dom ju på något sätt. Punkteringen satt ju naturligtvis på mittenhjulet som är i en helt annan division när det gäller losstagning än dom yttre. Det visade sig att lagerbockarna skall skjutas i sidled ca en centimeter för att få loss axeln från vaggan och sedermera hjulet loss.

Det gick inte.

Man börjar med en hammare. Hämtar en större hammare. Sen en avdragare. Sen en större avdragare. Sen ringer man en vän. Sen lägger vi vaggan i en dörröppning och försöker pressa av lagret med en liggande domkraft. Sen ringer man en vän som fakturerar. Dvs en verkstad. Söndagen slutade med att hela högen med problem lämnades utanför Pörtom Bil & Traktor för mera professionell hjälp.

Några dagar senare kom haveristen hem igen. Vaggan ihopsatt och däcken hela. Då var det bara att sätta ihop det igen. Eller ja, inte riktigt.

Att ensam få den 100 kg tunga vaggan på precis plats i en tung hängande såmaskin tog nog sina timmar, men den kom på plats. Här måste jag faktiskt säga att ingenjörerna tänkt till lite för det fanns faktiskt styrblock som hjälpte till.

Nåja, klar blev den under söndagen och det sista som jäklades var drivkedjan som nog inte heller är så rolig att sätta på plats. Jag vill citera en annan Simultaägare som sa: “Han som kommit på domdär spännhjulen har nog gått från mästaren lite för tidigt.

Egentligen var inte projektet speciellt svårt sådär kunskapsmässigt, men åtkomstmöjligheten, vikten och det fasttagna lagret gjorde att det väl nog tog ca 10 timmar + verkstadsfakturan att få hjulet bytt. Nästa gång kommer det att gå bättre, men jag vill helt enkelt inte göra om detta. Överhuvudtaget inte,.

Fast Simulta är en tusans bra maskin att så med, men att reparera. NEJ!