Bondbloggen – Sida 6

Minsta veteskörden någonsin

Den här tiden på året börjar man se vartåt det barkar eftersom jag har kört över åkrarna med sprutan. Fast i år var det ganska få hektar på grund av de byråkratiska ändringarna i stödsystemet. Fjolårets besvärligheter inverkar ännu ganska illa på årets skörd.

Sådden gick ganska bra även om traktorn krånglade. Torkan har varit besvärlig – det kom just inget regn alls på en månad efter sådden. Till all tur kom det två åskregn för ett par dagar sedan vilket räddade brodden – 16 mm som ganska snabbt torkade upp. Nu kom det 20 mm i dag och prognosen lovar 15 mm i morgon och 7 mm i övermorgon. Det borde rädda oss från ren katastrof.

Den största överraskningen var i alla fall en åker som vi hade vall på för två år sedan. Där sådde vi vete i fjol medan det stod fullt med vatten på åkern efter ett störtregn. Lustigt nog så blev det faktiskt en skörd i alla fall. Men vallbrottet misslyckades och det märkte jag först i år. Timotejen hade djupa rötter och har fläckvis övertaget. Och så är det fullt av baldersbrå. Man ser just inget av vetet. Och det är vår bästa åker.

I fjol höstas sprutade jag ganska litet glyfosat för man såg just inga ogräs – torkan hade till och med tagit kål på ogräset – trodde jag. I alla fall så sprutade jag en och en halv åker. Nu ser man stor skillnad mellan det som är sprutat och det osprutade. De bitar jag sprutat med glyfosat är nästan rena från ogräs medan det finns en hel del baldersbrå på de osprutade bitarna. Så i framtiden kör jag glyfosat på alltihop. Om glyfosat förbjuds så måste man fundera på att sluta odla helt – kanske jag sätter solpaneler på alla åkrarna.

Vi har ganska litet vete i år dels på grund av den dåligt skötta övergången till nytt stödsystem, dels på grund av problem med traktorn. Kopplingen började slira mitt i vårsådden och det var inte möjligt att börja reparera den just då. Det var tur att vi inte ens försökte för torkan hade nog förstört all senare sådd. De åkrar som jag sådde mångfaldsfrö på ser mycket dåliga ut just på grund av torkan. Gräsfrö måste man ju så nära ytan och det kom inget regn förrän sent i juni.

Det var en hel del problem att så mångfaldsfrö. Vanligen måste man ha de gula reduceringarna på plats i Rapiden då man sår små mängder (kring 10 kg/ha) och det har fungerat bra för timotej och klöver. Men i mångfaldsblandningen ingick 80 % hårdsvingel och fröna var så långa att de gick dåligt igenom reduceringsinsatserna. Till sist måste jag ta bort insatserna helt.

Jag lämnade ogrässprutandet ganska sent eftersom brodden led av torkan men ett litet regn piggade upp den så jag körde tribenuron (Express) på de insådda åkrarna. Tyvärr så bet det inte på de stora baldersbråbuskarna. Det finns nog medel som tar bort baldersbrå men då stryker klövern lätt med också.

Medan jag väntade så kopplade jag äntligen vatten till uttaget i verkstaden. Röret drog jag för många år sedan men det blev inte tillkopplat. Nu behöver vi vatten till äppelgården som skall utvidgas och det går bäst genom röret till verkstaden och vidare till Ribackans garage. Och så får vi bort slangarna som låg tvärs över vägen vid ladugården.

Vattenanslutningar för verkstaden och bevattning

Då jag skulle flytta röranslutningen i pumphuset så brast en gammal rörvinkel av järn. Det kunde ha blivit ett stort elände om den hade brustit så att vi inte skulle ha märkt det. Tusentals liter vatten hade kunnat rinna ut. Så ibland har man tur …

Det blir lättare att fylla på nu. Jag använder bara kranvatten för det är rent och man behöver inte rengöra filtren så ofta. Det har inte heller varit problem med munstycken. Till vintern kör jag gammal kylarvätska i pumpen och tar bort droppventiler så att rören kan tömmas helt. Med tryckluft blåser jag dem tomma.

I år gick tryckutjämnaren vid pumpen sönder – den sprack. Till all tur har jag kvar den gamla sprutan så det var enkelt att byta. Annars hade dt tagit tid att få tag på reservdelar.

Det var en hel del arbete med att få min GPS att fungera för jag körde sönder den gamla antennen som hamnade under såmaskinen och blev mos. Nu har jag en ny GPS-antenn son kommer från ardusimple.com i Barcelona vilket är en fördel. Man får snabbt delar och behöver inte bråka med tullen. Den nya antennen kom inom ett par dagar med DHL Express.

Sedan är det en annan sak att få installationen att fungera. Jag testade flera olika program men alla hade sina nackdelar. En del är alldeles för invecklade med en massa funktioner som man egentligen inte behöver. Och så är det nästan alltid problem med kommunikationen – alltså Blåtand. Nu försökte jag använda USB-kabel men så kunde vissa program inte använda USB. Som lök på laxen så slog åskan ned i brorsans björk alldeles invid huset och tog kål på elektroniken som vi använder för vår RTK-station. Så jag fick köra med den vanliga dåliga GNSS (vilket betyder GPS, Glonass, Galileo och BeiDou).

Det behövs inte centimeterprecision eftersom vi har sprutspår och kartan på skärmen är mest till för att inte välja fel sprutspår. Den vanliga precisionen är alldeles för dålig för att användas utan sprutspår. Även om jag kör rakt eligt sprutspåren så vinglar traktorn på skärmen hit och dit. Då RTK fungerar så kan man nog köra enbart enligt satellitbilden.

Sprutbild på skärmen – fastän jag kört rakt

Då jag köpte den nya antennen så köpte jag också en magnetisk fot och det var mycket lyckat. Nu sitter antennen som berg på taket och man måste nästan använda båda händerna för att få bort den. Tyvärr hjälper det inte då jag har antennen på stora Zetorn för om jag kör genom tröskhuset (för att fylla på såmaskinen) så har den bara ett par centimeter till godo och antennen kommer att dras ned.

Det var åska här förra veckan och då kom det också vatten som ur kranen. Det var inte långa skurar men det blev i alla fall kring 16 mm. Det blev stora pölar men i dag före regnet så var marken alldeles hård igen. Det blåste in regn genom myggfönstret till mitt arbetsrum men man var bara glad övar det efter torkan och hettan.

Det har varit litet extra bråttom eftersom vi håller på att måla gamla folkskolan. Vi fick en stor donation och köpte färg och annat material såsom plåtlister för pengarna. I och för sej så har det inte gått så många timmar till det arbetet men eftersom det har varit så hett så är man alldeles slut efter fem timmar i solen. Hela eftermiddagen ligger man och stönar och dricker surmjölk. På kvällen kan man möjligen orka göra nånting igen.

Själva huset är i prima skick (byggt 1899) men tyvärr hade kommunen målat det med eländig plastfärg som kommer loss i stora strimlor. Det värsta är att det blir fukt bakom plastfärgen som röter trä så vi hade bråttom att skrapa bort eländet. Måla aldrig ett hus med plastfärg för den förstör själva huset. Vi använder Allbäcks linoljefärg som inte har något annat är ren linolja och pigment. Vi köpte den direkt från fabriken i Ystad men den finns att få också hos Byggnadsapoteket.fi och från K-järn.

Rent ut sagt så har jag inte orkat skriva nånting förrän nu efter regnet. Temperaturen har gått ned till +16 grader så det börjar bli mänskligt. Man blir piggare på allt sätt och så känns det bra att broddarna fått regn. Kubotan har jag skruvat ihop och kört med hacken mellan äppelträden. Även om den stora Zetorn ännu måste klyvas och kopplingen bytas så ser livet bättre ut nu.

2023: blåklint, timotej och klöver

Året då allting ändrades – åtminstone inom byråkratin. Efter en hel del slitande i de glesa hårtesterna så verkade ändå papperskriget ordna sej – då började kopplingen på såddtraktorn att slira. Det är inte så enkelt att byta lameller för frontlastaren skall bort, fästena skall bort och så skall den stora Zetorn skruvas i klyv på mitten.

Efter en del funderingar så beslöt vi att bara så en del vete och sätta resten som vall och mångfaldsåker. Då blir det ingen brådska och man hinner laga stora Zetorn i lugn och ro. Det blir mest timotej, klöver och blåklint i år.

Hela stödsystemet ändrades i år så det är inte underligt att det blev litet problem. Egentligen kunde man börja göra upp såddplanen först efter den 9 maj då ansökan öppnades på nätet. Det tog sin tid att tröska igenom alla regler men sist och slutligen var det fånggrödan som förorsakade verkliga problem.

Jag fyllde i olika alternativ och kollade med “rådgivaren” om de fungerade. Annars gick det bra men just fånggrödan ställde till med problem. Det blev problem med växtföljden fastän jag försökte med olika inställningar och tog bort fånggrödan från alla skiften. Men så hittade jag ännu ett ställe där fånggrödan fanns med och då jag tog bort precis allt som hade med fånggröda att göra så började det gå.

SÄTT INTE ALLS IN FÅNGGRÖDA NÅGONSTANS !!!

Så fort man sätter in någon fånggröda så slår nämligen växtföljdseländet till genast – annars kan man odla i lugn och ro i tre år. Det fanns nog med i reglerna men så kryptiskt att jag inte insåg hur illa det är att sätta med fånggröda.

Växtföljd har vi kört med redan länge. Se på bilden ovan från år 2016 då klövern växte sej meterlång eller gå till inlägget: Jag drunknar i klöver. Stammarna var som rep och den lade sej naturligtvis. Det var lögn att få den slagen med vår gamla slåttermaskin. Jag har inte varit med om sådant de senaste 70 åren. Våra lerjordar kan vara besvärliga men klövern växer som om den hade betalt för det. Den är också mycket bra för strukturen i den styva leran. Då vi hade kossor så var vall med klöver mycket bra men numera ger den inte just inkomster. Man borde ha en biogasanläggning.

Vi har gammal vall som borde ha brutits förra hösten men då var det så oklart hur det nya systemet skulle se ut så jag vågade inte bryta vallen som var skyddszon. Nu blir det att fundera hur man gör i höst för man måste också beakta växttäcke vintertid. Men vi har ännu någon månad tid att tänka.

Vårsådden i år gick annars riktigt bra. Åkrarna hade torkat upp jämnt och vi sådde ovanligt tidigt på grund av torkan – bara ett par dagar efter grannarna som bearbetar åkrarna medan vi sår direkt. Vanligen måste vi vänta längre så att inte marken är för våt för då blir det betong av leran. Även om ytan hade torkat så var jorden fuktig ännu på sådjup. Om man harvar så torkar ytskiktet upp ganska fort medan direktsådd kan ske betydligt senare för jorden torkar mycket ytligt och den (hackade) halm som ligger kvar skyddar också mot uttorkning.

Men så blev det problem med stora Zetorn. Det kändes trögt att komma igång och snart insåg vi att kopplingen hade börjat slira. Det finns inga inställningar så det är bara att byta lameller. Troligen har snökörningen slitit ganska hårt på dem. Vi lyckade ändå så en hel del vete genom att inte stanna så ofta för det är mest då man sätter igång som kopplingen slirar. Dessutom startar den mindre Zetorn bara ibland (startmotorn ?) och ryker ganska mycket så den borde in i verkstaden den med. I går så rann kylarvätskan ur den också – det är problem med värmebatteriet i hytten (eller slangen).

Visst har vi andra traktorer men direktsådd är ganska tungt så det är bara stora Zetorn på 145 hästkrafter som orkar dra Väderstads Rapid på 3 meter. Då Rapiden kom så bearbetade vi åkrarna med tallriksharv och fräs och då gick det lättare att så. Men det drar en betydande mängd bränsle och tar tid så vi gick över till ren direktsådd utan någon bearbetning alls av såbädden. Det har fungerat bra även om torr halm kan vara ett problem – mest på mulljordar. Då måste jag köra med hacken först.

Nu har vi kvar mångfaldsåkrarna men dem kan vi så med en mindre traktor eftersom vi inte har gödsel i såmaskinen och utsädet väger mycket litet – bara 10 kg per hektar. Det skall också sås ytligt så billarna går inte djupt och ger inget dragmotstånd. Det kan sås ända fram till sista juni.

Mångfaldsutsädet (äng) består av hårdsvingel med inslag av rajgräs, prästkrage, blåklint och honungsfacelia. Det är billigt och det behövs små mängder. Nu har vi ingen erfarenhet av hårdsvingel men det lär vara lågväxande och härdigt. Man kan bara ha mångfaldsåker två år i rad på samma skifte och det är ju bra för prästkragen blommar först andra året. Blåklint och honungsfacelia är ettåriga men fröar på hösten så man kan hoppas på blommor följande år också.

Rent ekonomiskt är det inget som ger skörd men man får 300 euro per hektar stöd vilket är bättre än naturvårdsvall och gröngödslingsvall. Men i dessa vallar får man ha klöver så de är bättre för strukturen på våra lerjordar. Och strukturen är betydligt viktigare då man kör med direktsådd och inte plöjer eller luckrar upp ytan alls. Så vi får se om det trots allt är bättre med klöverblandning än med blommor.

Lönsamheten för vete gått nedåt igen och är under hälften av fjolårets toppris på 400 euro per ton. Gödseln är fortfarande ganska dyr fastän den gått ned från våldsamma 1500 euro per ton. Eftersom det blev så litet vete i år så har jag kvar flera säckar ännu men jag väntar och ser om det lönar sej att sprida med tratten senare på sommaren. Svårt att veta för vi säljer inte på hösten utan först nästa vår eftersom vi torkar på våren med solelektricitet. På hösten är det sällan tillräckligt torr luft för att man skall komma ned under 14 % med vår kalluftstork.

På tal om solelektricitet så måste jag stänga av våra paneler i förrgår och i går. Priset var nämligen på minus så jag måste betala för varje kWh som jag producerar … Det här systemet är helt vansinnigt och så läste jag att flera stora bolag har trixat med priserna och är under utredning. Konkurrens skall sänka priserna men det verkar som om de tvärtom ökar. Utom för bönderna förstås som inte får bilda karteller liksom industrin och handeln.

Men vi skall inte sörja utan njuta av ganska så hyfsat svalt väder fastän de hotar med grym hetta och torka till sommaren. Då får vi plocka blåklint och sitta inomhus och ha på värmepumparna för kylning med solpanelerna. Fast det är förstås massor med byggnadsarbeten på sommaren. Och man kan inte bygga på kvällarna för då kommer de jäkla myggorna.

Sommaren är lång och het och full av myggor. Det gäller att överleva fram till nästa vinter.

“Vårbruket” 2023 har börjat

Det betyder inte alls att jag sitter i traktorn. Nä, i dagens “jordbruk” gäller det att sitta klistrad framför datamaskinen och försöka ta reda på vad skrivbordsherrarna menar med alla sina regler. Visserligen har jag bytt olja i traktorn men förrän jag vågar mej ut på åkrarna måste jag se om jag kan fylla i stödansökan på något sätt – och det går bara via nätet från och med i år. Nedanstående bild visar en av de viktigaste nutida vårbruksmaskinerna:

Visst har jag arbetat med datamaskiner i 50 år men tycker ändå att det känns fånigt – man borde vara ute på åkrarna och köra traktor … Att sitta framför en skärm och försöka fundera ut hur man fyller i en blankett är nog höjden av improduktivt arbete. Tyvärr måste man göra det i alla fall.

Nu vill jag inte alls kritisera de som gjort upp stödansökningsprogrammen. Tvärtom har de gjort ett fint arbete med att få till stånd ganska lättfattliga blanketter. Men de kan ju inte ändra på reglerna som är dem givna. Så det är ett par hack högre man måste gå för att kritisera det sjufalt förbaskade systemet.

Jag skrev redan tidigare om hur invecklade reglerna är och hur svårförståeligt det byråkratiska språket är (se Ordbruket förnyas) men det värsta är inte reglerna utan det faktum att de slogs fast (så man kan lita på dem) först den 9 maj 2023. De borde ha kommit för ett år sedan eller helst ett och ett halvt år sedan. Då hade man hunnit odla utsäde för alla de underliga reglerna och hunnit förbereda sej på en annorlunda såddplan för 2023.

Nu står vi här ganska så oförberedda långt inne i maj. Förstås kom det utkast till nån sorts regler redan tidigare men de dåliga erfarenheterna av tidigare förändringar har lärt att man inte skall lita på nånting. Det kan komma nya direktiv längre fram. Ho vet om det inte kommer förändringar ännu efter sådden …

På sätt och vis har byråkraterna satt in en mekanism för förändringar ännu på hösten i och med att höstanmälan blivit mycket viktigare. Efter skörden kan de sedan konstatera att en del direktiv gick fullständigt i putten och andra behöver ändras. Jag förstod att det redan råder en ganska stor enighet om att vissa alternativ är nästan omöjliga att förverkliga. De är mest önskedrömmar och har inte mycket med verkligheten att göra.

För oss leder den här situationen till att vi måste lägga en hel del i träda för att uppfylla kraven på växelbruk. Nu har jag inget emot växelbruk men man går inte över till växelbruk med nån veckas varsel … Tvärtom måste man planera och förbereda minst ett år i förväg. Nu har jag faktiskt kört med växelbruk men det gillas inte enligt de nya reglerna. Allting nollas från och med i år. Så tio hektar vall räknas inte alls med utan jag måste träda 33 % av fjolårets veteåkrar. Om reglerna hade kommit förra sommaren så skulle jag ha kunnat så höstvete men det gick alltså inte i det här systemskiftet. (Höstvete går för övrigt mycket dåligt på våra åkrar)

Förra våren borde reglerna ha varit slutgiltiga så att jag hade kunnat så in i vall nya åkrar – men det gick alltså inte. Dessutom borde jag ha kunnat bryta den nuvarande vallen men det gick inte heller enligt det gamla systemet.

ÖVERGÅNGEN till det nya systemet var fullständigt uruselt planerad – om den nu alls var planerad. Om avsikten var att förstöra all tillit till politiker och tjänstemän så har man däremot lyckats över förväntan. De enskilda reglerna kan man ha litet olika åsikter om men det absolut värsta var hur övergången genomfördes.

I år firas makttillträdet för Gustav Vasa 500 år. Han var en riktig skurk och dalabönderna fick ångra sej bittert att de gav honom sitt stöd för han tog in utländska knektar som tog livet av de som vågade protestera. Sedan tog han närmare 20 000 bondgårdar till sin egendom (inte kronans) varav tre i vår by. Trots det så funderar man i mången mörk stund då man kämpar med dagens byråkrater om det ända hade varit bättre med Gustav Vasas brev till fogdarna (=dagens byråkrater) som ofta avslutades med “Härefter rätten och packen I eder”. Men vi har sett vad en enväldig tsar (Putler) kan ställa till med så vi får väl stå ut med våra råddskallar …

Nu har i alla fall vintern börjat tappa sitt grepp (segt har det varit) och i dag sken solen och det var varmt och torrt så jag började torka fjolårets veteskörd. Luften fukthalt var omkring 30 % på eftermiddagen och solpanelerna gav maximal effekt (10kW). Dessutom var elpriset riktigt lågt (2,5 cent/kWh) så det blir en billig torkning. I morgon går elpriset på eftermiddagen ner till 0,15 cent/kWh.

Lägg märke till att panelerna gav nästan 90 kWh i går (Yesterday 89,24 kWh) då det inte kom några moln alls. Det är första gången som jag kunnat pröva dem på allvar och det verkar fungera som det var avsett.

Hela dagen i går satt jag framför datamaskinen men måste gå ut ibland för att få luft och då hjälper det att se på våra blåsippor som nu spritt sej över hela gården. Jag gillar blommor så jag blir genast på bättre humör.

Men man kan se att sipporna lidit av den kalla vintern som kom tillbaka i slutet på april. Ett par dagar i april var det +20 grader hos oss men sedan blev det svinkallt. Förr om åren har blåsipporna varit mera intensivt blå – nu hukade de sej och vågade inte riktigt slå ut. Som ni ser så ligger alla fjolårslöven kvar och det är därför som vi har så mycket blåsippor. Om man börjar kratta bort löven så förstör man lätt blåsippornas tillväxtpunkter (har jag fått höra av trädgårdsmästaren).

En olycka kommer sällan ensam. Vår lilla bråkstake Ruff vom Fjomp har växt till sej i styrka och snabbhet (men inte förstånd). Nu kommer han upp i närmare 100 km i timmen – ser det ut åtminstone. Det var problem att få en bild av honom för han stod knappt still en sekund. Till all tur så finns det många intressanta dofter och sedan blir han så trött att han slocknar i sin korg.

Jag har fortfarande inte någon såddplan men jag har försökt få igenom olika kombinationer på stödblanketten. Mest får jag ett utropstecken i “Vipurådgivaren” och aja-baja, går inte. Växtföljden är det värsta. Visst får jag igenom nånting men då blir det mycket litet veteodling (1/3-del av totalarealen). Resten blir träda fastän proportionerna borde vara tvärtom.

Jag får väl lita på att unga husbonden kan hitta på nånting. Han försökte på skoj använda det mycket omtalade AI (elektronhjärnan) för ansökan men det gick inte. Den kunde nog ge en massa text om vetenskapliga frågor (troligen helt felaktiga) men ifråga om stödansökan gav den upp direkt och meddelade bara att det klarar den inte alls av. Byråkratreglerna var så infernaliskt invecklade.

Så säj inte att att byråkraterna är dumma – de golvade AI direkt !

Nära ögat – bokstavligen

Visst finns vetskapen alltid i bakhuvudet – bondebranschen är full med faror. För egen del går det nog inte en dag utan att man tänker på alla risker som måste hanteras i jordbruksarbetet. Om jag går till mina “nära ögat situationer” som verkligen har hänt så handlar det väl närmast om vedklyven, rullande traktor, klämskada vid tillkoppling av redskap, ett tillbud när jag trodde tröskhacken stannat men den hade inte gjort det och några fallolyckor. Hittills har jag klarat mig med några blåmärken, några dagars haltande och ett par stygn på olika ställen – kort sagt jag har klarat mig bra.

Sen görs ju inte medvetenheten mindre av att jag har en karriär på 30 år i räddningsbranschen bakom mig, 20 av dessa på ambulansen, så visst har jag sett ett och annat mindre muntert i mina dagar – även skador som jordbruksmaskinerna ställt till med. Allt detta gör ju sammantaget att jag nog inbillar mig att säkerheten på Ranch Svedjebäcken är ganska under kontroll, men ändå verkar det nog inte vara så.

Häromdagen hände ingenting men det var nära. Det som inte hände var så fullständigt oväntat och oförutsägbart att jag har svårt att smälta det ännu en vecka senare. Det visar att så länge man håller på med saker som man inte kan ut i fingerspetsarna så borde man tänka tre gånger, och kanske inte ens det räcker alla gånger.

Syndabocken i detta fall var jag själv, och verktyget var en Kärcher varmvattentvätt från mitten på nittiotalet, en maskin som jag inte avstår frivilligt ifrån, den är ganska lättskruvad och pålitlig och delar finns ännu att få.

Tvätten hade stått över vintern i varmt utrymme och nu var det tags att ta den i bruk. Precis som brukligt är fungerade den inte utan behövde lite hjälp på traven. Eftersom den helt enkelt inte startade så gissade jag att felet var en fasttagen pressostat, vilket också visade sig vara sant. För att verifiera att jag hade rätt kopplade jag förbi tryckvakten för att kolla om den startade då. Jodå, det gjorde den. Samtidigt lutade jag mig över tvätten för att kolla efter läckage och då smällde nånting som lät som ett pistolskott. Uppskattningsvis 5-7 sekunder senare landade föremålet som lossnat på plåttaket 10 meter bakom mig, så det hade nog gjort en rejäl luftfärd som då började några centimeter bredvid husbondens huvud.

Det visade sig som brukligt är att jag inte begrep nånting. Det handlade om en mässingsbult på ca 30 gram och med nästan en cm gänga som flugit iväg. Hade den träffat huvudet antar jag nog att det hade varit tack och hej för min del, men ändå blir den mest intressanta frågan – hur tusan kunde den släppa? Jag trodde ju att övertrycksventilen i pumpen skulle ta hand om denna sak men tydligen inte.

Skurken i dramat är den bult som saknas på bilden. Hur den sen kunde åka iväg utan att skada gängorna blir en gåta som jag troligen kommer att grubbla över ännu på hemmet.

Hur som helst. vad lär vi oss härav. Jo kanske främst att farorna också ligger där man absolut inte ser dom på förhand men också hur fruktansvärt viktig skyddsutrustning är. Som en föreläsare sa engång: “Vi har bara två hål i kroppen som duger att titta med så dom behöver vi vara rädda om” Nu tror jag ju inte att plastskyddsglasögon hade gjort från eller till i detta fall, men ändå – sämre hade det säkert inte varit.

Fjädrar som far iväg eller oljeslangar som spricker, det menar jag är en förbisedd fara i lantbruket. Och en massa andra saker som jag inte vet om ännu.

I skrivande stund har jag återställt tvätten i bruksskick. Både ventilerna och flygbulten fanns att uppbringa i Helsingfors, något jag tycker är ganska imponerande med tanke på tvättens ålder. Tyvärr hamnar jag väl nog så småningom att börja fundera på att förnya den, men det bär mig lite emot, jag kan precis tänka mig hur dom nyare tvättarna är när nånting går sönder. Originaldelar och programmering antar jag är det som gäller. Gud vet så dom inte är anslutna till nätet också.

Ordbruket förnyas

Förra veckan var det info om stödansökan. Nästan allt förnyas – och blir ännu krångligare. En del saker blir ungefär som förut men för att inte göra det för enkelt så byter allting namn – igen. Det finns för mycket byråkrater då de har tid att krångla till allting hela tiden. Man kan inte tro att de bara försöker mobba oss. Men då man sitter dagarna i ända och filar på regler och villkor så kan småsaker bli alltför viktiga.

Nu vågar jag inte säja vad som blivit bättre och vad som blivit sämre för hela alltihop är fortfarande en enda röra. Närmast gäller det att försöka undvika större misstag. Problemet är att det snart blir det vårsådd och då borde man veta vad som gäller. Rådgivarna fick en del frågor som inte de heller kunde besvara så det ser dystert ut. Troligen får vi gå till sådd delvis i blindo.

Om jag förstått det rätt (och det är osäkert) så kan man ändra val av åtgärder varje år (utom i vissa fall) så man binder sej inte för fem hela år om man gör något misstag. Likaså kan man anmäla åtgärder som man sedan i höstanmälan konstaterar att “det bidde ingenting” utan att man blir hängd, dragen och kvarterad som på den gamla goda tiden då nån retade upp kungen.

Fogdarna (granskarna) skall heller inte åka omkring lika mycket till gårdarna och det förstår jag bra då jag ser på satellitbilderna. Man kan snart söka efter en tändsticksask som man tappat via satellit. Storebrorsorna ser allt. Orson Welles kan dra nånting gammalt över sej – hans “1984” är barnslig jämfört med den moderna tekniken och fogdarna.

Ett av de värsta problemen är att gallra bort sådant som inte har någon betydelse. Nu är alla viktiga saker ihopblandade med en massa små detaljer. Producentförbunden har varit bra på att plocka fram det väsentliga men nu går sammandraget på 6 sidor med två spalter per sida. Några lagar och förordningar kommer man aldrig fram till – det är bra om man kommer genom sammandraget. Jag tycker synd om rådgivarna som skall försöka översätta eländet till förståeligt språk. I 35 år har jag läst invecklade tekniska artiklar men det juridiska och byråkratiska språket slår nog det tekniska med flera hästlängder ifråga om obegriplighet.

Ett litet utdrag ur den KORTA sammanfattningen av villkoren

Jag misstänker att man efter en tids fruktlösa försök att förstå eländet så kastar man allt och sår som förut. Sedan får man på hösten se vad det blivit. Då kanske reglerna också blivit “preciserade” och man har insett att vissa saker bara inte fungerar i det verkliga livet. Där finns en del som man direkt kan se att är omöjligt. Det finns knappast utsäde för alla “mångfaldsåkrar” för utsädet borde ha odlats för ett år sedan – tycker man som bonde. Andra är utslag av önsketänkande såsom “precisionsodling”. Tekniken fixar jag nog men nyttan är mest obefintlig och ekonomiskt är det helt olönsamma åtgärder.

Som gammal elektronikingenjör så var jag förstås intresserad av metoder för “precisionsodling” men det är mest pappersåtgärder. Nån verklig nytta är det inte av “automatiken”. Möjligen om man har minst 500-1000 hektar i ett skifte. Den teknikguide som jag använder med GPS för att sköta besprutningen är uppgjord i Ungern där pustan går tiotals kilometrar åt alla håll utan några riktpunkter. Då behövs GPS. Men automatisk styrning tvivlar jag på – lika bra kan jag sitta och vrida på ratten själv. Vårt RTK-GPS korrigeringssystem i Hindersby har i princip en precision på en centimeter men inte fasen kan man styra traktorn så exakt. GPS med RTK är nog bra men automatstyrningen borde man strunta i ifall man inte tänkt ta sej en tupplur mitt i sprutandet.

Se också Höstarbetena klara . Nu har jag en ny GPS-antenn som passar med RTK och har bättre precision. Fast automatstyrning har jag inte så det godkänns väl inte av stödbyråkratin.

Fånggrödor undrar jag över. Vi har haft klövervall insådd i vetet men om det duger är osäkert. Våra gröngödslingsvallar har haft våldsam klöverväxt flera år men det duger väl inte heller. Det skall i framtiden vara minst fyra växtarter och man får uttryckligen INTE komplettera på våren. Så adjöss med vår gröngödslingsvall.

Växttäcke vintertid ska väl gå för med direktsådd så plöjer och harvar vi inte alls. Men skyddszonen gick i putten så den måste vi odla upp. Växtföljd har jag inget emot men desto mera emot de detaljerade reglerna. Nu blir det huvudvärk över vad som får odlas och när. Till yttermera visso så gäller det skilda regler för växtföljd per skifte och växtföljd per gård. Fogdarna leker med reglerna men vi som skall folja dem får huvudvärk.

Nu har också EFA blivit IPA – inte för att jag förstår någondera. Fyra procent skall i alla fall vara “icke-produktivt”. Nån gång senare efter sådden skall jag ta reda på vad det nu betyder … Och så har vi undantagen för 2023 … Man har alldeles tillräckligt men odlingsproblem och det behövs inte nya byråkratiska bekymmer. Byråkratin är också liksom vädret ganska oberäknelig.

Vi ska få veta hur det egentligen är först då stödansökan öppnas nån gång i maj. Och med det här kalla vädret så kanske vi inte hinner så före det. Nytt utsäde hinner vi i alla fall inte skaffa. Egentligen väntar jag på stödansökningprogrammet för det har varit ganska tydligt och bra så varför skaffa sej huvudvärk nu redan. Jag avundas inte de stackare som skall programmera in de råddiga reglerna men de får ju betalt för det. Jag önskar dem lycka till.

Nu sitter jag i Medåker i Sverige. Då vi kom så var det ren sommarvärme och över 20 grader varmt men nu är det kallt och regnigt och mest höstliknande väder. Det vädret kommer till Hindersby på torsdagen så det är ingen brådska med vårsådden hos oss. Fast här är vårbruket också sent – vanligen börjar de ett par veckor före oss men ännu syns inga traktorer på åkrarna.

Nu är det mest att gå igenom maskinerna så att de är i skick då det är dags för sådd. Med direktsådd blir det betydligt senare än med harvsådd. Snart blir det väl varmare väder och om det inte kommer regn så kanske vi är ute på åkrarna i mitten på maj.

Hårda bud i Hindersby skog

Det har varit dåligt med skrivandet. Det har funnits en hel del att skriva om men efter en dag i skogen så blir det inte av för jag somnar över tangentbordet. Visst har konditionen blivit bättre men dagarna har också blivit längre och då man far till skogs klockan sex på morgonen och kommer hem nio på kvällen så räcker inte orkorna till.

Nå, det har inte blivit skogsarbete varje dag även om det sist och slutligen varit ganska hyfsat väder. Det såg illa ut i januari och februari då åkrarna låg nästan bara och det började slå igenom på skogsvägarna men så kom ett par ordentliga köldknäppar och skogsvägarna har varit fina ända tills nu. Men det har varit bråttom för man visste aldrig hur länge vädret höll i sej. Vi har kört ut anefter som vi har huggit så det finns inga hopar under snön (tror jag). Brorsan har blivit riktigt duktig med den lilla lastaren och har lyckats baxa upp de stora svarvstockarna trots att den är svag och har kort räckvidd.

Förra sommaren satte vi upp solpaneler och bytte tak och alla arbeten sköts framåt så mycket att jag bytte packningar för bakaxeln på Belarus först i januari och skogsarbetet började först i februari. Sedan harmade det att man måste deklarera i slutet på februari då skogsvädret blivit hyfsat. I början på mars tänkte jag sätta fart på huggandet men då föll lastaren framåt mot hytten för de nedre fästkrokarna hade brustit. Bara litet plåt blev skrynklig men det var nervpirrande att köra hem på krypväxeln med lastaren rakt upp. Sedan gick det fem dyrbara dagar till att svetsa ihop ett nytt nedre fäste.

Här syns sprickan i fästet – på andra sidan hade biten fallit bort

Fästet var tillverkat av 25 mm stål men det räckte inte till. Om lastaren lyfter 500 kg längst ut så blir kraften på nedre fästet över 30 gånger större: 15000 kg. Dessutom kränger lastaren svårt då man kör över stubbar och stenar. Maskinerna far nog illa i skogen. I år högg vi dessutom i stenbackar.

Det nya fästet svetsade jag ihop av 20×120 mm järn – två varje sida – så det borde hålla. Det är överdrivet tjockt men intressant nog är det brist på flatjärn så jag kunde inte köpa klenare. Valsverket i Ukraina som stått för en stor del av järnen är ju sönderbombat. För att hindra lastaren att kränga så mycket så spände jag fast de nya järnen med fyra 20 mm bultar. Om man drar till dem ordentligt så borde det nedre fästet inte kunna röra sej alls.

Den nya fräsmaskinen som jag köpte i fjol togs nu i användning och det var roligt att kunna borra ordentliga hål i grova järn utan att remmarna slirar hela tiden. Fräsen har växellåda med kugghjul och klarar upp till 40 mm hål i järn. Synd att jag inte hade den då jag svetsade ihop fästet till den nya lastaren.

Den nya fräsen invigd då lastarfästet reparerades

I mars kom det köldknäppar och vi körde flitigt upp breda spår. Skogsvägarna blev så bra att vi också kunde köra genom ett område som för 120 år sedan varit åker och ganska sankt. Eftersom vi inte varit där på många år så fanns det gott om torra träd. Nu är priset på energived hyfsat så vi körde ut dem. De ger bra ved utom de som legat på marken – dem flisar vi åt oss själva även om det mest blir damm.

Jag har trott att granbarkborrarna tagit livet av träden men nu börjar jag tänka om. För ett antal år sedan dikades skogen där och dikena är grymt stora. Det är möjligt att träden hade så ytliga rötter då de växt upp i sankmark och inte klarade av de nya dikena som sänkte vattennivån med omkring en meter. Om man därtill lägger de senaste heta och torra somrarna så är det inget under att granarna torkade bort.

De skogsområden som varit svåra att komma åt – sanka eller steniga – hade en hel del riktigt stora träd. Jag fotograferade först ett träd med 70 cm rotdiameter för att utse det till årets “bålaträä” (båla = stor) men så hittade vi allt fler lika stora.

Ett av många **bålaträädär**. Motorsågen har 15″ (38 cm) svärd.

Det verkliga bålaträä var nog det som det blev tre svarvstockar (58 dm) plus två vanliga stockar från. Det växte vid stenbacken nära ett dike på södra sidan. Det fanns en mängd nästan lika stora träd runt omkring så det blev långt och utan kvistar. Alla träd har jag fällt med motorsåg, kvistat och kapat. Förstås har jag använt lastaren vid fällning och flyttning av stockarna. Som liten var jag med då man för hand rullade stockarna upp på parsläden men de var betydligt mindre.

Motorsågarna som jag använt är en Jonsered 2147 och en Jonsered 2252. 2147:an är redan gammal men en av de bästa motorsågar vi har haft. Den har en grym fart på sågkedjan och skär så in i norden. Dessutom startar den nästan på första rycket. På 2252 som i princip är litet starkare har jag 15″ svärd för de riktigt stora bamsingarna. Den är modernare men inte bättre och krånglar ibland vid starten. På tal om hårda bud så blev 2252:an under ett träd där lommen slog upp och sedan föll ned på motorsågen. Visst brukar jag ta bort sågen men den kom i knipa så jag måste lämna den och stiga åt sidan för att inte hamna under roten. Fästet till bränsletanken brast och handtaget kroknade men med litet ståltråd så kunde jag fortsätta såga ända till slutet på vintern.

Svarvstockar 58 dm och över 28 cm i toppen

I mitten på mars så började också ena bakhjulet på Zetorn att läcka så det blev att ta en tur till Lindfors Däck i Kuggom där de fixar ringen medan man väntar – inte illa. Det var inte första gången för i fjol hade vi den andra bakringen sönder. Då måste vi ta loss hjulet i skogen men nu kunde vi komma hem till verkstaden.

Det är inte så stor sak att ta bort ett bakhjul då man kan lyfta upp traktorn med stödfoten till lastarn. Vi har ju bägge lastarna fastsatta vid bakaxeln på traktorerna. Det är nästan rutin att plocka bort ett bakhjul.

Av de stora 150 år gamla granarna var nog en del rötskadade men mindre än jag fruktat. Det värsta var en stor gran uppe på stenbacken som hade hela 15 meter röta – brunrötan kan gå långt upp i stammen. Visst borde man ta bort de gamla granarna tidigare men vi har inte hunnit. Å andra sidan verkar det litet fånigt att hugga 70 år gamla granar – det blir ju bara pinnar av dem. Och står de dessutom så glest som gallringsrekommendationerna anger så är de fulla av kvistar. Sådant virke vill åtminstone jag inte ha.

En gammal björk som inte blir till kvalitetsvirke

I mars hade snön börjat smälta bort men så kom det omkring 30 cm snö i slutet på månaden och det blev vinter på nytt.

Början av april var ganska kall och vissa nätter var det kring -17 grader. Vi måste köra upp spåren på nytt men det blev bra skogsvägar och vi fick ut en hel del virke på grund av kölden. Eftersom jag mest är bakom kameran så finns det inga bilder av mej men jag måste sätta ut en för att bevisa att jag faktiskt varit i skogen den här vintern:

Artikelförfattaren har fällt ett (litet) träd

En vecka in i april gick det bra med skogsarbetet men nu börjar solen mjuka upp spåren – speciellt vid virkesupplaget. I skogen håller vägarna ännu men vid sidan av vägarna finns det ingen tjäle under snön. Så nu avslutar vi skogsarbetet för den här vintern. Några träd skall ännu fällas vid virkesupplaget.

Nu sätter jag in bilderna på virkeshoparna från vintern 2023. Det blev mycket energived men också stockar. Massaved blev det nästan inte alls. Och allt är bara gran.

Den stora hopen närmast kameran är energived liksom därpå följande hop (4 meter och 3 meter skilt). Längre inåt skogen finns våra hopar med flisved för eget bruk. Där finns också torra stockar av god kvalitet men jag är rädd att vi inte orkar såga så mycket för eget bruk.

Till sist måste jag presentera vår nyaste familjemedlem som kom i slutet på mars. Han håller i gång dygnet runt även om han sover allt emellanåt. Det var inte min idé men allt motstånd var förgäves. I värsta fall får jag och våra fyra katter flytta ut i stallet …