Kategori: Bondbloggen

Närmat

Igår ringde en dam och vi pratade närmat, ekomat och allmän mat i över en halvtimme. Vi är ett par jordbrukare och andra som en tid har grunnat på olika lösningar kring närproducerade livsmedel. Ringaren undrade när vi tänker komma till skott egentligen och det börjar onekligen bli dags.

Det finns kunder som vill köpa närodlat, det finns producenter som har varorna men de här två grupperna möts inte. Det saknas en marknadskanal. Skulle den här kanalen finnas tror jag dessutom att utbudet av varor skulle öka. Det finns många lantbrukare som har idéer kring småskalig livsmedelsproduktion men avsaknaden av en enkel marknadskanal avskräcker dem.

Damen i andra ändan av telefonen lutade åt att det skulle behövas en matcirkel i Jakobstadsnejden och det ligger onekligen något i den tanken. Andra alternativ kunde vara en gårdsbutik, en webshop med hemleverans (t.ex. www.bondenara.se) eller kanske en butiksbil som kuskar runt i nejden (www.bondens.se). Eller kanske nåt helt annat som vi ännu inte kommit på.

En fråga är förstås om intresset för eko- och närmat är en tillfällig trend eller om det är en bestående förändring i konsumentbeteendet. Jag lutar mot det senare, det här kommer inte att försvinna i en handvändning.

Spännande grejer det här…. Är det nån som har en frysbil till salu? Eller recept på hemgjord korv?? “Bloggarbondens Bratwurst” låter väl som en hitprodukt?

Begagnade maskiner

Här köps det minsann inte nya maskiner så ofta. Frontlastartraktorn är en MF-65 från 1960 och harvtraktorn är en “ny” MF-165 från 1970. De nyaste traktorerna är en Zetor 8011 från 1975 och skogstraktorn Belarus 825 från 1982. Harven är 40 år gammal och såmaskinen 35 år. Och så vidare …

Så man behöver en stor verkstad med en massa verktyg och det har jag. Där finns rum att reparera två traktorer tillika och höjden är 4,20 meter. Verktyg köper jag vanligen som nya – men från Biltema, Clas Ohlsson och andra billighetsaffärer. Om man jämför med den första hylsnyckelsatsen som farsan köpte på 60-talet som var en verklig investering så kostar verktyg numera nästan ingenting. Ganska fina verktyg är bara en bråkdel av en timmes verkstadsarbete.

Klart att det går tid åt att lappa ihop begagnat men om man vill spara den tiden så skall man ha något mera lönsamt att göra i stället. Har man inte det så kan man lika gärna skruva i verkstaden. Vilket jag egentligen gillar så man kan se det som en hobby. Med nuvarande lönsamhet är förresten hela jordbruket en hobby.

Jag har alltid försökt vara tvärtemot det som är på modet men nu såg jag till min fasa att Land hade en hel bilaga om “Begagnat”. Och chefredaktören hade en riktigt rolig krönika om sin man som tydligen också var en “begagnad” bonde. Deras semester går vanligen ut på att åka världen runt för att titta på begagnat och stamstället är traktorskroten i Ränneslöv. Sablar också – om alla börjar köpa begagnat så går ju priserna upp.

Gumman läste krönikan och nickade bifall – det verkade bekant …

Nytt ord

Snöröjningsateist – ett kul ord som jag inte hört förr. Jag beslöt mig för att anamma den religionen och satt en timme på eftermiddagen och “trodde inte på snöröjning”. När jag tittade ut var snön kvar så det blev att konvertera från Mats´snöröjningsateism till Nisses “djär e sjölv”

Det tog nästan två timmar med traktor för att göra gården användbar igen. Vid vissa drivhål var det så ihopblåst att traktorn trots fyrhjulsdrift hade problem att tugga sig genom drivorna. Varje gång detta händer sänder jag en tacksamhetens tanke till finska staten. Det var nämligen det enda vettiga jag lärde mig i Dragsvik, dvs hur man kör loss ett fastkört fordon. Den kunskapen har jag haft massor med användning av genom åren. (Hälsningar förresten till alla på TPK lll/84)  Det börjar bli så mycket snö nu så att den snart inte ryms i högar på gården utan borde köras bort någonstans. Hoppas naturen har planer på att lösa problemet för mig snart.

Medan jag i alla fall puttade snö runt torken så tog jag mig i kragen och tittade in för att kolla hur det står till på insidan av densamma. Jag har haft problem med råttor i några år nu så det är alltid lika spännande att öppna dörren och se vad som händer. Denna gång gick det bra, där har inte varit några långsvansade kräk i vinter. Vi jobbade hårt och målmedvetet i höstas dels med att städa bra och dels med att täppa till alla hål och springor och det har tydligen givit resultat.

Även om jag stolt titulerar mig själv djurvän så finns det ett undantag, råttor kan jag bara inte tåla. Vissa av dom kan vara stora som en halv häst men ändå så snabba och smidiga att dom smiter in genom ett hål stort som en fingerborg utan att man hann fatta hur det gick till. I fjol hade dom bosatt sig i elevatorn (röret som transporterar säden i torken) och ätit av nästan hela  remmen där. Dessutom fick jag och torkkompanjonen en stor råtta i famnen när vi öppnade kontrolluckan. Bondelivets nästan enda avigsida!

För tillfället är gårdens bästa råttfångare på sjukledigt. Frassen Ture kom hem på tre ben i går och eftersom han redan för något år sen är opererad i det andra bakbenet så gick han dåligt som en fyllerist. Nu är det mat vid sängen och full service som gäller för hans del. Det är ganska rutin med mörbultade katter här. Med fyra fritt gående bondkatter så får man räkna med ett och annat. Ibland haltar dom, ibland har dom spår av slagsmål och än det ena och än det andra.

Till sist skall jag visa en bild, den ingår i serien som Mats startade, dvs eposet “Farmartankar i Svenskfinland vintern 2010”

Ha det gott!