Kategori: Bondbloggen

En av de största skilnaderna mellan mig och den äldre generationens bönder är den att jag faktiskt sover när jag har chans att göra det! För mig innebär semestern att man inte har en klocka som ringer över huvudtaget, utan jag stiger upp sen när jag vaknar. Idag betydde detta 9.30 och nog måste jag säga att det var sååååå sköööönt att sova si sådär 11 timmar. LYX! För att nu ta en jämförelse, så betydde semestern från korna för min pappa en chans att göra en längre arbetsdag i t.ex. skogen. Han steg upp senast klockan 06.00.. Inte har detta ändrat ens med att korna helt flyttade bort från vår hemgård, nog är han tidigt i gång ändå. Visserligen kan han nu sova till 6.30. 😉

Orsaken att jag berättar detta är att jag kom “heim” igår. För att göra det lite enklare för folk att förstå vartåt hem jag är på väg, så far jag “hem” till Heisala och “heim” till Kabböle. 🙂
Man blir ju lite nostalgisk då man kommer heim, för det känns på ett sätt ännu som igår när vi hade kor hit. Nog händer det sig fortfarande ännu efter två år att jag “ser” korna i ladugården. Dom fanns trots allt här hela mitt liv, ända till 2008, så första gången jag steg in i ladugården efter att jag flyttat, vände jag nog om och gick ut tillbaka igen. Det var inte tungt att se den tomma ladugården, fastän jag vet och visste då att korna har det bra i sina nya hem. Jag kan inte ens tänka mig hur det måste kännas för föräldrarna.

Nå väl, vi flyttade ju för en god orsak! 😉 Och som sagt, nu är det semester och vackert väder. Vad mera kan man önska sig! 🙂

Livet flyter stilla framåt på hemmanet. Mars månad är den sista dvalamånaden på året för  spannmålsodlaren. Det är inte så speciellt mycket man kan ta sig för ute ännu. Snön ligger fortfarande decimeterdjup, men dagarna blir vettigare och vettigare för varje dag. I kväll var det första gången som man kunde känna av dendär svårbestämbara feelingen som kallas vårkänsla.

I veckan som gick levererade jag ett billass havre. Det var förr-förra årets havre som jag pantat på i väntan på bättre pris. Det tycks dock vara som att vänta på solen på julaftonskvällen så nu gav jag upp och sålde iväg den för ca 80 euro tonnet. Samma dag stod jag på lokala S-marketen och tittade på en påse fågelhavre. Den innehöll inget annat än havre men kostade precis 100 (etthundra) gånger mer än vad jag fick för min havre. Det känns inte så bra kan jag informera om!

På tal om havre. Jag har ett problem som jag inte blir klok på. Jag får ingen hektolitervikt på vare sig korn eller havre. Hl-vikten bestäms av vad 1 kubikmeter spannmål väger och nu vägde min havre 54, dvs en kubikmeter vägde 540 kg, och det är för lite! Hl-vikten är en av faktorerna som används vid kvalitetsbestämmningen och prissättningen av varan. Varför får jag ingen vikt på havren och kornet när vetet och rypsen alltid lyckas bra?

Irriterande!

I dag har jag varit och skaffat golvskivor för att börja ett projekt som jag dragit mig för en tid. 20 år närmare bestämt! Det finns en “nöts-skoll” (fähus-skulle) som i princip stått orörd sedan förra generationen slängde upp sina saker dit. Där finns allt från hästslädar via  gamla barncyklar till mjölkkannor och gamla hyvelbänkar och möss. Dessutom spånfyllning som både härbärgerar gnagare samt utgör en kolossal brandfara. Detta skall nu rättas till. Bara att städa upp i detta bråte är en kamp mot Goliat. Spontant skulle man vilja slänga ALLT bara för att slippa det, men sedan börjar man sortera. Gamla mjölkkannor sparas av nostalgiska skäl. Jag var 10 år när vi avskaffade korna, men mjölkkannorna och traktorn som körde dem till meijeriet glömmer man inte. Gamla minklyor från farmartiden går obönhörligt till återvinningen medan en hel massa golvplankor av märklig dimension lagras i en lada i väntan på golvläggning av densamma. En halv köksinredning från 70-talet och en bristfällig skottkärra undrar jag varför min salig far över huvudtaget sparat. Samma sak gäller ett otal trasiga plastämbaren.

Gamla handsågar och diverse verktyg hamnar i det blivande jordbruksmuseet och potatislådorna sparas ifall om att…..

Sådär får man hålla på, så om någon söker mig den närmaste tiden så finns jag på nötsskollan!

 Sista bilden innan röjning

Rättare sagt; klövverkning.
Vi verkar klövarna två gånger om året, på våren och på hösten. På våren brukar klövarna vara i lite sämre skick än på hösten p.g.a. att slitaget på dem är mindre då korna är inne nästan hela tiden. I går var resultatet faktiskt riktigt bra, ganska jämförbart med höstens. Kanske det beror på att vi har dem ute nu och då eller också på det att sinkorna har varit i en kall “lösdrift” under sinperioden, istället för att vara inne. Svårt att säga, men resultatet var bra!

Klövverkningen går till genom att man (läs Antte och klövvärkaren ) tar in kon i en ställning och spänner fast och “lyfter upp” henne så att hon inte kan röra på sig och orsaka skada åt sig själv eller skötaren.

Sedan lyfts benen upp och vinklas, två åt gången, i en passlig höjd och sen är det “bara” att verka.

Meningen med verkandet är att klövarna ska bli rätt formade, så att kon har lätt att gå. Det är en av de viktigaste sakerna, i alla fall i en lösdrift, att kornas klövar är i skick. På så sätt säkrar man att korna rörs tillräckligt. Inte vill vi ju själv heller gå om vi har sjuka fötter, så varför skulle korna göra det?

Verkande i sig tar inte sjukt, men naturligtvis är en del av korna lite nervösa över att bli fastsatta i ställningen. Framför allt de gamla som har varit med förr kan vara lite besvärliga att tas med. Men nog kan förstakalvarena också. Trots sin unga ålder var där en Kabböle-prinsessa som lite ställde till det igår.. 😛