Kategori: Bondbloggen

Det var litet diskussion efter Christers tidigare inlägg. Jag kan tänka mej att det såg illa ut i Österbotten på 50-talet men här i södra Finland stod träden ganska tätt. Vi hade inte tjärbränning och kolning i så väldigt hög grad här.

Min pappa var hela sitt liv aktiv inom skogsvårdsföreningen och hade sina åsikter om skogsbruk som inte direkt passade ihop med “experternas”. Han brukade säja att man skall lyssna på skogsteknikerna – och sedan göra precis tvärtom (litet tillspetsat). Fast han kom nog överens med dem i alla fall och vann många pokaler i stämplingstävlingarna som man hade på den tiden.

Men kalhyggesprofessorn som var hemma från Korsmalm ungefär tio kilometer härifrån kom han inte överens med. Det var Gustaf Sirén som senare flyttade till Sverige där han passade bra – hela Sverige kalhuggs mycket värre än hos oss. Det har i sin tur lett till en kraftig motreaktion som vill stoppa allt huggande. Typiskt är att ordet “kalhygge” har blivit “hygge” i rikssvenskan. Det tog tid innan jag insåg att kalhyggen blivit så vanliga att allt huggande blivit kalhyggen.

Visst har vi sysslat med kalhygge hos oss också. Moofa (min farmors far) var så lat att han högg ner allting på samma ställe som vi nu kallar “Ruutån” så han inte behövde köra så långt i skogen. Jag har också haft ett par mindre kalhyggen för omkring 30 år sedan. Men det har jag slutat med.

Vårt skogsbruk har inget med nån sorts ideologi att göra. Tvärtom tycker jag mycket illa om alla skrivbordsbyråkrater som vill ha förbud och en massa idiotiska regler. Man tycker att det borde vara självklart att skogsägaren bestämmer hur skogsbruket skall skötas. På sina ställen kan kalhyggen vara nödvändiga men inte överallt. Jag kalhugger inte mera.

Det jag sett av användningen av stora skogsmaskiner är att det är lika bra att ta bort allt för de förstör ungskogen ganska effektivt. Även om jag har hört om riktigt skickliga förare som klarat av att plocka bort stockträden utan att slå sönder ungskogen. Det ger ju en vinst på 10-20 år i omloppet om man lyckas hålla kvar fin ungskog.

Skogsbolagen vill gärna att vi förser dem med virke och sedan sköter om plantering och gallring på egen bekostnad. Men det tänker jag inte göra. Vi gör allt arbete själva och lämnar bort det där med plantering och gallring så att det som kommer in är nästan det som blir kvar i plånboken.

Det finns numera tiotals olika namn på “kalhyggesfritt” så man vet inte vad någon menar mera. Vi plockar i alla fall bort de stora träden så att det kommer in ljus för föryngring. Det är knepigt för om man släpper in för mycket ljus (som vid kalhygge) så kommer det långa gräset som kväver allt. Så vi börjar försiktigt från norr med smala remsor. Föryngring kommer det omkring 20 meter in under stora träd så man får återvända och fälla mer då småträden kommit upp till minst 1-2 meters höjd. Då klarar de gräset.

Gallring sysslar vi med bara då det är nödvändigt och det ser man på kronorna. Om kronan skjuts upp för mycket (mer än halva längden på trädet) så bör man gallra. Annars är det bara bra om träden står tätt för då kvistar de sej själva. Enligt SLU:s (Sveriges Lantbruksuniversitet) forskning så får man också mest kubik i en helt ogallrad skog. Det vill inte kalhyggesdogmatikerna höra talas om för de vill bara ha stock till industrin. Men med de höga energivedspriserna så gör det inget om träden är snedväxta eller till och med torra – det är kubikerna som gör det. Nu är priset på energivirke över 40 euro/kubik och då behöver man inte bry sej om kvaliteten.

Dessutom har en annan studie vid SLU visat att i en ogallrad skog finns det ungefär lika mycket stockträd som i en gallrad ! De kraftiga individerna ta överhanden även utan gallring. Om det ser fint ut eller inte gör detsamma i plånboken. Fast också jag uppskattar en snygg tallskog, Christer.

Man kan inte precis säja att vi har gles och usel skog. Just nu tar vi ut stora granar som det kommer två svarvstockar ifrån (28 cm i toppen och 58 dm längd) från varje träd. Det finns redan ungskog under dem så de måste kvickt bort. I biten bredvid som kalhöggs för 30 år sedan är det uselt med föryngringen. Där finns det mest björksly men nu kommer litet gran. Nå, det är en stenbacke så det inverkar också. Det var ett misstag av mej att hugga den kal.

Kolla in flygfotot nedan. Det behövs inte röda streck för att visa var vår skog finns. Den är betydligt tätare än den omgivande skogen som följer det “moderna” skogsbruket. Också de planterade områdena är så glesa att det närmast blir kvistig massved av träden – inga fina sågstockar.

Man ser direkt skillnad mellan granar som stått tätt och de som stått ensamma. Ensamvargarna kan var stora och tjocka men de är korta och har kvistar som ibland är bara tio centimeter från varandra – och är fem centimeter tjocka … De som växt tätt ger ofta fyra stockar upp till 24 meters höjd. Kvistfria.

Ovan har vi tagit bort en del stora granar för att få föryngring men mer än så här bör man inte ta bort för då kan det förbaskade gräset komma och kväva de små plantorna.

Det är lönsamt att själv göra allting i skogsbruket men det är också roligt. Jag har nu varit nästan en månad ute i skogen och känner mej redan mycket bättre. Man är inte riktigt lika dödstrött på kvällen (men somnar nog mycket bra). Jag gillar att vara i skogen – men bara på vintern. På sommaren finns det för mycket flygfän och så är det för varmt för att man skall orka göra nånting. Och promenader sysslar jag inte med.

Det går inte alltid så bra. Häromkvällen så tappade jag bakhjulet på traktorn men till all tur i oturen var det utanför verkstaden. Med stödfötterna och bommen på lastaren svängd åt andra hållet så lyfte vi upp traktorn och satte tillbaka hjulet. Jag måste verkligen säja att det är kvalitet på de gamla ringarna (50 år). Det såg ut som om axeln hade gått igenom ringen men den var hel och vi behövde inte ens pumpa upp den …

Det var navlåset som hade installerats fel. I brådskan att komma ut i skogen så såg jag inte efter att hacken i axeln kom på rätt ställe. Belarus har nämligen ställbar hjulbredd. Man lossar bara på bultarna och skruvar hjulet inåt eller utåt. Nu borde det hållas fast. I närmare 50 år har det fungerat bra.

Det är fördelen med att ha lastaren fäst vid bakaxeln. Man kan backa alldeles fram till träden då man fäller och så kan man lätt ta bort och sätta på bakhjulen ute i skogen. Det har hänt sej att ringarna gått sönder och då behöver man få hjulet ut ur skogen.

Vädret i januari var uruselt men februari har varit ganska fint. Vi har haft ett par nätter med -15 grader så skogsvägarna är körbara. Solen värmer men inte inne i skogen.

Det är bråttom i skogen på dagarna och hemma med deklarationen på kvällarna. Men nu börjar deklarerandet vara klart och i morgon är det full rulle i skogen. Vi borde få omkull 1000 träd per vinter för att omloppstiden skulle bli omkring hundra år. Det är inte omöjligt: 10 träd per dag och 100 dagar – bara litet på tre månader. Nåja, gubben är ingen ungdom mera så det är kanske inte realistiskt. Men det är roligt i alla fall och så har pojken litet att syssla med då jag inte orkar mera.

Att byta träden mot pengar är inte så lönsamt för inflationen just nu äter upp pengarna så det kan kvitta om granbarkborrarna tar livet av en del. Men nu hugger vi torra träd så mycket vi orkar och säljer som energived.

Huvudsaken är att man får vara ute i skogen.